Kanske?

Kanske funkar det även att citera Håkan Hellström? Kan summera veckan som gått med:

För jag var nere, men uppe på fem...

För jag var verkligen långt långt nere, kanske längre än på år, skrämmande hur ens eget huvud kan spela en spratt ibland. Att man kan glömma att man älskar att leva, att man kan tänka tanken att man inte vill vara med mer.

Men någonting har förändrats, jag gjorde det rätta: jag bad om hjälp. & fick hjälp, på det finaste sätt man kan tänka sig. Det finns någon som släpper allt och kommer när det gäller. Som ligger och håller mig hårt i sina armar en hel natt, läker och tröstar, utan förebråelser.

& sedan: Lätt att resa sig igen. På fredagen var jag i skolan igen, lite svårt men det gick. Träffade vänner, hade en helkväll (och natt) ute. Haft en fantastisk helg med en fantastisk alla hjärtans dag. Tränade riktigt hårt igår. Lever igen.

Nu har jag nyss vaknat efter mindre än fem timmars orolig sömn, vet att jag har en lång dag framför mig på nya praktikplatsen, men det går. Det går för att det måste gå. Det går för att livet är mer än alla små ögonblick, ett slags helhet, och för att leva det måste man aktivt välja att leva och inte bara låta livet hända runt om kring en. Vissa ögonblick, timmar eller dagar är oändligt tunga. Ibland känner jag verkligen att jag dukar under, att det finns krav på mig som jag aldrig kan möta. Det är då jag försöker hålla i minnet att det finns stunder då jag älskar livet, som väger upp för det som är svårt och jobbigt.

Det finns människor som jag delar en stor, stor kärlek med.
Det finns en värld som erbjuder mig så otroligt många möjligheter.

Idag ska jag vara med på operation på KK - hur många får se något sådant i sitt liv?

...på tal om det, jag borde nog gå!