Svaret

Jag gömde mig i fantasin,
så rädd för vad du kunde bli
Men varje gång som jag ljög för mig,
så såg jag sanningen i dig

Jag har varit förtvivlad och full av frågor. Jag har varit tudelad och full av tvivel. Jag har varit halv och full av rädsla.

Svaret har varit det samma hela tiden men jag har tvivlat på det. Sanningen har varit den samma hela tiden men jag har varit så rädd för den. Jag är fortfarande rädd men jag tvivlar mindre.

Jag vet inte om det kan bli du och jag men jag vet vad jag känner för dig och jag måste agera därefter. Jag kan inte gardera mig mot ensamhet eller ett krossat hjärta. Du har makten att såra mig, för jag älskar dig. Jag kan lämna dig och försöka glömma, men det förändrar egentligen ingenting.

Sanningen är fortfarande den samma. Jag älskar dig. Mitt hjärta tillhör dig och det kan jag inte ändra på. Kanske har du gjort det värsta du kan göra mot mig, kanske har du ljugit för mig. På något vis spelar det ingen roll, jag har redan ljugit för mig själv. Jag har ljugit för oss båda.

Det finns bara ett som jag vet säkert. Jag älskar dig. Genom att förneka dig och hålla dig ifrån mig har jag förnekat mig själv. Jag har agerat efter min rädsla och inte efter min kärlek. Jag har visat svaghet, inte mod.

Allt jag sagt till dig är sant och allt jag gjort som motsagt det har jag gjort av rädsla och svaghet. Jag har misslyckats. Jag har fallit till föga för min sjukliga rädsla för svek och i det har jag svikit oss båda.

Jag vet inte om det finns fler vägar för dig och mig härifrån. Jag har stängt så många dörrar och likaså har du. Jag har bränt broar i tron att det skulle kunna göra att jag inte längtade tillbaka. Jag har varit så rädd för din kärlek att jag har svikit den, kastat den åt sidan och försökt hålla den ifrån mig. Jag har stängt mitt hjärta och vägrat lyssna till det.

Jag har trott att jag varit smart. Stängt till om hjärtat och försökt vara kall, hänsynslös, nogräknande. Jag har trott att jag kunnat rädda min stolthet, min värdighet, om jag lämnade dig nu. Jag har haft helt fel fokus hela tiden och varit så arg på mig själv för att jag varit ledsen.

Det är möjligt att vi inte kan leva ihop. Kanske är det för sent. Men det förändrar ingenting, för mig. Min kärlek till dig brinner lika starkt oavsett, jag kan inte blåsa ut ljuset, oavsett hur sårbar det gör mig. När jag vänder mig inåt i tvivel och frågor är du fortfarande svaret.

Man kan se det som att om det inte kan bli du och jag, är den vetskapen min stora sorg.
Man kan också se det som att den vetskapen är min räddning, mitt kvitto på att mitt hjärta är öppet och att jag är ärlig mot mig själv.

Jag vet att jag kan leva utan dig, det har jag gjort förut, men jag kan inte leva i förnekelse och lögner. Jag kan inte vara smart eller taktisk. Jag kan inte kompromissa med känslan och jag kan inte ljuga för dig längre.

Jag älskar dig. Mitt hjärta tillhör dig, jag är halv utan dig.

Idag kom svaret, växte fram. Jag lever hellre halv, i ljuset av sanningen, än vandrar till synes hel på en väg av rädsla, svek och mörker. Jag har din kärlek med mig så länge jag är ärlig mot mig själv och modig. Det spelar ingen roll om du är nära mig i fysisk mening, så länge mitt hjärta är öppet bär jag dig innanför huden.

Jag har varit förtvivlad och full av frågor. Jag har varit tudelad och full av tvivel. Jag har varit halv och full av rädsla. Mitt hjärta har varit stängt. Jag öppnar det nu igen.

Jag är förtvivlad och full av frågor. Jag är tudelad och full av tvivel. Jag är halv, men jag är inte rädd. Mitt hjärta är öppet, du är med mig.