Trötthet

Trötthet är ett fenomen helt i sin egen klass, vem visste att man kunde vara så trött att det gör fysiskt ont i kroppen? Att man inte kan tänka? Det där med att bita ihop är en viktig bit i mitt dagliga liv. Bita ihop, inte visa känslor, inte visa att man är ut- och invrängd och har själen blottlagd.

Jag är trött nu, genomgående liksom, jag har antagligen tömt ut mina reserver och vad jag kan göra åt det är ju den stora frågan. Inte mycket. Försöka hänga i, antar jag. Lediga dagar finns knappt de kommande veckorna, tentapluggandet ligger som en tung skugga över all "fritid" och det hjälper ju inte. Jag försöker att vila, både aktivt och passivt, men lyckas inte hitta så mycket energi som jag behöver.

Ber till Gud att dagen idag ska gå snabbt. Jag är hopplöst ointresserad av operationsvård och lyckas inte ens se engagerad ut på låtsas. Klart att det är spännande att ha sett, men det ligger också mycket tristess i att sitta timme efter timme och titta på en skärm hur operatörerna jobbar. Själva opererandet ser ganska spännande ut, lite som att spela TV-spel, men vi vet ju alla den stora skillnaden i att spela själv eller sitta framför TVn och titta på när någon annan spelar.

Nej, op-sköterska blir jag nog aldrig. Just idag känns det knappt som att jag kommer bli sjuksköterska över huvud taget, det är för mycket som ligger mellan mig och målet och det som krävs är det som ständigt saknas: ork, engagemang, lust, initiativtagande och... ja, just det, ork ja.