Ps.

Fragment från vintern 05/06 igen. Skulle kunnat skriva det idag, om jag inte redan skrivit det liksom:

"Ska trösta min ömma kropp mot hans. Rör vid mig hårt igen, älskling.

'Please, don't say you're sorry'

21.29
Ni anar inte hur lycklig jag är med honom"

Hittade sedan även det här som också kommer från den tiden, januari -06 närmare bestämt, och det tog just där det skulle:

"Samtidigt är det svårt. Ett förhållande betyder tid ensam. Det betyder en vecka ensam ibland när han jobbar mycket, någon natt ensam när han är ute med kompisarna. Kanske kan det komma att betyda ett år ensam om han bestämmer sig för att åka. Det gör mig rädd.

Jag har så svårt för att sova ensam.

Fastän jag vet att jag måste lära mig. Det ingår väl i att bli vuxen, det med. Men när jag vänder mig om i min egen säng och hittar tomhet och några extra kuddar istället för hans kropp kommer gråten alldeles oprovocerat. Då kan inget få stopp på tårarna. Jag balanserar på en tunn tunn linje mellan sund saknad och sjuklig sådan och jag är rädd att falla över på fel sida.

Måste lära mig slappna av men det är svårt.
Måste försöka.

Annars kommer jag förlora honom också,
och det kan jag inte bära"

Inser plötsligt vidden och bredden av min egen styrka. Ser så tydligt min egen utveckling. När jag först mötte honom var jag bara en liten flicka. Med hjälp av mina språkliga förmågor och brådmogna sexualitet var det inte svårt att posera som en stark ung kvinna, men i själva verket var jag fortfarande ett barn. Ett ganska trasigt sådant.

Han hjälpte mig mycket, gav mig utrymme att bearbeta, läkas, utvecklas. & idag när vi möts behöver jag inte spela. Jag kan använda mina ordvrängerier och kroppens fulla kapacitet för att det är trivsamt, eller nöjsamt, eller behagligt. Men jag måste inte längre spela på det för att maskera något.

På de här få åren har jag lyckats med det jag ville. Jag har blivit en ung kvinna, en ganska stark sådan dessutom. Jag har fått ihop ett stabilt vuxet liv som jag trivs med. Jag har snart genomfört en utbildning som utvecklat mig.

Jag klarade av att förlora honom. Jag lyckades bära det, trots att jag inte trodde det. Ingenting står och faller med någon annan människa. Det som jag har, finns inuti mig. Kärleken finns inuti mig, den försvinner inte med honom om han går.

Distriktssköterskan, min handledares kollega, sa innan jag lämnade praktiken idag att "Sara, du kommer att bli en jättebra sjuksköterska, det hyser jag inga som helst tvivel om". Exakt samma sak sa min första handledare på min första praktik för snart två år sedan, skillnaden var att hon också sa "Det enda som står mellan dig och ditt mål är ditt självförtroende".

Jag har vuxit. Jag har kunnat hela tiden, men nu vet jag att jag kan.