Mindre av mig

Mer av sjuksköterskan, mindre av mig. Det kan vara skönt att lyfta fokus. Men för att jag ska orka med. Så blir det jobb och inte mycket mer. Jag prioriterar hårt, men de som förstår vet jag blir kvar. Det är skönt, förståelsen.

Att jag gått långt för att komma hit. Att jag faller djupt när det blir mörkt. Att det finns det jag inte kan processa om.

Idag: Stressig jobbdag. Trist stämning. Känslan av att inte hinna med, inte räcka till. Tvingas prioritera hårt även, i synnerhet, på jobbet. Men hela känslan uppvägs när patientens syster går förbi mig och i förbifarten stannar till, lägger en hand på min rygg och säger ett tyst "tack för att du finns".

Det fina med omvårdnad är att hur mycket man än ger, får man så mycket mer tillbaka. Hur många tårar man än ser vägs de upp av leenden. Att se människor tillfriskna eller åtminstone må lite bättre. Att små saker. Ett leende, en lätt beröring. Kan göra sån skillnad för människor.

Att för en människa när hon är svagast, mest utelämnad, ensam och förvirrad. Bara med min yrkesroll och min närvaro i rummet kunna säga "jag finns här, du är inte ensam". Skänka lugn, trygghet, tröst, bot och bättring. Stilla den värsta oron och ovissheten.

Jag växer med min uppgift.