Dödslevande...

Han. Ringer och säger. Hej. Hur har dagen varit? Berättar om sin. Säger att han läst något i min blogg, alltså här.

Hajar till. Inte medveten om att han läser. Letade han efter någonting bland mina ord? I så fall vad? Ler tyst. Två vuxna människor som tassar runt den nakna sanningen som katt runt het gröt. Ord är bra på så vis att man nästan alltid kan tolka dem åt antingen det ena eller andra hållet.

Bättre dag idag. Natten hemsk, inte sovit många timmar. Men en bra dag. Ganska tom på ångest och likgiltighet. Fortfarande lite hudlös, måste nog värja mig lite till innan jag kan försöka återgå.

Världen är så underlig. Det slår mig att det finns stora likheter mellan att bevittna någon födas och bevittna någon dö. Egentligen känner jag mig för ung för att ha sett något av det. Inte i själen, visserligen. Det är det här samhället som vaggar oss för länge, tror jag visst. Den stora skillnaden är att döendeprocessen måste man gå igenom ensam. När man föds är man ändå tryggt knuten till sin mamma och det är hon som gör större delen av arbetet. Bär, föder, när.

Plötsligt, när man börjar närma sig döden. När man burit sig själv genom livet och börjar förlossningsarbetet... För det är det. Det syns. Kroppen kämpar för att förlösa själen, på något vis. Sjuksköterskan kan assistera på samma vis som barnmorskan kan vid livets början. Ge läkemedel. Finnas med. Stötta. Men arbetet ligger ändå på människan själv och i det är hon ensam.

Tänker att döendeprocessen är kraftprovet, livets examen. Det är fint att få bevittna det även om det kan vara tungt och sorgligt. Det är ett privilegium att få se människor i dessa stunder: där livet kommer fram, där döden slår till. När de är sjuka och svaga. Ett privilegium att få finnas där, hjälpa, stötta.

Han säger att han ska ringa tillbaka när han ätit. Jag ler och säger "puss puss". Det är ett privilegium att få känna, älska.

Nu: Kvällsmacka, tandborstning.