Lediga dagar försvinner fort

De lediga dagarna försvinner så fort, nu är det dags för en ny jobbsnurra igen. Sedan ledig söndag och måndag - men då måste jag ju plugga! Dagarna och veckorna går så fort och jag hinner sällan (läs: aldrig) stanna upp och fundera några längre stunder.

Så många måsten som ligger och bubblar i bakgrunden. Måste söka jobb, till exempel. Även om jag är helt oförmögen att ta in det så kommer jag vara färdig och legitimerad sjuksköterska om lite drygt tre månader. Tre månader!? Men det där med att söka jobb känns så stort och svårt. Vet inte vad jag vill ha för jobb och vet inte vad jag ska söka. Handlingsförlamad.

Samtidigt börjar jag ju komma in i min roll. På KUA (klinisk utbildningsavdelning) där jag är nu jobbar vi så gott som självständigt. Handledare finns men håller sig i bakgrunden. De uppmuntrar oss att gå in i vår blivande yrkesroll, testa vingarna. Känns obehagligt enkelt att ta telefonen och svara "Välkommen till KUA, det är Sara, sjuksköterska".

Tänk om jag vetat för tre år sedan, när jag sökte utbildningen, att jag skulle sitta här idag. Hade nog inte trott det. Men nu är jag ju här, och måste agera därefter. Alltså: Måste börja söka jobb. Börja tänka framåt. Börja tänka att jag kommer bli klar, att jag kommer att klara tentorna.

Hjälp?

Först

Först vet jag inte hur jag ska kunna hålla mig vaken, nu vet jag inte hur i helvete jag ska kunna sova. Känner mig helt uppochnervänd, utochinvrängd, tankarna har snurrat massor av varv och nu börjar jag känna mig lite yr, illamående.

Fryser. Rädd att jag ska vakna och känna mig lugn, det är kanske det, att jag vet att det finns saker som MÅSTE upp till ytan. Det här fungerar inte, någonting är fel, det är uppenbart. Rädd att han ska komma imorgon och att jag inte ska veta vad jag ska säga. Å andra sidan var jag rädd att jag skulle säga för mycket, om han kom hit inatt.

Halva jag ber honom att komma, halva ber honom att stanna borta. Orkar knappt säga hejdå, lägger på snabbt, väntar inte ut någon signal.

Det är ju inte honom, egentligen. Primärt är det jag, min, mitt, mig. Det är mina rädslor, nojor. Min paranoia, min oro, mina konspirationsteorier. Min dekadenta okvinnliga problematik med monogami. Hela mitt jags hysteriska inställning till det mesta. Någonting är det som gör att jag så lätt blir smickrad, frestad. Någonting är det som gör att jag är så orolig och fundersam. Kanske hänger de samman?

Var går min gräns för vad som är ok? Respekterar han den? Gör jag?

Har jag gått över gränsen i rädsla att han redan gjort det? Har jag satt för snäva gränser? Vad betyder ord som ärlighet, trohet, lojalitet? Ikväll har jag ingen jävla aning. Noll koll.

Natt!

Hört att det finns folk som gillar att hoppa ur sängen självmant vid den här okristliga tiden på dygnet. Skulle vilja se en sådan, vart kan de tänkas finnas - på zoo?

Ärligt talat, det är inte dag, det är natt!!!

Ledig!

En ledig dag, så skönt, så ovanligt... Ska göra sånt som veckan inte gett utrymme för: träffa vänner, städa, plugga. & sova såklart, sovit ikapp lite inatt och det var ljuvligt välbehövligt. Ikväll kommer M, detta var den lucka vi kunde hitta på en period om 10-12 dagar. Från ikväll vid 22-23snåret tills imorgon vid 12.30 när jag ska iväg till jobbet. Sedan är det åter kört någon vecka framåt... kanske, kanske går det att hitta tid i helgen som kommer.

Svårt att vara nyförälskad och praktisk. Jag älskar min praktik och han älskar sitt jobb, men när det känns som om den kärleken överskuggar det vi delar kan jag få panik. Rädd för att livet ska bli för praktiskt. Har alltid varit. Rädd att leva för mitt jobb istället för att jobba för mitt liv.

Det är en ynnest att ha hittat ett yrke som man känner att man trivs så väl med, att man går dit med lätt hjärta och att timmarna där bara rusar förbi. Att man går därifrån stärkt, med ny energi, istället för dränerad. Men det får aldrig bli allt. Har vuxit upp med en pappa som satte jobbet först, kanske inte av kärlek till jobbet men för att han var tvungen för att hålla familjefirman på fötter. Minns en pappa som kom hem och åt middag, i bästa fall vid 19 eller 19.30, strax innan vi skulle i säng. En pappa som jobbade över, jobbade lördagar, jobbade storhelger, kom försent till julafton.

Jobbet får aldrig bli allt. Har lovat, lovat mig själv det. Minns en mamma som var hemma, som gjorde gröt och pannkakor, som följde med på aktiviteter, som väckte och gav frukost, som nattade med sång. Mamma fanns alltid där, även när hon jobbade.

Måste bli som mamma. Får inte bli som pappa.

Inte leva för att jobba, måste jobba för att leva.

Ynnest

Att känna att jag kan mitt jobb, att det är så roligt att jobba med patienterna och att jag är bra på det. En ynnest.

Att vakna 5.20 efter knappa sex timmars sömn och känna mig minsta lilla levande. En ynnest.

Varje timme, minut

Varje timme och minut av dygnet är fulla av krav och måsten. En del är roliga, en del är mindre roliga men oavsett vilket så dränerar det mig på energi. Går runt med ständiga mörka ringar under ögonen, så otroligt trött hela tiden. Ständigt efter. Efter med pluggandet, lägenheten ser ut som jag vet inte vad, kattmaten är visst slut, måste handla, sover för lite, har inte pratat med någon vän på en vecka. Hinner inte träna, inte städa, inte läsa. Saker ligger på hög. Hatar att ligga efter.

Fått sova välsignade nästan tio timmar inatt, vilket var välbehövligt efter en vecka med alldeles för lite sömn. Kan inte sova när jag är stressad - ond cirkel. Nu orkar jag kanske igenom, jobbar kväll idag och morgon imorgon. Slutar 22 och ska vara ombytt och klar för arbete imorgon 6.45. Trött bara vid tanken.

Nu: Handla kattmat, ta ett andetag...

Trötthet

Trötthet är ett fenomen helt i sin egen klass, vem visste att man kunde vara så trött att det gör fysiskt ont i kroppen? Att man inte kan tänka? Det där med att bita ihop är en viktig bit i mitt dagliga liv. Bita ihop, inte visa känslor, inte visa att man är ut- och invrängd och har själen blottlagd.

Jag är trött nu, genomgående liksom, jag har antagligen tömt ut mina reserver och vad jag kan göra åt det är ju den stora frågan. Inte mycket. Försöka hänga i, antar jag. Lediga dagar finns knappt de kommande veckorna, tentapluggandet ligger som en tung skugga över all "fritid" och det hjälper ju inte. Jag försöker att vila, både aktivt och passivt, men lyckas inte hitta så mycket energi som jag behöver.

Ber till Gud att dagen idag ska gå snabbt. Jag är hopplöst ointresserad av operationsvård och lyckas inte ens se engagerad ut på låtsas. Klart att det är spännande att ha sett, men det ligger också mycket tristess i att sitta timme efter timme och titta på en skärm hur operatörerna jobbar. Själva opererandet ser ganska spännande ut, lite som att spela TV-spel, men vi vet ju alla den stora skillnaden i att spela själv eller sitta framför TVn och titta på när någon annan spelar.

Nej, op-sköterska blir jag nog aldrig. Just idag känns det knappt som att jag kommer bli sjuksköterska över huvud taget, det är för mycket som ligger mellan mig och målet och det som krävs är det som ständigt saknas: ork, engagemang, lust, initiativtagande och... ja, just det, ork ja.

Kanske?

Kanske funkar det även att citera Håkan Hellström? Kan summera veckan som gått med:

För jag var nere, men uppe på fem...

För jag var verkligen långt långt nere, kanske längre än på år, skrämmande hur ens eget huvud kan spela en spratt ibland. Att man kan glömma att man älskar att leva, att man kan tänka tanken att man inte vill vara med mer.

Men någonting har förändrats, jag gjorde det rätta: jag bad om hjälp. & fick hjälp, på det finaste sätt man kan tänka sig. Det finns någon som släpper allt och kommer när det gäller. Som ligger och håller mig hårt i sina armar en hel natt, läker och tröstar, utan förebråelser.

& sedan: Lätt att resa sig igen. På fredagen var jag i skolan igen, lite svårt men det gick. Träffade vänner, hade en helkväll (och natt) ute. Haft en fantastisk helg med en fantastisk alla hjärtans dag. Tränade riktigt hårt igår. Lever igen.

Nu har jag nyss vaknat efter mindre än fem timmars orolig sömn, vet att jag har en lång dag framför mig på nya praktikplatsen, men det går. Det går för att det måste gå. Det går för att livet är mer än alla små ögonblick, ett slags helhet, och för att leva det måste man aktivt välja att leva och inte bara låta livet hända runt om kring en. Vissa ögonblick, timmar eller dagar är oändligt tunga. Ibland känner jag verkligen att jag dukar under, att det finns krav på mig som jag aldrig kan möta. Det är då jag försöker hålla i minnet att det finns stunder då jag älskar livet, som väger upp för det som är svårt och jobbigt.

Det finns människor som jag delar en stor, stor kärlek med.
Det finns en värld som erbjuder mig så otroligt många möjligheter.

Idag ska jag vara med på operation på KK - hur många får se något sådant i sitt liv?

...på tal om det, jag borde nog gå!

Gammalt

Läser gammalt, från 2005 när vi först möttes. Jag var nyss fyllda arton år och älskade honom långt mer än jag logiskt sett borde ha haft kapacitet att älska. Vi blev förälskade mycket fort, inte bara jag utan även han. Inte lika handlöst som jag, jag ser skillnaden mellan oss då... han lite mer vuxet begränsad, återhållsam, försiktig.

Jag så fantastiskt ung, naiv, obstinat.

Det slog gnistor om vårt möte redan då. Han vill ju hålla fast vid att han inte tror på högre makter men jag hör ju på hans röst att han inte är helt övertygad. Någonting var det som gjorde att våra vägar korsades, något mer än slump eller tur.

"Det skulle aldrig ha gått, när vi stått
på så olika ställen i livet,
men tiden gav oss lite grann ändå
Vi kallar oss vänner,
det är svårt att vara
när man längtar och känner
som vilka vänner som helst,
vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär

(...)

Det finns en skugga bland träden,
där vi kan ses,
där kan det tas och ges
Där har vi nånting tillsammans
Där är skogen rätt gles,
där finns ljus lite varstans
Det är en underlig plats, där vi satts
på så olika prov med varandra,
två världar ska krocka varje gång vi ses
Vi kan kalla oss kära,
det är svårt att säga,
men vi vill vara nära
som vilka kära som helst,
vilka världar som helst
Eller hur,
det måste va nåt strul"

Ett gammalt beprövat knep att citera Lars Winnerbäck när orden inte räcker till, men just de här orden var ganska slående i sammanhanget.

Nu ska jag njuta en stund av vetskapen att jag klarade tentan, iväg och träna, ikväll: Ska vara nära som vilka kära som helst, vilka världar som helst...

Vaknar

Vaknar dödstrött, yrvaken. Inte många timmars sömn inatt (igen, suck...). Om 54 minuter ska jag skriva sista tentan i läkemedelsberäkning. Egentligen är det ju ingenting att vara nervös för, det är ingen patient som kan råka illa ut om jag räknar fel, det enda som händer är att jag får en omtenta.

Tänk att om några få månader ska jag hålla på med samma uppgifter fast ute i verkligheten istället för en dammig skrivsal...

Trodde ni att detta gjorde mig mindre nervös? Ha! Nej, snarare tvärtom. Men det får gå. Jag måste gå nu iallafall.

Wish me luck.

Dagens eftertanke

"I never made promises lightly,
and there have been some that i have broken
But i swear in the days still left
we will walk in fields of gold
we will walk in fields of gold"

(Eva Cassidy)

Vill ha

Jag ringer och han säger att han vill ha mig. Det är så skönt att höra, jag vet inte varför, men det väger tyngre än att han säger att han älskar mig. Jag ber honom säga det igen, och igen. Han gör som jag ber honom. Till slut skrattar jag och säger "du kunde spelat in det på ett band och skickat hit".

En stund senare: Får ljudmeddelande. Hans röst som säger att han älskar mig men också:

"Jag vill verkligen ha dig. Jag har öppnat mitt hjärta, det är därifrån det kommer. Känslan. Jag vill ha dig"

Uppfylld av känslan, önskan. Lätt om hjärtat. Älskar.

En kärleksförklaring

"Jag har ljugit för dig, älskling. Jag vill ha dina löften. Jag vill att du ska lova mig hela världen. Jag vill att du ska lova mig att dela ditt liv med mig. Lova mig din ovillkorliga, gränslösa kärlek. Tills döden skiljer oss åt. Lova mig trohet och lojalitet. Skratt och vänskap. Sorg och tårar. Jag vill att du ska lova mig att vara min älskare och min bästa vän. Min livskamrat. Jag vill att du lovar mig evigheten.

Jag vill inte att du lovar mig någonting du inte kan hålla. Det är sant. Men jag vill ha dina löften, jag har ljugit för dig. Jag vill inte ha någonting annat på jorden. Jag vill att du ska vara säker på din sak. Jag vill att din kärlek till mig ska vara större än det som står i vår
väg. Jag vill följa dig vart du än går. Jag vill dela allt jag har med dig. Jag vill ge dig allt jag har: min tid, min hand, mitt hjärta, min kropp, min själ.

Jag har ljugit för dig, älskling. Jag bryr mig inte om min rädsla och mina tvivel. Om jag förlorar dig spelar det ingen roll om jag kommer ur det med huvudet högt för om jag förlorar dig så förlorar jag ofelbart mig själv. Jag vill kunna säga att jag lärt mig av mina misstag men det har jag inte. Jag sätter självklart allt på spel om du ber mig, om det finns en chans för dig och mig.

Jag följer dig dit du går. Jag älskar dig oavsett. Jag har redan skrivit under min garanti, jag behöver inte lova dig min eviga kärlek för det har jag redan gjort. Du är varken min möjliga eller omöjliga kärlek - du är min själva definition av kärlek.

Älskling, jag ljuger när jag säger att jag inte vet. Jag vet så väl och det är det som gör mig rädd. Min kärlek till dig är villkorslös och det gör mig sårbar. Jag vet som jag aldrig vetat någonting förut. Det finns bara ett som hela mitt jag kan enas om, som jag känner både i mitt huvud och i mitt hjärta, som jag känner fysiskt, psykiskt, mentalt, andligt, existentiellt. Bara ett jag vet säkert: Min kärlek till dig.

Ingenting annat jag upplevt, känt eller trott liknar det du betyder för mig. Jag har försökt få dig att tro att jag står i valet och kvalet, älskling, jag har ljugit. Bakom rim och reson, logik och känslor som rädsla och oro finns varken ett val eller ett kval.

Jag älskar dig och jag vet att mitt liv är tomt och ofullständigt utan dig. Jag har redan valt dig och gett dig mina löften. Du har satt märken på mig som aldrig kommer försvinna. Min kropp lyder din vilja på samma vis som mitt hjärta följer ditt. Du har all makt att såra mig och jag kan aldrig gardera mig mot det, det har jag aldrig kunnat.

Min rädsla är äkta men jag har ljugit när jag har sagt att jag inte vet om jag kan bortse från den. Mina känslor är äkta och jag har ljugit när jag sagt att jag inte vet om de räcker till.

Det finns ingenting på jorden som kan sudda ut min kärlek till dig. Varken tid eller rum kan karva i den. Det spelar ingen roll hur sårbar den gör mig. Det spelar ingen roll vilka hinder vi tycker oss se på vår väg. Jag har ljugit för dig, älskling. Jag vill inget hellre än att få dina löften, för jag har redan lovat dig allt"

Vårdar

Vårdar lite vänskapsrelationer. Pratar om svåra, hemliga och viktiga saker. Saker bli lättare, klarare. Jag har kloka och fina vänner som är lätta att dela med.

Njuter av livet idag. Solen lyser, månen lyser, jag strålar.

Mindre rädd. Rädsla är motsatsen till kärlek, säger C, jag litar blint på henne. Älska mer och frukta mindre. Låter som en plan.

Ps.

Fragment från vintern 05/06 igen. Skulle kunnat skriva det idag, om jag inte redan skrivit det liksom:

"Ska trösta min ömma kropp mot hans. Rör vid mig hårt igen, älskling.

'Please, don't say you're sorry'

21.29
Ni anar inte hur lycklig jag är med honom"

Hittade sedan även det här som också kommer från den tiden, januari -06 närmare bestämt, och det tog just där det skulle:

"Samtidigt är det svårt. Ett förhållande betyder tid ensam. Det betyder en vecka ensam ibland när han jobbar mycket, någon natt ensam när han är ute med kompisarna. Kanske kan det komma att betyda ett år ensam om han bestämmer sig för att åka. Det gör mig rädd.

Jag har så svårt för att sova ensam.

Fastän jag vet att jag måste lära mig. Det ingår väl i att bli vuxen, det med. Men när jag vänder mig om i min egen säng och hittar tomhet och några extra kuddar istället för hans kropp kommer gråten alldeles oprovocerat. Då kan inget få stopp på tårarna. Jag balanserar på en tunn tunn linje mellan sund saknad och sjuklig sådan och jag är rädd att falla över på fel sida.

Måste lära mig slappna av men det är svårt.
Måste försöka.

Annars kommer jag förlora honom också,
och det kan jag inte bära"

Inser plötsligt vidden och bredden av min egen styrka. Ser så tydligt min egen utveckling. När jag först mötte honom var jag bara en liten flicka. Med hjälp av mina språkliga förmågor och brådmogna sexualitet var det inte svårt att posera som en stark ung kvinna, men i själva verket var jag fortfarande ett barn. Ett ganska trasigt sådant.

Han hjälpte mig mycket, gav mig utrymme att bearbeta, läkas, utvecklas. & idag när vi möts behöver jag inte spela. Jag kan använda mina ordvrängerier och kroppens fulla kapacitet för att det är trivsamt, eller nöjsamt, eller behagligt. Men jag måste inte längre spela på det för att maskera något.

På de här få åren har jag lyckats med det jag ville. Jag har blivit en ung kvinna, en ganska stark sådan dessutom. Jag har fått ihop ett stabilt vuxet liv som jag trivs med. Jag har snart genomfört en utbildning som utvecklat mig.

Jag klarade av att förlora honom. Jag lyckades bära det, trots att jag inte trodde det. Ingenting står och faller med någon annan människa. Det som jag har, finns inuti mig. Kärleken finns inuti mig, den försvinner inte med honom om han går.

Distriktssköterskan, min handledares kollega, sa innan jag lämnade praktiken idag att "Sara, du kommer att bli en jättebra sjuksköterska, det hyser jag inga som helst tvivel om". Exakt samma sak sa min första handledare på min första praktik för snart två år sedan, skillnaden var att hon också sa "Det enda som står mellan dig och ditt mål är ditt självförtroende".

Jag har vuxit. Jag har kunnat hela tiden, men nu vet jag att jag kan.

Note

Note to self: Sömnproblem åtgärdas sällan genom att sova flera timmar på soffan på kvällen. Blir ju säkert lättare att somna inatt nu. Inte.

Smart... Nej, men ganska skönt.

Nu kommer M, kanske lättare att somna när jag har honom brevid? Försöker intala. Svårt att ljuga för sig själv när det är sådär uppenbart - han sov ju här inatt och det var inte ett dugg lättare.

Kommer inifrån, mig själv. Till slut har man bara sig själv.

Det ordnar sig, så klart.

Schema

Helt trött när jag ser schemat. Hur ska man orka jobba 14 pass på 18 dagar när åtta av passen är "kväll-morgon" - dvs man slutar 22 och börjar 6.45 dagen därpå.

På skolan skrattar de och säger att det är lugnt, vi kommer ha så mkt att göra att vi inte kommer hinna känna att vi är trötta. Uppmuntrande. Under den här perioden ska jag även tentaplugga intensivt. Ännu mer uppmuntrande.

Ska ägna den här lediga helgen åt vila. Försöka kunna sova ikapp lite, om det går. Träffa vänner och koppla av. Skönt.

Nu: Däcka framför TVn.

Sömn

Sömndagbok: 4,5-5 timmar, 4-5 uppvaknanden. Lovely.

Kvällen: Vi pratar om bungy-jump. Att man måste ha en marginal. Sextio meter, säger han, det kan man ju inte räkna fel på. Men bara tanken om...

Jag måste ha en marginal. Kanske mer än sextio meter. Jag måste veta att jag inte slår i marken, annars hoppar jag nog inte, det kallas självbevarelsedrift.

Mera skrämsel

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen,
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
Den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"

Oroväckande igenkännande. Vill gärna vara modig men det ligger kanske närmare till hands med skrämsel. Hade varit underbart att våga kasta mig ut, inte bry mig ett dyft om en eventuell krasch utan bara njuta av vinden under vingarna. Vill gärna, men det ligger kanske närmare till hands att fega ur, ångra.

Ringer och är sådär absurt och obekvämt ärlig, säger "Jag träffar de här gamla, sjuka patienterna och tänker att när jag ska gå i pension är du nästan 80, ska jag spendera mina sista bra år med att ta hand om dig och sedan bli ensam och tyna bort?". Det sägs att man ska leva i nuet men man kan bli skrämd av tanken på framtiden.

Sedan: Slätar över, skrattar. Säger att när jag tröttnar skiljer jag mig och skaffar en toy boy.

Men egentligen är det nog inte åldersskillnaden det hänger på, eller några andra praktiska detaljer, utan att det ligger så nära till hands att falla tillbaka i rädsla, tvivel, misstro... Den stora (stora!) frågan är: Kan jag lita på någon igen? & om jag kan det - kan den någon vara han?

Han har förändrats och är värd en ny chans, definitivt. Om jag kan vara människa att ge honom den chansen är mindre definitivt. Men det hänger på det nu. Det hänger på mig. Älskar jag tillräckligt? Är jag tillräckligt modig? Vill tro, hoppas...

Avslutar med att ännu igen citera min favoritpoet:

"Svårt att vara oviss, rädd och delad
Svårt att känna djupet dra och kalla
Ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla"

Vill falla. Falla fritt och njuta. Men någonting i mig drar. Vill stanna upp, bromsa. Medelvägen? Vet ej.

Åh, sömn

Äntligen fått sova lite, 23.30-05.45 med bara tre eller fyra uppvaknanden. Känner mig fortfarande trött men samtidigt utvilad i jämförelse mot de senaste dagarna. Skönt!

Bävar lite för att ge mig ut i regnet och jobba men det får väl gå. Två pass kvar, sen har jag klarat av terminens första praktikperiod - fantastiskt. Man får ta det en liten bit i taget.

Ikväll kommer M, hoppas att jag är människa nog att vara trevligt sällskap. Det går nog, han brukar dra mina godare sidor ur mig.

Nu: Försenad. Som vanligt.

Sömnlös

Ligger sömnlös. Jag. Jag som aldrig... Ligger plötsligt och vrider och vänder på mig. Vaknar upp om och om igen. Mamma erbjuder sömntabletter. Nej, nej, nej... inte tagit sånt skit på flera år och tänker inte börja nu. Hellre vaken än drogad. Har spenderat för många timmar redan som en zombie på tabletter, tonåren är fyllda av ångest och dimma, tänker freda vuxenlivet så gott det går.

Ett bra tips för att inte överväldigas av trötthet och ångest när väckarklockan ringer: Känn inte efter!

Snart iväg, ska gå helt in i arbetet och vila huvudet ett slag. Rutinsysslor idag mest: blodprover, injektioner och sådant som inte kräver så mycket tankearbete utan bara att man har ett leende och några vänliga ord över under tiden.

Tror att det är farligt att tänka för mycket, i alla fall om man är som jag. Upprepning:

Fundera lagom, ja.

Dödslevande...

Han. Ringer och säger. Hej. Hur har dagen varit? Berättar om sin. Säger att han läst något i min blogg, alltså här.

Hajar till. Inte medveten om att han läser. Letade han efter någonting bland mina ord? I så fall vad? Ler tyst. Två vuxna människor som tassar runt den nakna sanningen som katt runt het gröt. Ord är bra på så vis att man nästan alltid kan tolka dem åt antingen det ena eller andra hållet.

Bättre dag idag. Natten hemsk, inte sovit många timmar. Men en bra dag. Ganska tom på ångest och likgiltighet. Fortfarande lite hudlös, måste nog värja mig lite till innan jag kan försöka återgå.

Världen är så underlig. Det slår mig att det finns stora likheter mellan att bevittna någon födas och bevittna någon dö. Egentligen känner jag mig för ung för att ha sett något av det. Inte i själen, visserligen. Det är det här samhället som vaggar oss för länge, tror jag visst. Den stora skillnaden är att döendeprocessen måste man gå igenom ensam. När man föds är man ändå tryggt knuten till sin mamma och det är hon som gör större delen av arbetet. Bär, föder, när.

Plötsligt, när man börjar närma sig döden. När man burit sig själv genom livet och börjar förlossningsarbetet... För det är det. Det syns. Kroppen kämpar för att förlösa själen, på något vis. Sjuksköterskan kan assistera på samma vis som barnmorskan kan vid livets början. Ge läkemedel. Finnas med. Stötta. Men arbetet ligger ändå på människan själv och i det är hon ensam.

Tänker att döendeprocessen är kraftprovet, livets examen. Det är fint att få bevittna det även om det kan vara tungt och sorgligt. Det är ett privilegium att få se människor i dessa stunder: där livet kommer fram, där döden slår till. När de är sjuka och svaga. Ett privilegium att få finnas där, hjälpa, stötta.

Han säger att han ska ringa tillbaka när han ätit. Jag ler och säger "puss puss". Det är ett privilegium att få känna, älska.

Nu: Kvällsmacka, tandborstning.

Skrämsel

Skickar ett sms till honom som är 12 meddelande långt. Jag skriver av det i min skrivbok, det blir fyra och en halv sida. Om inte det skrämmer bort honom kan nog inget.

Ur led är tiden och det mesta. Idag är det jag som tvivlar och tvekar, han som gråter förtvivlat. What you send forth comes back to thee...

Jag vill försöka våga men har blivit äldre, drabbats av skrämsel. Rädd om något, mitt hjärta säger jag men närmare sanningen kanske om jag säger att det är mitt anseende. Eller något. Min självkänsla? Det där med att inte känna att jag sålt ut mig själv... kanske?

& nej, jag har inte försvunnit från jordens yta. Bara stängt av telefonen och försökt. Med varierande resultat.