Någonting jag skrev för ganska exakt tre år sen men hade kunnat skriva idag (förutom det där med snön, då)

"Vaknar av att han kryper ner i sängen brevid mig mitt i natten. Naturligtvis är det iskallt men när han ligger brevid tar det fem minuter eller så innan det blir varmt. Täcken och filtar i all sin ära men på vintern behöver man en man. Kroppsvärme. Hud mot hud.

Det snöar igen. Jag blir hysterisk och fylld av ångest - var är min vår som skulle komma nu? Var är allt det gröna, fåglarna som kvittrar, och viktigast av allt: Var är solen och ljuset?

Jag somnar om igen i hans famn, vad annars kan man göra när det snöar, och drömmer att vi får barn igen (fyrlingar denna gången) och pussar på honom när jag vaknar.

Jag älskar honom"

En sån där dag...

En sån där dag, när man vaknar med sjuk mensvärk och ingen lust med någonting. Har tappat gnistan lite och det är trist. Vill inte erkänna för folk att jag mår dåligt riktigt, när jag klarat mig så långt igenom. Alla lite oförstående. Nu? Det är ju snart vår?

Men det är mörkt och grått, jag är trött och även om jag försöker hushålla med energin så räcker den inte hela vägen. Försöker sova i alla fall åtta timmar per natt men det räcker inte riktigt, inatt har mardrömmar stört mig och det känns nästan inte som om jag sovit.

Tror det gäller att bara försöka hänga i. Praktiken är prio ett och det jag verkligen måste klara ut. Pluggandet likaså. Försöker röra lite på mig för annars blir man ju ännu tröttare. Ta mig ut och träffa människor då och då, inte isolera mig. Lusten kommer väl tillbaka snart? Det sägs ju att ljuset är på väg tillbaka...

Nu: Ipren, bita ihop, slänga in en maskin tvätt. Sedan: Middag hos farmor och farfar.

Måste i säng i tid ikväll, en dag kvar, sedan helg!

Höra samman, växa, blomma ut

Så otroligt skönt med känslan att höra samman, att få bekräftat att den är ömsesidig. Mitt ego spinner när han äntligen ger mig rätt i det jag visste redan för 3½ år sedan. Min själ kände genast igen hans, jag tror att vi väntat länge på att återförenas för det är lika ljuvligt nu som då.

Men också - mitt eget liv. Stå på mina egna ben igen och det är så skönt. 42 kvadrat bara åt mig och katterna är lyx. Att få laga den mat jag vill och slippa ta hänsyn till någon annan är skönt.

Praktiken... tung, som förväntat, men går bra. Ledig dag imorgon, skönt. Vaknar med den här förbannade ångesten varje morgon och tror det är mörkret, har ju haft lyxen att behöva gå upp först vid åttasnåret hela vintern. När klockan ringer nu 6.30 är det mörkt. Beckmörkt. Som att ligga i en kista. Vaknar med ett tryck över bröstet som om någon satt på mig. Jävligt svårt att andas.

Men måste kämpa emot. Det blir alltid bättre, framåt dagen. Ångest är inte farligt, bara obehagligt, intalar jag mig för även om jag inte alltid kan känna det så vet jag det på något logiskt plan. Strikta rutiner för morgonen. Mixar yoghurt och frukt till smoothie, har ännu inte fattat hur man kan äta innan kroppen riktigt vaknat, men måste ha i mig någonting. Handledaren av det slaget att man kan jobba på i ett sträck till halv två utan mat. Lågt blodsocker.

Massor på agendan, trött, svårt att hitta ork att plugga på kvällarna men det får gå ändå. Huvudsaken är att jag orkar igenom, inte går av på mitten.

Snart: Vår, ljus, värme
Alltid: Känslan av att ha dig strax under huden

Värja

Vaknar med en ångest som är svår att definiera eller värja sig mot. Nervositet, eller mörkret som hunnit ikapp mig? Det är kolsvart ute, inte tillstymmelse till ljusning. Ny praktikplats igen, tycker så illa om den här processen (nya människor, nya rutiner, nya vanor, nya lokaler, nya regler - två veckor senare: gå vidare, lär om).

Skönt att snart få landa någonstans, ett tag.

Ömtålig idag, hoppas universum tänkte vara snällt. Behöver något nu, en soluppgång eller ett löfte av någon om någonting mer.

Stanna.

I wanted
I wanted you to stay
Cause I needed
I need to hear you say
"I love you
I have loved you all along
And I forgive you
For being away for far too long"
So keep breathing
Cause I’m not leaving you anymore
Believe it
Hold on to me and
Never let me go

Observerat på stan

Observerat på stan.

1. På bussen. Kvinna 20-25 år för långt samtal på mobilen om hur deprimerad hon är. "Vad är det här för liv? Man vaknar, går till jobbet, går hem, sover och sen går till jobbet igen. Festar lite, träffar vänner. Det händer ingenting. Ingenting nytt. Så säger folk att man själv ska ta ansvar och ändra på saker och ting. Ge mig 50 000 säger jag då så tar jag en resa härifrån"

Hon hinner även avverka hur missnöjd hon är med nya abonnemanget hos 3 och att hennes ex redan träffat någon ny trots att "han behöver verkligen vara för sig själv, det tror jag, efter två år med honom borde väl jag veta vad han behöver?".

Här någonstans skruvar jag upp musiken farligt nära max.

2. Man i kön på Åhlens köper en svart och en röd BH. Icke fördomsfulla sjuksköterskestudenten bakom betraktar och beaktar. Till frun? Älskarinnan? Till honom själv?

Han ber att få dem inslagna. Överraska frun? Smickra älskarinnan? Cover-up så att ingen ska tro att det är till honom själv?

Sjuksköterskestudenten själv köper ljusblå underkläder (det är halva priset på reapriset) och vinglas (sambon fick de gamla i bodelningen). Ett glas vin eller två till maten ikväll, trots att skolan väntar imorgon. Svårt att tänka att man ska vänta till en ledig dag när man nästan aldrig har några.

Åter till matlagningen, trerätters väntar på förberedelser i köket. Jag måste vara Guds gåva till mannen, förutom övriga kvaliteter är jag även bra på att laga mat!

Väl godkänd

VG på C-uppsatsen. En akademisk milstolpe som jag passerat med bravur. Har sällan fått så mycket beröm för något, tror jag.

Men ändå, något annat upptar fokus i mitt huvud och i mitt hjärta.

"Once I was torn, I was lost
I felt weak until I found you
You hit me with the spark
of the light in your eyes,
keep me cool and I feel brand new
Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

This thing I have with you is not a feeling, a sense
it is more like a state of mind"

Detta skrev jag för nästan exakt tre år sen:

”Vi resonerar och resonerar men till sist måste man ju faktiskt känna och då känner vi båda bara ren kärlek. Han sa: 'I förrgår, när jag trodde att jag skulle förlora dig, då trodde jag att mitt hjärta skulle krossas'.

Vad spelar ålder för roll då?

Lite för mycket. Men det ska inte få stå i vägen. Jag älskar honom”

Jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig. Jag kommer alltid att älska dig. Tro aldrig något annat, inte för en sekund! Jag vill inget annat än att dela mitt liv med dig. Jag vill bli din flickvän, din sambo, din hustru, mamman till dina barn, den du blir gammal ihop med. Vill dela allt med dig, glada och svåra stunder, vardag och fest, spänning och tristess. Om vi kan det… jag vet inte än. Men jag vill att du vet att det är min högsta önskan i världen.

Du är min största kärlek på jorden. Du finns i mig, i mitt hjärta. Jag älskar dig så, jag längtar efter dig, jag älskar varje sekund med dig. Jag älskar dina vackra sidor och dina fula sidor, jag älskar din kropp och jag älskar din själ. Varje gång jag vaknar brevid dig ber jag en stilla bön om att få vakna med dig vid min sida varje morgon i mitt liv. Allt vad du gör och upplever vill jag dela med dig, allt jag gör och upplever vill jag dela med mig av till dig.

Jag har blivit äldre, försiktigare, räddare kanske… förnuftet får säga sitt först. Men tvivla aldrig, aldrig på min kärlek till dig för är det någonting med mig, något i den här världen som är sant så är det att jag älskar dig.

Ironi

Sann ironi måste vara när han ringer och säger det jag kunnat döda för att få höra för några år sedan och jag svarar med tvekan och tvivel.

Mig själv i första hand den här gången. Aldrig igen på något annat sätt.

Han förstår mig så väl och bedyrar, men mitt 18-åriga jag förstår inte och skriker förtvivlat i mitt hjärta...

Så kan man också spendera en tisdagsnatt...

Möter trots gammal kunskap

Tvekar

Gör modigt val

Söker minne från förr

Lätt komma nära

Förvånad länge

Finner hemlig sanning

Tycker om som då,

eller mer

Ska mottaga vår lysande resa

Fundera lagom

Visa min vän hopp

Tystnad

Öga som vilar på

naken man

Märkligt verklig doft

Fast hand över mig

Ljuv mun ger

galen eld

Njuter

Är öppen,

fri,

lycklig

och

älskar

På plats

Bitar ramlar på plats. Tentamen tycks vara godkänd, uppsatsen går upp på fredag men den borde bli godkänd... med tanke på kvaliteten på de uppsatser vi har läst och ska opponera på borde vi inte få särskilt mycket kritik heller.

Imorgon opponering. Svårt. Men spännande. Detta är det enda akademiska jag gör i utbildningen och det tilltalar mig faktiskt, även om jag inte ångrar mitt val. Nej, jag är glad att jag inte valde som ni sa. Jag är glad att jag inte slösade tid på att läsa obskyra kurser, littvet eller fara land och rike runt.

När jag valde utbildningen fick jag höra att det inte alls var min grej, att jag borde välja något mer akademiskt, att det var vansinne att jag skulle välja ett program direkt efter gymnasiet, jag som knappt var närvarande under hela gymnasietiden... Att jag skulle bli inskränkt och trångsynt av att stanna här i födelsestaden, att man inte utvecklas inom vården, att jag borde bli läkare eller något annat "riktigt" istället.

Jag är glad att jag fick höra allt det här för då, knappt 19 år fyllda var jag fortfarande jävligt obstinat. Jag struntade i att mitt beslut inte hyllades. Jag var definitivt inte rädd för att blir inskränkt och trångsynt för jag genomskådade ganska snabbt att de som sa så kastade sten i glashus. Däremot var jag skiträdd för att misslyckas. Inte för att jag skulle vara dum, eller lat, som lärarna och rektorn på gymnasiet gärna ville få det till.

För vet ni vad? Jag är inte dum. Inte alls. Jag är ganska smart faktiskt. & lat är verkligen det sista jag är. Jag kämpar i blod, svett och tårar innan jag ger upp med någonting.

Problemet var att jag var sjuk. September-mars är stor del av läsåret i skolan. Ovanpå detta var jag ung och hade betydligt roligare saker för mig än att gå i skolan. Jag hade min första pojkvän, det var fest och vänner och allt det här som normala människor har... Dessutom så behövde jag ju faktiskt inte gå på lektionerna för att klara mina betyg. Detta är så klart ett faktum som kanske borde diskuteras.

Självklart borde skolan individualiseras. Jag borde få samma stimulans och ny kunskap som alla mina klasskamrater. Det borde inte vara så att man kan få 1,5 i snitt (dvs i snitt VG i alla kurser) när man har som jag hade, 30-40% frånvaro.

Frågan är vad lärare och rektor gjorde för att stimulera mig att gå till skolan? Lärarna tjatade och fällde mer eller mindre dumma kommentarer (ett urval):

- Sara, nu har du varit borta 40% den här terminen också! 40% på hösten och 40% på våren - det är ju 80% av hela kursen! (Detta var som tur var inte matteläraren...)

- Sara, av alla mina elever så är du mitt största problem.

- Jag tror inte att du är sjuk, du får helt enkelt rycka upp dig. Hur hade det sett ut om jag inte kom till mitt jobb om dagarna?

- Det är så lätt för dig, du bara glider in här och skriver ett MVG helt utan att anstränga dig...

Det var ingen som funderade på vad jag gjort av de 60 (eller var det 20?) procenten som jag var närvarande på historian. & varför skrev jag ett MVG i svenska "utan att anstränga mig?". Kan det handla om att jag läste högar och skrev spaltmeter på min fritid?

Jodå, gymnasiet tog mycket av mitt självförtroende ur mig. Så visst var jag livrädd för att misslyckas, och kanske var det också bra, för det har fått mig att slita för det jag vill uppnå. Utbildningen har på intet vis varit lätt, varken det akademiska, det teoretiska eller det praktiska. Men snart har jag klarat den! Mot alla odds.

På högskolan får jag också det jag suktade efter på gymnasiet men aldrig fick: Valfrihet, stimulans, ansvar, utmaningar... och framför allt - jag slipper utskällningar, suckar och andra trista utläggningar. Ingen säger något sarkastiskt när jag kommer till en föreläsning, oavsett om jag varit där hela veckan eller om jag varit borta i tre. Ingen kallar mig problem eller ifrågasätter om jag anstränger mig eller ej.

Självklart kommer jag inte misslyckas. Jag är ju smart och målmedveten och det finns inte längre någon som kan få mig att tro annorlunda. När jag möter mina gamla lärare på stan kommer jag att ha en blick som säger "in your face". Nix, ni knäckte inte mig. Jag var inte bara för smart för era lektioner, jag var också för stark för att brytas av på mitten.

Betraktat

Betraktat och beaktat 12/1-09.

1. Utanför Psykiatriska kliniken, en rakhyvel utan rakblad i.
2. På toaletten på Malmö högskola, ett klistermärke med reklam för ett fackförbund inom vården. På klistermärket står: "För vårdare". Under klistermärket, med blå bläckpenna: "LOKALVÅRDARE". Under detta, med blyertspenna: "Vi vårdar din Mamma".
3. I datasalen på nämnda högskola, fyra unga kvinnor med fyra identiska frisyrer framför en liten laptop.

Den stora frågan är fortfarande - vad är det som driver oss människor? Varför pillar vi ut rakblad, klottrar på toaletter och varför vill vi ha exakt samma frisyr som hon som sitter bredvid?

Varför betraktar vi och varför beaktar vi? Varför sitter jag och skriver detta?

Min skrivpartner är försenad. Jag uttråkad.

KÄR!

Jag är kär!


Det här är min nya kärlek, imorgon ska jag få
träffa henne och jag ska titta mjukt i hennes ögon,
borra in ansiktet mjukt i hennes päls och fråga
med min mjukaste röst om hon vill följa med mig hem.

Frågan är ju om personen på Folksam kommer kunna hålla sig för skratt när jag ringer och säger att sambon flyttat ut och en till katt flyttat in. Note to self: det är inte lönt att bry sig om vad folk tycker, de är ändå för många för att vara till lags allihop.

"You touched my heart, you touched my soul
You changed my life and all my goals
And love is blind and that I knew when
My heart was blinded by you
I've kissed your lips and held your head
Shared your dreams and shared your bed
I know you well, I know your smell
I've been addicted to you"

James Blunt, 2004

Vårt äventyr idag var av sådant slag att jag bär det med mig, 
länge, kanske för alltid. Det är något underligt med oss människor, att
vi är ganska selektiva i våra minnen. Vi minns inte alltid det som hade
varit mest logiskt eller viktigt. Jag minns din doft, din värme, ditt leende.
Sådana saker minns jag. Minns min hand på ditt lår, ditt andetag i mitt öra.
Minns hur du såg på mig, verkligen såg mig. Kanske för att ingen sett på
mig så sedan vi skiljdes åt. Ingen har verkligen sett mig som du. Du säger
att jag sett mer av dig än någon annan människa, att du lagt av masken inför
mig och jag tror att du talar sanning.

Vi är lika generösa med att visa varandra våra fula och våra vackra sidor.
Jag berättar gärna för dig att jag ibland har en längtan att hämnas på dig,
såra dig. Att jag ibland har svårt att sätta gränserna mot andra, att jag
har svårt att stå emot flirt och vackra ord. Mina vänner häpnar över min
ärlighet men det gör inte jag, för det är inte bara enkelt, starkt och modigt.
Det är lika mycket fult och egoistiskt. För att ha ryggen fri, för att
slippa dåligt samvete.

Jag har fått lära mig att det finns värre saker än att ljuga och det är
någonting jag aldrig kommer att glömma.

Jag älskar alla dina sidor därför att jag ser helheten, hela dig, och det är 
det jag älskar. Du förvånar mig lite när du svarar mig att du älskar mig
av samma skäl.

Du har vuxit. Jag med.

Yes, nu skriver jag om sex igen, blunda om ni måste...

Citat:

" - Vill du följa med?
- Om!
- Det måste ha varit förutbestämt att vi skulle träffas.

Hennes vänliga ord betydde en islossning i deras relationer. Hon gick före och han efter. Hennes svängande höfter. Musikens sugande, gungande rutm. Hon spelade på sin kvinnliga charm. Han kände att just de hörde ihop. Hon hade en mycket säker instinkt för vad som behövde göras. Han sögs in i hennes erotiska kraftfält.

/.../

När han varsamt strök henne över kinden var det som om fördämningarna brast. Det fanns mycket av ung livskraft hos henne. Med ungdomligt lättsinne levde de endast för stunden. Hon löste upp flätorna. Hon exponerade sina välformade ben. Hon gav sig åt honom"

M. Lowden -06

Minnesbild:

När vi först möttes tyckte jag att det var så förbjudet. Mitt hjärta slog så hårt och leendet jag var berömd för bland stadens män (lite busigt, skälmskt, men ändå skrämmande moget och allvarligt för min ringa ålder) ryckte redan okontrollerat i mungiporna. Jag var lika brutalt förberedd på dig som du var brutalt oförberedd på mig. Alla mina galna upptåg som ursäktats som tonårsfasoner. Alla mina ärr och sår, som jag rest mig ur mot alla odds likt fågel Fenix. Allt så genomtänkt för att förbereda mig inför detta möte med dig. Detta första, kritiska möte.

Så därför slog hjärtat hårt när jag mötte dig, febrig, på darrande ben. Det var universums sätt att visa att det var allvar. Ett av mina första möten med allvaret, kanske är det därför jag minns känslan så tydligt, så bestämt kan återkalla hjärtslagen. Jag minns att jag tyckte att det vi gjorde var så förbjudet och förstod inte att det som komma skulle var det som egentligen var det förbjudna.

Att vi låg med varandra kunde anses lite avvikande eller halvt moraliskt förkastligt, men ingenting var egentligen förbjudet förrän vi började älska varandra. Kanske var det då jag insåg att jag inte ens anat vidden och bredden av förbjudet tidigare. När jag började bära på min längtan efter att få dela mitt liv med dig, först då blev det på allvar förbjudet och till slut drev detta oss i olika riktningar. Du var hård mot mig och jag grät så bittert, men jag förstår bättre nu varför du gjorde som du gjorde och att du också var hård mot dig själv.

Jag tycker om tanken på att vi lagt vår kärlek åt sidan och låtit den växa, mogna. Jag tycker om tanken på att det som finns nu, efter flera år ifrån varandra, är ännu starkare än det vi lämnade då. Kärleken i sig är samma, men den har utvecklats, liksom du och jag. Nu är tiden rätt och det som fått mogna ifred i solen är nu sprängfyllt av en fantastisk saftig sötma som vi bara kunde ana oss till då.

Vårt återförenande har som enda bieffekt en söt, lustfylld smak och doft som dröjer sig kvar i mig långt efter våra möten.

Singellivet eller Att inte nöja sig med mindre...

Det är så ironiskt, att jag blir grymt flirtad med från flera håll men ändå har jag kvar den här känslan av att jag duger till vänskap och möjligen till sex men ingenting mer. Det sitter i från förr och jag vet att det handlar om min självkänsla och ingenting annat. Jag har vunnit tillbaka mycket av den genom att aktivt jobba med den, men delar är fortfarande spårlöst försvunna.

När ska jag börja älska mig själv fullt ut igen, så att jag kan stå rak i ryggen och låta som om jag menar det när jag säger att jag kommer bli en mycket bra livskamrat åt någon? Självklart är jag värd kärlek, självklart kan jag vara en bra partner. Rent förnuftsmässigt, logiskt sådär. Men någonstans i bakhuvudet sitter tvivlen.

Jag vet att jag är en god vän. Jag vet att jag är en fantastisk älskarinna. Nu ska jag bara våga tro på min förmåga att vara en underbar flickvän eller hustru. Att jag förtjänar någon som vill ha hela mig och inte bara plocka av mig som av en buffé. Jag är en utsökt sex rätters måltid och förtjänar någon som äter varje bit och njuter av det, utan att peta eller sortera. En paketlösning som förtjänar att älskas fullt ut.

Att inte nöja mig med mindre är det minsta jag kan göra för mig själv.

Några rader från en främling

Får det kanske finaste mailet på länge från en komplett främling.

"Det stormar kring dig..."

Det är det enda som står. Jag ler. Det är ju så sant. Det stormar alltid kring mig och det är det som gör att människor tycks både älska och hata mig, allt lite på samma gång. För här står det aldrig still och jag nöjer mig aldrig med att slå mig till ro, kan inte riktigt bli vuxen för det sprudlar för mycket inuti.

Inatt fick jag det kanske finaste sms:et på länge, från en icke-komplett icke-främling.

"Ligger och tittar på dig. Njuter av vad jag ser. Du ser lugn ut. Jag lägger handen på din rygg och smeker lite, du ler i sömnen. Jag jublar inombords. Jag älskar ditt leende, jag älskar dig. Vaknade precis av att jag drömde om oss. Pussar dig mjukt på axeln och somnar om"

& jag vaknar och ler, känslan kommer och är så medryckande och översvallande, okompromissbar. Jag kan inte processa om det här, kan inte förmå mig att leka smart när jag är så uppenbart känslostyrd och lycklig så. Jag kan inte kompromissa, inte tygla mitt hjärta som jublar till svar.

Bugar ut mot universum som tackar för föreställningen och ler hemlighetsfullt, de verkar tro att de ska få se mer och jag hoppas inte på någonting annat än så. Jag har äntligen hittat en roll som passar i en uppsättning som engagerar mig och vill aldrig kliva av. Vill stå i det här rampljuset tills jag faller död ner, hellre än att frivilligt kliva av.

Hela universum är min publik, men när jag kisar och blinkar till är salongen tom och det är bara du som sitter där och fyller hela rummet med din oerhörda närvaro.

Det handlade aldrig om vem du var, hur du såg ut eller levde, det handlar om hur du ser på mig och vad du lockar fram i mig.

Mina bästa talanger. Mina vackraste sidor. Min yttersta lycka, glädje.

Villvillvill... allt bleknar brevid viljanönskandrömmen...

"Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut"

(Winnerbäck & Horn)

Om

Om det finns någon rättvisa i världen. Om det finns någon logik, någon mening i allt det här. Om det jag känner och tror på in i minsta cell och atom. Om det jag ser och kan läsa i ditt leende.

Om den här kvällen vill ta slut. Om natten kan ta vid, om det blir en ny dag. Om hjärtat har rätt och tvivlen fel.

Jag älskar dig, varje minut och sekund med dig och av dig har berikat mitt liv på så många vis. Kärleken talar ett språk jag ibland har svårt att förstå men nu talar den långsamt och tydligt, jag får insikt efter insikt och med det kommer leende efter leende.

Du finns i mig. Nu. Alltid.

Cut, cut

Kroppen sviker, släpper taget, gråter ut livet &
i klivet,
i språnget
mellan lättnad och sorg
finns bara tomhet
och tusen frågor kvar.

Livet har klippt och skurit i mig, ganska skoningslöst den här gången... och jag värjer mig lite, trött på smärta och ledsamheter. Men till slut måste jag ändå resa mig igen och när C ringer och pratar med sin mjuka röst, kommer över med fika, öppnar sitt hjärta, klipper av mitt hår...

Allt blir helare igen. Allt som skett har en så tydlig röd tråd att det är svårt att sörja något steg på vägen för det är en så viktig del i den helhet jag lever i och är så lycklig. För det är jag. Lyckligare än på länge.

Därför kan jag, när A kommer och håret är avklippt, skratta och le från hjärtat. Dricka en Baileys och lyssna till de här fantastiska kvinnorna i mitt liv och deras berättelser. & berätta om mina. Kvällen slutar som alltid, senare än först tänkt och med att vi alla skrattat några gånger så att vi nästan ramlat av stolen. Vänner är verkligen en ynnest och vänskap är på något vis både tåligare och ömtåligare än kärlek, just därför är jag så tacksam över de fina vänner jag har.

Nu: Slutarbetet med uppsatsen, skönt... men... sen då? Vad väntar bakom nästa hörn?

Google translate eller bara känn efter...

Eres como una predicción de las buenas
Eres como una dosis alta en las venas

Y el deseo gira en espiral
Porque mi amor por ti es total

Nytt år!

Gott nytt år önskar fröken Tvärtom som inleder året med att tvätta kl 7 efter tre timmars sömn och bli flirtad med av två spännande män medan jag egentligen längtar efter att bli singel.

Snart flyttar exet ut och min livslust har redan flyttat in.

Mitt nyårslöfte är att leva livet fullt ut, dvs ingenting annorlunda än hur jag lever det annars. Förhoppningen är att 2009 blir året som jag blir färdig sjuksköterska, tar körkort och får mitt första heltidsjobb.

& så tänkte jag vara sådär oförskämt lycklig under tiden.