Några rader från en främling

Får det kanske finaste mailet på länge från en komplett främling.

"Det stormar kring dig..."

Det är det enda som står. Jag ler. Det är ju så sant. Det stormar alltid kring mig och det är det som gör att människor tycks både älska och hata mig, allt lite på samma gång. För här står det aldrig still och jag nöjer mig aldrig med att slå mig till ro, kan inte riktigt bli vuxen för det sprudlar för mycket inuti.

Inatt fick jag det kanske finaste sms:et på länge, från en icke-komplett icke-främling.

"Ligger och tittar på dig. Njuter av vad jag ser. Du ser lugn ut. Jag lägger handen på din rygg och smeker lite, du ler i sömnen. Jag jublar inombords. Jag älskar ditt leende, jag älskar dig. Vaknade precis av att jag drömde om oss. Pussar dig mjukt på axeln och somnar om"

& jag vaknar och ler, känslan kommer och är så medryckande och översvallande, okompromissbar. Jag kan inte processa om det här, kan inte förmå mig att leka smart när jag är så uppenbart känslostyrd och lycklig så. Jag kan inte kompromissa, inte tygla mitt hjärta som jublar till svar.

Bugar ut mot universum som tackar för föreställningen och ler hemlighetsfullt, de verkar tro att de ska få se mer och jag hoppas inte på någonting annat än så. Jag har äntligen hittat en roll som passar i en uppsättning som engagerar mig och vill aldrig kliva av. Vill stå i det här rampljuset tills jag faller död ner, hellre än att frivilligt kliva av.

Hela universum är min publik, men när jag kisar och blinkar till är salongen tom och det är bara du som sitter där och fyller hela rummet med din oerhörda närvaro.

Det handlade aldrig om vem du var, hur du såg ut eller levde, det handlar om hur du ser på mig och vad du lockar fram i mig.

Mina bästa talanger. Mina vackraste sidor. Min yttersta lycka, glädje.