Då och nu

Då, för tre år sedan när du bad mig gå, sa du att jag var din omöjliga kärlek. Jag tyckte att det var ett hån då. Idag är jag böjd att hålla med. Det spelar egentligen ingen roll ifall vi älskar varandra eftersom att vi inte får till det. Jag kan inte leva ett halvår framåt i tiden och klamra mig vid hoppet om att saker och ting ska reda upp sig och bli bättre. Jag måste leva NU.

Det händer så mycket i mitt liv just nu. Slutpraktik, varit på arbetsintervju idag... examen närmar sig med stormsteg och jag känner mig hopplöst vinglig i min blivande yrkesroll. Om bara några månader, ensamt ansvar för 7-8 patienter? Känns galet. Men antar att det är så man lär sig, man kastar sig ut och lär sig efter hand. Man får be om hjälp av sina kollegor och försöka vara ödmjuk, tålmodig, läraktig. Jag längtar och bävar lika.

På väg framåt och vidare, jag kan inte klamra mig fast - varken vid dig eller hoppet om att det en dag ska bli du och jag, att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Jag vill leva lycklig idag. Imorgon. Nu.

Min tid är nu. Om vår tid inte är nu så kan jag inte vänta. Jag kan inte sätta mitt liv på "hold" för att hoppas att det ska komma i fas med ditt. Det handlar egentligen inte om huruvida jag älskar dig eller inte, det har det aldrig gjort. Det handlar om vad jag är värd och vad jag vill ha.

En riktig relation. Lite lugn och ro. Någon jag kan lita på och förlita mig på. Som vill samma saker som jag vill.

Att jag börjar få känslor för någon annan, det handlar inte om det egentligen. Det var ingenting jag sökte efter utan det ramlade över mig och kanske just i rätt tid. Kanske för att påminna mig om att inte stanna bara för att. Om du hade något att erbjuda mig, om jag var säker på mina känslor... om, om, om. Då hade allt varit enkelt. Nu är allt svårt.

Jag måste ta reda på vad mitt hjärta vill och känner. Jag måste landa i mig själv, både med förnuft och känsla. Jag kan ingenting annat, det är omöjligt. Det tjänar ingenting till att fundera på vad som hänt om saker och ting varit annorlunda, för saker och ting är ju just som de är. Vi står på samma ställe som för tre år sedan och kommer inte vidare. Jag måste komma ur det här med värdigheten i behåll den här gången, jag kan inte låta dig dra det in absurdum.

Om jag trott att saker och ting skulle reda ut sig?
Det tjänar ingenting till, för jag tror inte.