Cut, cut

Kroppen sviker, släpper taget, gråter ut livet &
i klivet,
i språnget
mellan lättnad och sorg
finns bara tomhet
och tusen frågor kvar.

Livet har klippt och skurit i mig, ganska skoningslöst den här gången... och jag värjer mig lite, trött på smärta och ledsamheter. Men till slut måste jag ändå resa mig igen och när C ringer och pratar med sin mjuka röst, kommer över med fika, öppnar sitt hjärta, klipper av mitt hår...

Allt blir helare igen. Allt som skett har en så tydlig röd tråd att det är svårt att sörja något steg på vägen för det är en så viktig del i den helhet jag lever i och är så lycklig. För det är jag. Lyckligare än på länge.

Därför kan jag, när A kommer och håret är avklippt, skratta och le från hjärtat. Dricka en Baileys och lyssna till de här fantastiska kvinnorna i mitt liv och deras berättelser. & berätta om mina. Kvällen slutar som alltid, senare än först tänkt och med att vi alla skrattat några gånger så att vi nästan ramlat av stolen. Vänner är verkligen en ynnest och vänskap är på något vis både tåligare och ömtåligare än kärlek, just därför är jag så tacksam över de fina vänner jag har.

Nu: Slutarbetet med uppsatsen, skönt... men... sen då? Vad väntar bakom nästa hörn?