Mera skrämsel

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen,
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
Den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"

Oroväckande igenkännande. Vill gärna vara modig men det ligger kanske närmare till hands med skrämsel. Hade varit underbart att våga kasta mig ut, inte bry mig ett dyft om en eventuell krasch utan bara njuta av vinden under vingarna. Vill gärna, men det ligger kanske närmare till hands att fega ur, ångra.

Ringer och är sådär absurt och obekvämt ärlig, säger "Jag träffar de här gamla, sjuka patienterna och tänker att när jag ska gå i pension är du nästan 80, ska jag spendera mina sista bra år med att ta hand om dig och sedan bli ensam och tyna bort?". Det sägs att man ska leva i nuet men man kan bli skrämd av tanken på framtiden.

Sedan: Slätar över, skrattar. Säger att när jag tröttnar skiljer jag mig och skaffar en toy boy.

Men egentligen är det nog inte åldersskillnaden det hänger på, eller några andra praktiska detaljer, utan att det ligger så nära till hands att falla tillbaka i rädsla, tvivel, misstro... Den stora (stora!) frågan är: Kan jag lita på någon igen? & om jag kan det - kan den någon vara han?

Han har förändrats och är värd en ny chans, definitivt. Om jag kan vara människa att ge honom den chansen är mindre definitivt. Men det hänger på det nu. Det hänger på mig. Älskar jag tillräckligt? Är jag tillräckligt modig? Vill tro, hoppas...

Avslutar med att ännu igen citera min favoritpoet:

"Svårt att vara oviss, rädd och delad
Svårt att känna djupet dra och kalla
Ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla"

Vill falla. Falla fritt och njuta. Men någonting i mig drar. Vill stanna upp, bromsa. Medelvägen? Vet ej.