Singellivet eller Att inte nöja sig med mindre...

Det är så ironiskt, att jag blir grymt flirtad med från flera håll men ändå har jag kvar den här känslan av att jag duger till vänskap och möjligen till sex men ingenting mer. Det sitter i från förr och jag vet att det handlar om min självkänsla och ingenting annat. Jag har vunnit tillbaka mycket av den genom att aktivt jobba med den, men delar är fortfarande spårlöst försvunna.

När ska jag börja älska mig själv fullt ut igen, så att jag kan stå rak i ryggen och låta som om jag menar det när jag säger att jag kommer bli en mycket bra livskamrat åt någon? Självklart är jag värd kärlek, självklart kan jag vara en bra partner. Rent förnuftsmässigt, logiskt sådär. Men någonstans i bakhuvudet sitter tvivlen.

Jag vet att jag är en god vän. Jag vet att jag är en fantastisk älskarinna. Nu ska jag bara våga tro på min förmåga att vara en underbar flickvän eller hustru. Att jag förtjänar någon som vill ha hela mig och inte bara plocka av mig som av en buffé. Jag är en utsökt sex rätters måltid och förtjänar någon som äter varje bit och njuter av det, utan att peta eller sortera. En paketlösning som förtjänar att älskas fullt ut.

Att inte nöja mig med mindre är det minsta jag kan göra för mig själv.