Höra samman, växa, blomma ut

Så otroligt skönt med känslan att höra samman, att få bekräftat att den är ömsesidig. Mitt ego spinner när han äntligen ger mig rätt i det jag visste redan för 3½ år sedan. Min själ kände genast igen hans, jag tror att vi väntat länge på att återförenas för det är lika ljuvligt nu som då.

Men också - mitt eget liv. Stå på mina egna ben igen och det är så skönt. 42 kvadrat bara åt mig och katterna är lyx. Att få laga den mat jag vill och slippa ta hänsyn till någon annan är skönt.

Praktiken... tung, som förväntat, men går bra. Ledig dag imorgon, skönt. Vaknar med den här förbannade ångesten varje morgon och tror det är mörkret, har ju haft lyxen att behöva gå upp först vid åttasnåret hela vintern. När klockan ringer nu 6.30 är det mörkt. Beckmörkt. Som att ligga i en kista. Vaknar med ett tryck över bröstet som om någon satt på mig. Jävligt svårt att andas.

Men måste kämpa emot. Det blir alltid bättre, framåt dagen. Ångest är inte farligt, bara obehagligt, intalar jag mig för även om jag inte alltid kan känna det så vet jag det på något logiskt plan. Strikta rutiner för morgonen. Mixar yoghurt och frukt till smoothie, har ännu inte fattat hur man kan äta innan kroppen riktigt vaknat, men måste ha i mig någonting. Handledaren av det slaget att man kan jobba på i ett sträck till halv två utan mat. Lågt blodsocker.

Massor på agendan, trött, svårt att hitta ork att plugga på kvällarna men det får gå ändå. Huvudsaken är att jag orkar igenom, inte går av på mitten.

Snart: Vår, ljus, värme
Alltid: Känslan av att ha dig strax under huden