Först

Först vet jag inte hur jag ska kunna hålla mig vaken, nu vet jag inte hur i helvete jag ska kunna sova. Känner mig helt uppochnervänd, utochinvrängd, tankarna har snurrat massor av varv och nu börjar jag känna mig lite yr, illamående.

Fryser. Rädd att jag ska vakna och känna mig lugn, det är kanske det, att jag vet att det finns saker som MÅSTE upp till ytan. Det här fungerar inte, någonting är fel, det är uppenbart. Rädd att han ska komma imorgon och att jag inte ska veta vad jag ska säga. Å andra sidan var jag rädd att jag skulle säga för mycket, om han kom hit inatt.

Halva jag ber honom att komma, halva ber honom att stanna borta. Orkar knappt säga hejdå, lägger på snabbt, väntar inte ut någon signal.

Det är ju inte honom, egentligen. Primärt är det jag, min, mitt, mig. Det är mina rädslor, nojor. Min paranoia, min oro, mina konspirationsteorier. Min dekadenta okvinnliga problematik med monogami. Hela mitt jags hysteriska inställning till det mesta. Någonting är det som gör att jag så lätt blir smickrad, frestad. Någonting är det som gör att jag är så orolig och fundersam. Kanske hänger de samman?

Var går min gräns för vad som är ok? Respekterar han den? Gör jag?

Har jag gått över gränsen i rädsla att han redan gjort det? Har jag satt för snäva gränser? Vad betyder ord som ärlighet, trohet, lojalitet? Ikväll har jag ingen jävla aning. Noll koll.