Ett liv

Det lyser utanför fönstret, det är solen som äntligen behagat komma tillbaka. Vi kör vår årliga charad, nu handlar det om ett par dagar eller veckor som jag beter mig som en försmådd älskarinna - spelar svårfångad och säger att det kommer inte vara, inte hålla. Men jag vet också att snart kommer knopparna slå ut och jag kommer att ge med mig och vecklas ut jag med.

Läser en fantastisk bok om universum och livet, en naturvetenskaplig sådan för en gångs skull. När man får svart på vitt hur otroligt liten sannolikheten är att just jag existerar, att just min art existerar, just vår planet, vår galax, vårt universum... På något vis känns det värdefullare, mer benäget att göra något vettigt av det då.

Nu ska jag bege mig ut i våren, någon vill träffa mig och sannolikheten att vi båda finns, att vi mötts och vill träffas... Klart man måste njuta av det. Jag ska ge honom hans födelsedagspresent, en vecka i efterskott, men ändå.

Imorgon fyller jag 22 år och för första gången bävar jag ordentligt. Vill inte bli äldre nu, det räcker, stopp och belägg. Hade gärna haft ett extra år som 21. Men jag antar att ingen frågar efter min vilja. Jag kommer att fylla 22 och inte vara där jag vill vara i livet, det är oundvikligt. Å andra sidan har jag ett helt år på mig att se till att jag när jag fyller 23 är just där jag vill vara. Förutsättningarna finns, scenen står klar, jag måste bara få rätt på repliker och medspelare innan jag vågar göra entre.

Nu ska jag ut, iväg. Andas, njuta av solen. Stjäla en kyss. Försöka verka oberörd och obekymrad, det klär mig inte att vara svårmodig.