22-årskris?

Vet inte vad jag ska kalla tillståndet jag befinner mig i annars.

Idag när jag promenerade ner mot torget för att handla och rökte en cigarett möttes jag av en äldre kvinna med ett barn vid handen och ett i vagnen. När jag passerade tittade hon menande på mig, sen mot det större av barnen, hostade demonstrativt och väste fram ett "Muy mal!" (Mycket dåligt!).

Jag har alltså blivit något människor använder för att lära barn om hur man inte bör bete sig. Ljuvligt.

På något vis tog det hårt för att det är ungefär så man skulle kunna sammanfatta mitt liv just nu. Muy mal. Jag får inte till det varken med studierna, kärleken, framtiden... All ordning i mitt ordnade liv har flugit sin kos och jag vet varken ut eller in längre. Tvivlar på allt.

Vill jag bli sjuksköterska?
Vem är jag kär i?
Kan jag leva med någon av dem?
Är jag bra på det jag gör?
Trivs jag med det här livet?

Listan kan göras lång. Framför allt är det kanske det första som är jobbigt, för jag har varit säker så länge på att jag valt rätt och arbetet har varit mitt andningshål. Där har jag kunnat må bra, känna mig bra och kompetent, släppa tankarna på alla frågetecken i mitt liv.

Nu plötsligt: Har jag kunskaperna som behövs? Har jag det som krävs som människa? Har jag den beredskap jag borde ha?

Känner mig plötsligt måttlöst inkompetent, får inte rätt på någonting. Handledaren på akuten berömmer och tycker att jag är duktig, har helhetstänket. Förstår inte vad hon pratar om. Känner mig hopplöst vilsen och oförstående inför det mesta. Får inte ihop teorin och praktiken.

Kanske är det så enkelt att akutsjukvården inte passar mig där jag är just nu i min utveckling, jag behöver de där minuterna extra att tänka efter som inte finns på akuten. Kanske hittar jag tillbaka till min känsla när jag börjar på avdelning igen imorgon. För det här är ingen kul känsla alls, att känna att jag VILL bli det här men inte vet om jag KAN bli det. Hatar att göra saker halvhjärtat, jag vill bli en bra sjuksköterska eller också ingen alls. Punkt slut.