Ledig!

En ledig dag, så skönt, så ovanligt... Ska göra sånt som veckan inte gett utrymme för: träffa vänner, städa, plugga. & sova såklart, sovit ikapp lite inatt och det var ljuvligt välbehövligt. Ikväll kommer M, detta var den lucka vi kunde hitta på en period om 10-12 dagar. Från ikväll vid 22-23snåret tills imorgon vid 12.30 när jag ska iväg till jobbet. Sedan är det åter kört någon vecka framåt... kanske, kanske går det att hitta tid i helgen som kommer.

Svårt att vara nyförälskad och praktisk. Jag älskar min praktik och han älskar sitt jobb, men när det känns som om den kärleken överskuggar det vi delar kan jag få panik. Rädd för att livet ska bli för praktiskt. Har alltid varit. Rädd att leva för mitt jobb istället för att jobba för mitt liv.

Det är en ynnest att ha hittat ett yrke som man känner att man trivs så väl med, att man går dit med lätt hjärta och att timmarna där bara rusar förbi. Att man går därifrån stärkt, med ny energi, istället för dränerad. Men det får aldrig bli allt. Har vuxit upp med en pappa som satte jobbet först, kanske inte av kärlek till jobbet men för att han var tvungen för att hålla familjefirman på fötter. Minns en pappa som kom hem och åt middag, i bästa fall vid 19 eller 19.30, strax innan vi skulle i säng. En pappa som jobbade över, jobbade lördagar, jobbade storhelger, kom försent till julafton.

Jobbet får aldrig bli allt. Har lovat, lovat mig själv det. Minns en mamma som var hemma, som gjorde gröt och pannkakor, som följde med på aktiviteter, som väckte och gav frukost, som nattade med sång. Mamma fanns alltid där, även när hon jobbade.

Måste bli som mamma. Får inte bli som pappa.

Inte leva för att jobba, måste jobba för att leva.