Materialist, javisst

Jag är kär...

Ljuset

I ljuset av vår kärlek känner jag mig så liten. Minns aha-upplevelsen i skolan när en föreläsare förklarade tanken med att en grupp är något mer än de människor som ingår i den. Nu: Aha-upplevelsen i att vår kärlek är något mer än de känslor vi har för varandra.

När vår kärlek breder ut sig i rummet kan jag bara le och ge efter för den. Den är stark, vild, okompromissbar och helt obekymrad över det faktum att du och jag inte har någon aning om hur vi ska hantera och leva med den. Jag drar av mig t-shirten helt ogenerat och lägger mig hud mot hud, kysser, rör, blir berörd.

Stunden är viktig för mig, den gjuter nytt hopp och mod i mig. Påminner mig om varför jag valt som jag gjort och varför jag valde om. Det är inget svårt att sluta efter en stund och krypa ihop för att sova, det här handlar varken om sex eller lust, den kontrasten har blivit tydlig för mig de senaste veckorna.

I ljuset av vår kärlek är jag mycket lugn. Det är ett ljus av det slaget att det inte föder några skuggor. Skuggorna finns i mitt sinne och i ditt och är en utmärkt grogrund för tvivel, därför är stunderna vi har tillsammans så viktiga. I de stunderna hittar jag kraft och vilja, lust och längtan, kärlek och förtrolighet. Där kan jag hämta styrka, tysta mina tvivel, utmana mina rädslor.

Vi väljer själv våra vägar och vi måste själva välja om vi vill lyssna till hjärtat eller till de tvivel vi då och då drabbas av. Att tvivla behöver inte vara fel men det är inte heller fel att våga satsa.

I ljuset av vår kärlek ser jag bara ett val. Inga tvivel kan kasta skuggor som dränker det ljuset. Jag är säker på vad jag känner och vill och jag är säker på att jag vill utmana mina tvivel. Jag kan bara önska att du känner detsamma.

Bra

Bra på praktiken, beröm av patienter och handledare. Idag fyra patienter själv, det artar sig. Börjar lära, förstå.

Privatlivet? Nej, helst inte.

Biter ihop hårt när han frågar vad jag tänker, kan inte förmå mig att svara, sanningen är att jag inte tänker så mycket. Det finns inte mycket att tänka. Det är nog så att vi står på noll, jag kan inte vara arg eller ledsen. Kan inte.

Dagarna, veckorna fulltecknade. Mycket praktik. Mycket plugg. Mycket sociala grejor - ovanligt för att vara jag. Men bra. Ett gott tecken, inte bra att isolera sig. Idag börjar sommartid, det är mitt halvår, det som kommer nu. Nu ska jag må bra och leva fullt ut, njuta, samla kraft och soltimmar. Jobba hårt, samla kunskap och erfarenhet.

Var vi ska börja nysta, dra? Jag vet inte. Vet att tiden är för knapp idag, som alltid, alltid. Ett av problemen är att tiden aldrig räcker till... Önskar att vi kunde sätta resten på "hold" en vecka och bara prata ut. Men så är det jobbet och två scheman som inte liknar varann.

Gud vet om vi liknar varann. Är vi lika? För lika?

Trött, mycket. Ledigt ett par dagar men måste plugga ikapp. Minns inte vad ledig betyder, ingen aning om när jag ska återupptäcka det.

Men full av förtröstan. Tror, att det ska ordna sig, alltet. Tror att det blir bra. På ett eller annat vis, liksom. Det är dags nu, för sol efter regn. Det är dags nu, för vår efter lång vinter. Dags nu, inte en dag för tidigt.

Orättvisa

Orättvisa är att vakna 5.20 en lördagsmorgon med sjuklig mensvärk och behöva gå upp och jobba.

Svaret

Jag gömde mig i fantasin,
så rädd för vad du kunde bli
Men varje gång som jag ljög för mig,
så såg jag sanningen i dig

Jag har varit förtvivlad och full av frågor. Jag har varit tudelad och full av tvivel. Jag har varit halv och full av rädsla.

Svaret har varit det samma hela tiden men jag har tvivlat på det. Sanningen har varit den samma hela tiden men jag har varit så rädd för den. Jag är fortfarande rädd men jag tvivlar mindre.

Jag vet inte om det kan bli du och jag men jag vet vad jag känner för dig och jag måste agera därefter. Jag kan inte gardera mig mot ensamhet eller ett krossat hjärta. Du har makten att såra mig, för jag älskar dig. Jag kan lämna dig och försöka glömma, men det förändrar egentligen ingenting.

Sanningen är fortfarande den samma. Jag älskar dig. Mitt hjärta tillhör dig och det kan jag inte ändra på. Kanske har du gjort det värsta du kan göra mot mig, kanske har du ljugit för mig. På något vis spelar det ingen roll, jag har redan ljugit för mig själv. Jag har ljugit för oss båda.

Det finns bara ett som jag vet säkert. Jag älskar dig. Genom att förneka dig och hålla dig ifrån mig har jag förnekat mig själv. Jag har agerat efter min rädsla och inte efter min kärlek. Jag har visat svaghet, inte mod.

Allt jag sagt till dig är sant och allt jag gjort som motsagt det har jag gjort av rädsla och svaghet. Jag har misslyckats. Jag har fallit till föga för min sjukliga rädsla för svek och i det har jag svikit oss båda.

Jag vet inte om det finns fler vägar för dig och mig härifrån. Jag har stängt så många dörrar och likaså har du. Jag har bränt broar i tron att det skulle kunna göra att jag inte längtade tillbaka. Jag har varit så rädd för din kärlek att jag har svikit den, kastat den åt sidan och försökt hålla den ifrån mig. Jag har stängt mitt hjärta och vägrat lyssna till det.

Jag har trott att jag varit smart. Stängt till om hjärtat och försökt vara kall, hänsynslös, nogräknande. Jag har trott att jag kunnat rädda min stolthet, min värdighet, om jag lämnade dig nu. Jag har haft helt fel fokus hela tiden och varit så arg på mig själv för att jag varit ledsen.

Det är möjligt att vi inte kan leva ihop. Kanske är det för sent. Men det förändrar ingenting, för mig. Min kärlek till dig brinner lika starkt oavsett, jag kan inte blåsa ut ljuset, oavsett hur sårbar det gör mig. När jag vänder mig inåt i tvivel och frågor är du fortfarande svaret.

Man kan se det som att om det inte kan bli du och jag, är den vetskapen min stora sorg.
Man kan också se det som att den vetskapen är min räddning, mitt kvitto på att mitt hjärta är öppet och att jag är ärlig mot mig själv.

Jag vet att jag kan leva utan dig, det har jag gjort förut, men jag kan inte leva i förnekelse och lögner. Jag kan inte vara smart eller taktisk. Jag kan inte kompromissa med känslan och jag kan inte ljuga för dig längre.

Jag älskar dig. Mitt hjärta tillhör dig, jag är halv utan dig.

Idag kom svaret, växte fram. Jag lever hellre halv, i ljuset av sanningen, än vandrar till synes hel på en väg av rädsla, svek och mörker. Jag har din kärlek med mig så länge jag är ärlig mot mig själv och modig. Det spelar ingen roll om du är nära mig i fysisk mening, så länge mitt hjärta är öppet bär jag dig innanför huden.

Jag har varit förtvivlad och full av frågor. Jag har varit tudelad och full av tvivel. Jag har varit halv och full av rädsla. Mitt hjärta har varit stängt. Jag öppnar det nu igen.

Jag är förtvivlad och full av frågor. Jag är tudelad och full av tvivel. Jag är halv, men jag är inte rädd. Mitt hjärta är öppet, du är med mig.

Värre än så här? Jo då!

När jag fyllde 20 och vaknade bakfull, ensam, i en lägenhet som såg ut som kriget och lite till... då sa jag att det inte kunde bli värre. Jag tar tillbaka.

10 timmar och 50 minuter in på min 22a födelsedag har två människor sagt grattis till mig. Den första var min stora kärlek som jag ringde trots att vi sagt att vi skulle gå skilda vägar. Jag kände så starkt att jag skulle ringa, ringde två gånger utan svar. Tredje gången svarade han och berättade att anledningen till att han inte svarat var att han legat med sitt ex. Någon timme in i samtalet får han en påminnelse i mobilen att det är min födelsedag. Jag hotar honom med att jag ska lägga på om han säger grattis till mig så vid närmare eftertanke så sa han aldrig det.

Följdaktligen, 10 timmar och 50 minuter in på min 22a födelsedag har en människa sagt grattis till mig. Det är världens finaste människa som jag tycker så otroligt mycket om men som jag inte tror att det kan bli något med - av tusen olika skäl. Han skickar ett fint grattis-sms och jag slås åter igen av hur otroligt ledsen jag är över att jag snart kommer vara tvungen att vara utan honom i mitt liv. Kastar mobilen i golvet och somnar om.

När jag sedan vaknar är jag femton gånger så ensam som på min 20årsdag och det finns varken någonting att äta eller röka i lägenheten. Har ont i precis hela ryggen, har kvar gråtmärken av mascara sedan inatt, har låtit bli att gå till skolan och göra den där superviktiga obligatoriska saken (igen!) och känner mig allmänt dålig och nere helt enkelt.

Summan av kardemumman: När jag sa att ingenting kunde vara värre än min 20e födelsedag hade jag så fel, så fel. Det här är inte ens i samma dimension.

Nästa sms jag får är från H&M. De säger inte grattis, utan att jag kan få 100:- rabatt om jag handlar hos dem. Skjut mig?

Nejnejnejdethärfinnsinteokej?

Being with you is so dysfunctional
I really shouldn't miss you,
but I can't let you go

Ett liv

Det lyser utanför fönstret, det är solen som äntligen behagat komma tillbaka. Vi kör vår årliga charad, nu handlar det om ett par dagar eller veckor som jag beter mig som en försmådd älskarinna - spelar svårfångad och säger att det kommer inte vara, inte hålla. Men jag vet också att snart kommer knopparna slå ut och jag kommer att ge med mig och vecklas ut jag med.

Läser en fantastisk bok om universum och livet, en naturvetenskaplig sådan för en gångs skull. När man får svart på vitt hur otroligt liten sannolikheten är att just jag existerar, att just min art existerar, just vår planet, vår galax, vårt universum... På något vis känns det värdefullare, mer benäget att göra något vettigt av det då.

Nu ska jag bege mig ut i våren, någon vill träffa mig och sannolikheten att vi båda finns, att vi mötts och vill träffas... Klart man måste njuta av det. Jag ska ge honom hans födelsedagspresent, en vecka i efterskott, men ändå.

Imorgon fyller jag 22 år och för första gången bävar jag ordentligt. Vill inte bli äldre nu, det räcker, stopp och belägg. Hade gärna haft ett extra år som 21. Men jag antar att ingen frågar efter min vilja. Jag kommer att fylla 22 och inte vara där jag vill vara i livet, det är oundvikligt. Å andra sidan har jag ett helt år på mig att se till att jag när jag fyller 23 är just där jag vill vara. Förutsättningarna finns, scenen står klar, jag måste bara få rätt på repliker och medspelare innan jag vågar göra entre.

Nu ska jag ut, iväg. Andas, njuta av solen. Stjäla en kyss. Försöka verka oberörd och obekymrad, det klär mig inte att vara svårmodig.

Aldrig slut

"It's like I've been awakened
Every rule I had you breaking
It's the risk that I'm taking
I'm never gonna shut you out

Everywhere I'm looking now
I'm surrounded by your embrace
Baby, I can see your halo"

Det är så bitterljuvt att jag inte ens nu, när vi skiljs åt igen, ens kan tänka tanken att vi inte skulle mötas igen. Mitt hjärta talar rent och tydligt om att vi kommer att mötas igen och att jag därför inte behöver vara ledsen eller orolig.

Jag vet inte när, var eller varför. Kanske inte så här. Kanske inte snart. Kanske inte här. Men jag vet att och därför är jag lätt om hjärtat. Jag gråter inte och jag är ganska lugn i min saknad. Jag vet att vi gjort rätt den här gången och jag vet att ingenting är för evigt. Min själ är tätt bunden till din på så många vis med små elastiska band, vi är nära även när vi är ifrån varandra och glider vi för långt isär kommer elasticiteten göra att vi studsar tillbaka mot varann igen.

Det finns en mening och ett syfte med det som sker, jag tror att vi båda känner det den här gången. Så ikväll är jag både lycklig och sorgsen. Tillåter mig själv att känna, jag är inte rädd. Jag har förstått att det vi har och delar ligger bortom allt världsligt och även mitt förstånd.

Idag pratade jag med en patient som varit i Tyskland under andra världskriget. Han berättade om hur städerna var helt mörklagda för att inte synas från flygplanen. En beredskap som måste varit svår att leva i.

Jag gör likadant med min kärlek till dig nu. Jag blåser ut ljuset och försöker att inte vara rädd. Kärleken finns även om jag inte kan se den. Jag skyddar den genom att använda mitt mod och mitt förstånd. Jag mörklägger den en stund, för just nu är den alldeles för sårbar.

Ljuset kommer åter när saker och ting är annorlunda, inte förr.

Å andra sidan

& så å andra sidan, den här människan som bara ramlade in i mitt liv med stormsteg och satte allt i rörelse, som jag inte kan släppa eller glömma. Del ur brev:

"Jag hade kanske kunnat säga säkrare, vad jag sökte efter, om det hade varit så att jag fann dig medan jag sökte något. Men så var ju inte fallet... Jag sökte inte dig, och egentligen inte heller varken kärlek, förälskelse eller flirt. Men du kom in i mitt liv ändå, av en slump, och jag kunde inte blunda för det som hände i mig. Du hände i mig och det började söka mig. Du har rört mig och kanske var det fel av mig att låta dig röra mig. Men viktigare för mig är att långt innan du rörde mig så berörde du mig. Du satte min tillvaro i gungning bara genom din närvaro i rummet. Jag trodde att jag hade blivit galen, det har jag kanske också. Må så vara...

Du har berört mig. Du har berört delar av mig som jag är oerhört rädd om med sådan lätthet, sådan skicklighet, utan att jag en enda sekund bävat för den beröringen. Jag har berättat saker för dig som jag bär mycket nära mitt hjärta. Kanske har jag varit för ärlig mot dig, kanske har jag skrämt bort dig.

Jag förstår varje uns av tvivel hos dig, allt som du sa i telefon tidigare idag har jag redan tänkt. Jag bär på samma tvivel, samma funderingar. Mitt förnuft säger mig att det här verkar krångligt, att det vore enklare att be dig gå och försöka lämna det bakom mig. Men mitt hjärta vädjar om något annat och bryr sig inte om världsliga bekymmer"

Till slut måste man väl ändå lyssna på hjärtat, antar jag. Det är inte lönt ibland att fåfängt kämpa emot. Jag måste veta vad det här är och betyder innan jag kan komma vidare, på så vis har jag inget val. Ändå - ligger sömnlös. Det är omänskligt när klockan ringer 5.20 när man sovit dåligt men det finns inget alternativ, praktiken kallar. Så otroligt trött nu. Ljuset börjar komma tillbaka, väntar på effekt.

Väntar på klara svar, tydliga vägar.

Då och nu

Då, för tre år sedan när du bad mig gå, sa du att jag var din omöjliga kärlek. Jag tyckte att det var ett hån då. Idag är jag böjd att hålla med. Det spelar egentligen ingen roll ifall vi älskar varandra eftersom att vi inte får till det. Jag kan inte leva ett halvår framåt i tiden och klamra mig vid hoppet om att saker och ting ska reda upp sig och bli bättre. Jag måste leva NU.

Det händer så mycket i mitt liv just nu. Slutpraktik, varit på arbetsintervju idag... examen närmar sig med stormsteg och jag känner mig hopplöst vinglig i min blivande yrkesroll. Om bara några månader, ensamt ansvar för 7-8 patienter? Känns galet. Men antar att det är så man lär sig, man kastar sig ut och lär sig efter hand. Man får be om hjälp av sina kollegor och försöka vara ödmjuk, tålmodig, läraktig. Jag längtar och bävar lika.

På väg framåt och vidare, jag kan inte klamra mig fast - varken vid dig eller hoppet om att det en dag ska bli du och jag, att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Jag vill leva lycklig idag. Imorgon. Nu.

Min tid är nu. Om vår tid inte är nu så kan jag inte vänta. Jag kan inte sätta mitt liv på "hold" för att hoppas att det ska komma i fas med ditt. Det handlar egentligen inte om huruvida jag älskar dig eller inte, det har det aldrig gjort. Det handlar om vad jag är värd och vad jag vill ha.

En riktig relation. Lite lugn och ro. Någon jag kan lita på och förlita mig på. Som vill samma saker som jag vill.

Att jag börjar få känslor för någon annan, det handlar inte om det egentligen. Det var ingenting jag sökte efter utan det ramlade över mig och kanske just i rätt tid. Kanske för att påminna mig om att inte stanna bara för att. Om du hade något att erbjuda mig, om jag var säker på mina känslor... om, om, om. Då hade allt varit enkelt. Nu är allt svårt.

Jag måste ta reda på vad mitt hjärta vill och känner. Jag måste landa i mig själv, både med förnuft och känsla. Jag kan ingenting annat, det är omöjligt. Det tjänar ingenting till att fundera på vad som hänt om saker och ting varit annorlunda, för saker och ting är ju just som de är. Vi står på samma ställe som för tre år sedan och kommer inte vidare. Jag måste komma ur det här med värdigheten i behåll den här gången, jag kan inte låta dig dra det in absurdum.

Om jag trott att saker och ting skulle reda ut sig?
Det tjänar ingenting till, för jag tror inte.

Ledsen

När vi bestämmer oss för att gå skilda vägar den 20e mars 2009 är jag ledsen, så otroligt ledsen, men samtidigt inte ens i närheten av var jag var den 2e maj 2006.

Vår tid var inte då, vår tid är inte nu, så jag vet inte när vår tid är. Det enda jag vet säkert är att jag inte kan välja annorlunda nu, idag.

& att jag är så ledsen, så otroligt ledsen.

Till hela livet:

Till hela livet: Hej, skulle du vänligen vilja sluta äta upp mig och spotta ut mig om vartannat?

Aktuellt: 66 h utan nikotin, alldeles för lite sömn inatt, dags att inställa mig på akuten för ett sista arbetspass. Jesus.

Valet, kvalet

Jag ler innerligt när jag säger att han är mitt sequele, men när vi lagt på blir leendet mer eftertänksamt.

Ska jag försöka träna bort det här, med envishet och beslutsamhet, eller ska jag acceptera det som en del i mitt liv?

Patient på Neurologen: "Jag accepterar att allt inte blir som förr, men jag vill få känna mig som mig själv"

Riktar om

Yeah, I've got a first class ticket

But I'm as blue as a girl can be.

Then I'm walking in Memphis
I was walking with my feet ten feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel?

Idag är jag tacksam för att jag vaknar och känner mig någorlunda utvilad.
Idag är jag tacksam för att solen lyser och vittnar om att det ska bli vår.
Idag är jag tacksam för att den latinamerikanska kvinnan igår fick mig att tänka och ändra riktning.
Idag är jag tacksam för att jag har så många människor i mitt liv som jag tycker om.

& inte minst - för att jag tycker ganska bra om mig själv.

Har riktat om. Uttrycket påminner mig alltid om en handledare på vårdcentralen som lärde mig mycket om stickteknik. Hon menade att om man träffade fel var det inte mycket att sitta och gräva efter, chansen är ganska liten att man träffar rätt när man letar i blindo och det gör förbannat ont på patienten. Men hon menade att ibland har man tur, då och då får man ett gyllene tillfälle när man kan se eller känna kärlet nära nålen och då kan man bestämma sig för att rikta om. Det skulle man, enligt henne, bara göra när man är säker på att lyckas eftersom det som sagt gör ont. Tekniken var att bestämma sig och sedan vinkla om ganska skarpt, vara bestämd i rörelsen.

Jag vet inte om jag blivit mycket bättre på att sticka utifrån hennes beskrivning men jag kan relatera till annat i livet. Igår riktade jag om i livet. Bestämde mig för att jag fått ett gyllene tillfälle, kände mig säker på att lyckas och vinklade om ganska skarpt. Bestämd i den rörelsen. Rökte den sista cigaretten vid den här tiden igår och köpte inga nya. Tvättade allt som legat på hög, till och med alla lakan, påslakan och handdukar. Satte mig ner och gjorde skolarbete som jag borde gjort för dagar eller veckor sen. Mailade såna där viktiga mail och ringde samtal. Gjorde upp en ny plan. Skrev en målformulering för min kommande praktik.

Vågar inte säga än, att jag träffat rätt, att det kommer lyckas. Men känner mig lättare till mods som vågade försöka och vara bestämd. Det jag saknar i förmåga har jag alltid igen i vilja och envishet - får inte glömma det.

Nu: Första dagen på nya (sista!) praktiken. Skräckblandad förtjusning a la bergochdalbana. Gilla läget, I guess.

22-årskris?

Vet inte vad jag ska kalla tillståndet jag befinner mig i annars.

Idag när jag promenerade ner mot torget för att handla och rökte en cigarett möttes jag av en äldre kvinna med ett barn vid handen och ett i vagnen. När jag passerade tittade hon menande på mig, sen mot det större av barnen, hostade demonstrativt och väste fram ett "Muy mal!" (Mycket dåligt!).

Jag har alltså blivit något människor använder för att lära barn om hur man inte bör bete sig. Ljuvligt.

På något vis tog det hårt för att det är ungefär så man skulle kunna sammanfatta mitt liv just nu. Muy mal. Jag får inte till det varken med studierna, kärleken, framtiden... All ordning i mitt ordnade liv har flugit sin kos och jag vet varken ut eller in längre. Tvivlar på allt.

Vill jag bli sjuksköterska?
Vem är jag kär i?
Kan jag leva med någon av dem?
Är jag bra på det jag gör?
Trivs jag med det här livet?

Listan kan göras lång. Framför allt är det kanske det första som är jobbigt, för jag har varit säker så länge på att jag valt rätt och arbetet har varit mitt andningshål. Där har jag kunnat må bra, känna mig bra och kompetent, släppa tankarna på alla frågetecken i mitt liv.

Nu plötsligt: Har jag kunskaperna som behövs? Har jag det som krävs som människa? Har jag den beredskap jag borde ha?

Känner mig plötsligt måttlöst inkompetent, får inte rätt på någonting. Handledaren på akuten berömmer och tycker att jag är duktig, har helhetstänket. Förstår inte vad hon pratar om. Känner mig hopplöst vilsen och oförstående inför det mesta. Får inte ihop teorin och praktiken.

Kanske är det så enkelt att akutsjukvården inte passar mig där jag är just nu i min utveckling, jag behöver de där minuterna extra att tänka efter som inte finns på akuten. Kanske hittar jag tillbaka till min känsla när jag börjar på avdelning igen imorgon. För det här är ingen kul känsla alls, att känna att jag VILL bli det här men inte vet om jag KAN bli det. Hatar att göra saker halvhjärtat, jag vill bli en bra sjuksköterska eller också ingen alls. Punkt slut.

Internt

Remember that the nurse is the one with the disease.

F52.7

Ordvrängerier, hårklyverier

Följande text kan anses vara barnförbjuden eller stötande. Barnsliga, lättstötta personer ombedes vänligen men bestämt att klicka vidare.

Torsdagstankar eller Förnuftsfunderingar

Att studera, inte bara praktisera, kroppens funktioner.
Att ligga och vila, istället för att vilja ligga.
Att producera, inte reproducera.
Att ta sig ur sängen, istället för att bli tagen i sängen.
Att få gjort något vettigt, inte bara göra det vettlöst.
Att njuta av kunskap, inte bara av sällskap.
Att söka framtida arbete, inte besöka framtida kollega.
Att vårda kroppen, inte använda kroppen åt att vårda.
Att prestera, inte penetrera.
Att fundera på hur det ska gå, inte på hur jag ska komma.
Att tänka på vad som händer, inte på hans händer.
Att tänka förutseende, inte tänka för mycket på hans utseende.
Att vilja lyckas, inte bara vara lycklig och vilja.
Att bruka allvar, inte vara som jag brukar.

Helt enkelt:

Att låta överjaget, inte överflödet, styra.
Att låta livet, inte underlivet, styra.

Arg

Du är så jävla självgod. Måhända älskar jag dig men mitt liv står INTE och faller med dig, inte den här gången heller. Du kan försöka straffa mig om det känns bättre eller hålla mig ifrån dig men jag tänker inte backa.

Tänker inte.

Rätt vs fel vs den gyllene medelvägen

"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Lev med det
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Lev med det

All den här tiden som jag vilat och velat,
vilat och väntat och kastat bort
Inte nu
Kanske sen kommer jag också tycka
att allt dåligt för med sig nåt gott"

Kan man spendera internationella kvinnodagen på något bättre sätt än
att göra något bara för sig själv, som kvinna, utan hänsyn till de män
som finns med i bilden? Tänk att det finns en dag på året där jag snuddar
vid tanken på att rättfärdiga min egen egoism och kalla den livsglädje eller
självständighet.

Men jag gör nog det, trots allt. Jag har nog valt rätt även om jag gjort fel
och jag kan nog leva med det. Nu vet jag och det är det viktigaste för mig.
Det viktigaste för mig. & det är ju jag som ska leva det här livet. Det är ju
jag som lever det här livet.

Hellre veta att jag gjort fel än att undra om jag gjort rätt.

Att välja eller inte välja...

På praktiken i hemsjukvården pratade jag med handledaren om att fatta beslut. Han menade att man måste kunna fatta beslut för att kunna jobba i hemsjukvård för när man står ute hos patienten fattar man alltid ett beslut. Att inte besluta är ett beslut i sig, liksom.

Jag är smärtsamt medveten om att en handling sprider sig som ringar på vattnet. Att välja något är per definition att välja bort något annat. Hur ringarna sprider sig vet man aldrig förrän efteråt. Man måste välja utan att veta vad som ska hända.

Jag tror att Gud ler åt mina kval vid varje vägskäl. Jag vill så gärna gardera mig men så fungerar inte livet. Ibland kan man halvgardera. Helgarderingar finns inte. Att välja något kommer att leda till någonting som jag inte kan veta eller påverka. Å andra sidan, att inte välja är ett val i sig.

Mamma säger: Man måste välja något som man mår bra av idag och kan leva med imorgon.

Om jag väljer det ena är risken att jag ångrar mig bittert.
Om jag väljer det andra är risken att jag ångrar mig bittert.

Att inte välja är att kasta bort båda alternativen. Då är det självklart att jag kommer ångra mig bittert.

Jag kommer att välja. Utifrån bästa förmåga vid tidpunkten för valet. Om det kommer en dag när jag ångrar det valet bittert kommer det vara lättare att veta att jag gjorde det bästa jag kunde, utifrån de förutsättningar jag hade.

Jag säger åt honom: Det finns en gammal The Ark-låt som heter "Let your body decide where you want to go". Jag säger inte mer än så. Det är helt överflödigt att säga mer än så.

Two-faced

Att vara stark: Att vara bra på sitt jobb och professionell, att orka med och våga ta plats, att sträcka ut och vara social, att bli inbjuden att presentera sin uppsats på workshop med lärare och sjuksköterskor, att säga ja och att säga nej, att be om hjälp där det behövs...

Att vara svag: Att trots allt ha så förbannat lätt att känna sig avvisad, trasigt fel.

Så här:

Jag tänker på det så här:

Kärleken, känslan, är det enklaste som finns. Världen, livet på den här jorden, är det svåra - vår utmaning. När våra själar en gång föddes ur varann ute i den stora rymden var det det enklaste, självklaraste...

När vi sedan landade här, i våra kroppar, på jorden, blev det vår utmaning. Att finna varandra, att våga se varann och älska varann trots att världen omkring gör det svårt för oss ibland. Men när jag har dig hos mig, i mina armar, när vi är säkra på våra känslor och varandra, de där välsignade stunderna... Då känner jag den enkelheten. Det självklara i att vi hör ihop, att vi delar något som är större än kärlek i världslig mening.

När jag är förtvivlad och full av frågor och kallar ut i universum är det du som är svaret. Alltid.

Du gör mig ont

Du gör mig ont och smärtan är svår att bära men samtidigt överkomlig för jag vet att den härdar, att när vi kommer ut på andra sidan är vår kärlek starkare.

Jag känner något för dig jag aldrig känt för någon tidigare, jag har svårt att se hinder ens i det omöjligaste nattsvarta.

Om du ber mig gå nu så går jag. Så mycket älskar jag dig. Men om du ringer om hundra år och ber mig komma tillbaka så kommer jag. Så mycket älskar jag dig.

Om du går

"Du säger att du mognat sen den dan
du gick och att du inte längre är som du var
när vi skiljdes du och jag
Och det var kanske fel av dig att bara
lämna mig så utan att försöka förstå
vad som gick snett mellan oss två
Åren går och vi förändras
men nånstans djupt därinne
finns en bild som aldrig försvinner"

CajsaStina Åkerström -94

Om du går eller stannar kvar - vilket som - hur ska jag förlåta och glömma? Hur ska jag gå vidare och hur ska jag kunna ge dig och oss en andra chans, helhjärtat?

Vad kan jag göra helhjärtat - du tog sönder det, hjärtat är inte helt.

Tiden läker kanske alla sår men vissa ärr blir fula och fortsätter klia. De sitter kvar för att påminna en om det som varit. Kanske har jag läkt ihop fel. Kanske läker jag långsamt.

Om du ringer nu och säger att du går, vad fan gör jag då? Vad gör jag om du ringer och säger att du stannar? Jag tänker inte ringa fler gånger och be dig om svar du inte har. Jag har bilder på min näthinna som inte försvinner. Jag hör ord i mina öron som jag inte kan stänga ute. Det finns minnen jag inte kan sudda ut och du får inte förminska mig genom att försöka.

Jag minns inte längre vad jag tänkte när jag sa att det finns en chans till för oss. Minns du? Kan du hjälpa mig förklara?

Utvärdering

Det här skrev jag för ganska precis två år sedan, när jag påbörjat min allra första praktik som sjuksköterskestuderande:

"Tror att jag vuxit. Jag och mina utmaningar. Inte fan skulle jag göra något av det alla trodde att jag skulle göra, utan något jag knappt ens själv tror att jag kan klara ut. Jag blir ifrågasatt för att jag är ung, oerfaren och har höga ambitioner. Själv ler jag lite och säger att två av dem kommer väl gå över och den tredje ser jag som en tillgång. Men jag förstår deras skepticism, såklart. Tänker inte ge upp dock. Jag SKA klara det här. Precis som jag de senaste åren faktiskt HAR klarat allt det ingen trodde mig om. Mot alla odds, ibland.

Min ödmjukhet, den försöker jag vara rädd om. Men jag tänker inte vara rädd. Det får vara hur svårt som helst, göra hur ont som helst och det spelar ingen roll om jag måste gråta för att släppa ut det. Jag tänker inte vara rädd.

Jag tänker bli en skitbra syrra. Återigen, trots allas skepticism. Mot alla odds"

När jag nu läser detta två år senare känner jag en våg av stolthet. Både för att jag vågade fullfölja då och för vad jag lärt mig på vägen. Jag är mycket mindre rädd, nu. Det är lite djungelns lag på sjukhuset, man får inte visa att man är rädd för det luktar de sig till - både patienterna och kollegorna. Man måste vara lika stadig på rösten när man ber om hjälp och säger "det här kan inte jag". Man måste vara lika stadig på handen när man gör något man aldrig gjort tidigare som när man gör det för tusende gången.

Minsta skakning, minsta darr på rösten ger en öppning och som ung, inte ens färdig sjuksköterska är man ett lätt offer att sätta tänderna i. Hierarkin är viktig och man kan komma upp lite genom att klättra på andra. Man måste helt enkelt vägra låta någon klättra på en.

Jag är på god väg att bli en skitbra syrra. Jag är fortfarande ung och oerfaren, men på ett annat vis. Jag har ett annat lugn kring mig när jag går in på en avdelning nu, en annan trygghet i mig själv och det funkar bra. Mina höga ambitioner har jag kvar men även där är jag lugnare, låter det ta sin tid. Ödmjukheten är viktig men det är också viktigt att veta när man ska stå på sig och vägra backa.

Jag ser mina patienter växa i mötet med mig som sjuksköterska och det är den bästa bekräftelse jag kan få. Ofta är det små saker som spelar stor roll. I min yrkesroll är jag lugn, tålmodig och har alltid ett leende över. Trivs i den rollen, jag växer i den och i mötet med patienten växer även jag. Jag lär mig mycket om medicin och omvårdnad men även mycket om människan i sig. Saker som kommunikation, bemötande, samspel, pedagogik, förtrolighet. Förmågan att dela som man måste ha både för att kunna vårda och ta emot vård.

Jag är glad över det val jag gjorde. Jag är glad att jag vågade stå på mig, att jag vågade försöka. Hyser en stark tilltro till framtiden, tror att det vilar någonting bra för mig där framme vid horisonten.

Tunghäfta

Så länge sedan vi sågs nu. Jobbar om varandra. Han var här en kort vända i onsdags på förmiddagen, innan jobb. Innan dess? Tror det var förra söndagskvällen när han kom efter en släktmiddag sent på kvällen.

Glömmer av. Hur han ser ut, låter, känns. Kan gå runt och längta efter att han ska sluta jobb så att vi kan prata i telefon men när han ringer vet jag plötsligt inte vad jag ska säga. Jag är hopplöst dålig på att prata i telefon, jag förstår inte kommunikationssättet, det blir inte levande när jag inte kan se den andra personen. Lyckas inte förmedla vad jag vill ha sagt. Vet inte om jag förstår det han vill ha sagt.

Mars nu, min månad, den här gången fyller jag 22. Vad jag önskar mig? Tid. Säkra svar. Lugn i själen.

Ikväll: Träffa honom, verkligen ses. Bättre än telefonen. Bio. Mysigt.

Nu: Diska. Städa. Källsortera. Boka tvätt-tid. Plugga.