Gammalt

Läser gammalt, från 2005 när vi först möttes. Jag var nyss fyllda arton år och älskade honom långt mer än jag logiskt sett borde ha haft kapacitet att älska. Vi blev förälskade mycket fort, inte bara jag utan även han. Inte lika handlöst som jag, jag ser skillnaden mellan oss då... han lite mer vuxet begränsad, återhållsam, försiktig.

Jag så fantastiskt ung, naiv, obstinat.

Det slog gnistor om vårt möte redan då. Han vill ju hålla fast vid att han inte tror på högre makter men jag hör ju på hans röst att han inte är helt övertygad. Någonting var det som gjorde att våra vägar korsades, något mer än slump eller tur.

"Det skulle aldrig ha gått, när vi stått
på så olika ställen i livet,
men tiden gav oss lite grann ändå
Vi kallar oss vänner,
det är svårt att vara
när man längtar och känner
som vilka vänner som helst,
vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär

(...)

Det finns en skugga bland träden,
där vi kan ses,
där kan det tas och ges
Där har vi nånting tillsammans
Där är skogen rätt gles,
där finns ljus lite varstans
Det är en underlig plats, där vi satts
på så olika prov med varandra,
två världar ska krocka varje gång vi ses
Vi kan kalla oss kära,
det är svårt att säga,
men vi vill vara nära
som vilka kära som helst,
vilka världar som helst
Eller hur,
det måste va nåt strul"

Ett gammalt beprövat knep att citera Lars Winnerbäck när orden inte räcker till, men just de här orden var ganska slående i sammanhanget.

Nu ska jag njuta en stund av vetskapen att jag klarade tentan, iväg och träna, ikväll: Ska vara nära som vilka kära som helst, vilka världar som helst...