Utvärdering

Det här skrev jag för ganska precis två år sedan, när jag påbörjat min allra första praktik som sjuksköterskestuderande:

"Tror att jag vuxit. Jag och mina utmaningar. Inte fan skulle jag göra något av det alla trodde att jag skulle göra, utan något jag knappt ens själv tror att jag kan klara ut. Jag blir ifrågasatt för att jag är ung, oerfaren och har höga ambitioner. Själv ler jag lite och säger att två av dem kommer väl gå över och den tredje ser jag som en tillgång. Men jag förstår deras skepticism, såklart. Tänker inte ge upp dock. Jag SKA klara det här. Precis som jag de senaste åren faktiskt HAR klarat allt det ingen trodde mig om. Mot alla odds, ibland.

Min ödmjukhet, den försöker jag vara rädd om. Men jag tänker inte vara rädd. Det får vara hur svårt som helst, göra hur ont som helst och det spelar ingen roll om jag måste gråta för att släppa ut det. Jag tänker inte vara rädd.

Jag tänker bli en skitbra syrra. Återigen, trots allas skepticism. Mot alla odds"

När jag nu läser detta två år senare känner jag en våg av stolthet. Både för att jag vågade fullfölja då och för vad jag lärt mig på vägen. Jag är mycket mindre rädd, nu. Det är lite djungelns lag på sjukhuset, man får inte visa att man är rädd för det luktar de sig till - både patienterna och kollegorna. Man måste vara lika stadig på rösten när man ber om hjälp och säger "det här kan inte jag". Man måste vara lika stadig på handen när man gör något man aldrig gjort tidigare som när man gör det för tusende gången.

Minsta skakning, minsta darr på rösten ger en öppning och som ung, inte ens färdig sjuksköterska är man ett lätt offer att sätta tänderna i. Hierarkin är viktig och man kan komma upp lite genom att klättra på andra. Man måste helt enkelt vägra låta någon klättra på en.

Jag är på god väg att bli en skitbra syrra. Jag är fortfarande ung och oerfaren, men på ett annat vis. Jag har ett annat lugn kring mig när jag går in på en avdelning nu, en annan trygghet i mig själv och det funkar bra. Mina höga ambitioner har jag kvar men även där är jag lugnare, låter det ta sin tid. Ödmjukheten är viktig men det är också viktigt att veta när man ska stå på sig och vägra backa.

Jag ser mina patienter växa i mötet med mig som sjuksköterska och det är den bästa bekräftelse jag kan få. Ofta är det små saker som spelar stor roll. I min yrkesroll är jag lugn, tålmodig och har alltid ett leende över. Trivs i den rollen, jag växer i den och i mötet med patienten växer även jag. Jag lär mig mycket om medicin och omvårdnad men även mycket om människan i sig. Saker som kommunikation, bemötande, samspel, pedagogik, förtrolighet. Förmågan att dela som man måste ha både för att kunna vårda och ta emot vård.

Jag är glad över det val jag gjorde. Jag är glad att jag vågade stå på mig, att jag vågade försöka. Hyser en stark tilltro till framtiden, tror att det vilar någonting bra för mig där framme vid horisonten.