Nej

"Jag är en dåre som aldrig lär,
jag är en man på drift igen"

Berör mig plötsligt på detdär underligt nostalgiska vis som egentligen är omöjligt. Egentligen är det nostalgi som tillhör min mor och inte mig. Jag är lite för ung för att vara nostalgisk - egentligen. Som tur är har jag aldrig låtit min ungdom hindra mig från någonting. Vilket har straffat sig något sjukt, tidvis.

Men bitvis och till syvende och sist är det naturligtvis alltid värt det. Varje sekund av sorg, ångest och olust är till slut ändå välkomna för att bilda den helhet, det liv som faktiskt är det enda jag har. Det enda jag har som jag kan förändra precis hur jag vill. När man tänker på det är det stort.

Jag är inne på det fjärde paret skor på mindre än en månad. Värdsliga ting. Vilket uttryck - vad är inte världsligt? Hans leende. Om en vecka är jag på ett nattåg till Berlin. Längtar efter att få se allt, känna allt. Längtar mig vidare. Samtidigt som jag kan sjunka ner i stunden i en bok. Drömma om allt det jag hade kunnat få.

Försöker tänka: Det jag kommer få. Men saker kommer sällan när man som mest önskar dem.

Mamma berättade i bilen om paret i vänskapskretsen som försökt få barn i tio år och till slut satt upp sig för adoption i september. Nu är de föräldrar. Med biologiskt barn. Så fort de släppte tanken och bestämde sig för ett litet kinesiskt barn passade försynen på - för ingen kan väl kalla det ett sammanträffande?

Därför låter jag honom tvivla. Jag låter mig själv tvivla. Jag söker ingen gud.

Allt jag söker nu är hans varma famn och några stora städer i västra Europa. Solen över ny mark. Allt jag ska se.

Sen kan jag komma hem. Säga allt jag sett. Sen ska vi båda veta.
För att det måste vara så.

Börjar likna...

Det kan väl närmast liknas vid saknad, den här rastlösheten och det intensiva tankearbetet. Jag håller hjärtat tillbaka och det börjar streta emot. Det bitterljuva i att släppa efter. Egentligen är det galet att kasta mig in i något så här precis innan jag åker bort i flera veckor. Men så gör jag gärna det - kastar mig in i saker.

Städar ur hela garderoben och hittar tre stora kassar med saker som ska tvättas/sorteras ut/slängas. Det är ingen ordning med någonting. Eftersom att jag kastar mig in kärleken gång på gång blir det lätt oreda i vardagen och garderoben. För att vara helt ärlig trivs jag i lite oreda. Fläckfritt skrämmer mig lite.

Trött, är jag. Igår bestämdes det vart vi skulle åka, några nya orter inplanerade (t.ex. Nice, Marseille och Amsterdam). Ju mer jag tänker på det, desto roligare känns det. Imorgon ska jag försöka börja skissa på en packningslista. Hur packar man för mellan två och tre veckor ute i Europa när man ska kunna bära all sin packning med sig?

Jag struntar i att böcker är tungt. Imorgon ska jag shoppa lite nya, spännande saker att packa med mig. Det börjar alltså närma sig och tiden krymper. Kalendern är fulltecknad. Galet.

& så trots allt detta att göra: saknaden. Ett gott tecken. Var är du och vad gör du? Varje minut. Däremot tänker jag inte på cigaretter - en helt rökfri dag för första gången på veckor. Utan det minsta lilla röksug.

Just nu har jag ett sug efter varma kyssar, jordgubbar och att se lite av den vida världen. Om allt går planenligt ska jag få alla tre med råge den närmaste månaden.

Lucky girl.

Hans

Hemlighet:

Han håller handen hårt, hittar hjärtat.

Har hon hittat hem händelsevis?

Händelsevis har hjärtat hittat hem hos honom.

Hjärtat hittar hans.

Helhet.

Va?

Lyckligt omedveten om världen omkring mig. Alla pratar om midsommar, trädgårdsmöbler, att städa undan badkläder och ett badrum som behövs städas. Jag ser bortom och förbi. Igår kaos och panik, idag lugn.

Agnes sa de förlösande orden och tog på sig kvällens middag (att vi alltid har gemensam picknick- och grillmat som ett annat gift par gör mig för övrigt varm om hjärtat) och presentinköpet.

& när han säger:

Micke säger:
Jag är glad att jag träffat dig. På alla möjliga sätt & vis.
Micke säger:
Du är en underbar människa.

Då landar jag plötsligt i all min oro och det kanske kommer tårar men isåfall är det av lättnad. Jag har varit övertygande i min roll och fått allas applåder. Det är när jag med andan i halsen står framför min publik bortom rollen och är bara Sara igen som rädslan kommer.

Om jag kanske är dömd att vara övertygande i mina roller och blek i mig själv? Att de jag älskat kommer minnas mig som någon annan och aldrig sakna den jag envisats med att vara under skalet?

Plötsligt kommer då någon med rosor. Säger: "Du var förtjusande i din roll, men det är dig jag vill ha med mig hem".

Jag släpper manus och improviserar.
Bara Sara.
Kanske inte så bara.
Inte så bara att vara Sara.

Älskling

Han säger älskling och först blir jag glad men sen blir jag rädd.

& sen ändå glad igen.

Vi

Vi sitter och pratar om vårt vi i dåtid som om vi vore vänner (och gud förbjude, som om det vore slut, jag inser att det är slut och genast kommer tårarna igen herregud när ska de ta slut?). När han till slut konstaterar att jag borde hata honom säger jag att visst gör jag det, det måste jag för att överleva. Varför vi sitter och pratar som om vi vore vänner? Tja, jag har läst 450 gymnasiepoäng teater, tycker jag. & är väluppfostrad dessutom.

Sanningen är att det är de små stunderna i skuggan av det vi var som är värda någonting. All annan tid bara flyter förbi. Ingenting berör mig.

Jag är på väg till jobb och är varm och trött och hade kunnat döda för att få somna om. Som vanligt. Men som vanligt har jag planer och egentligen gör det mig glad. Visst är jag glad över jobb och vänner. Visst är jag lycklig över dethär livet.

Men han fattas mig och ingen och inget kan fylla upp det gigantiska tomrum han lämnar efter sig. Det drar inte ihop sig som vanliga sår.

Det kommer ta tid, det här.

Åh

Åh, vad det känns när Sverige vinner - gör mål i 89:e minuten och tusentals människor reser sig upp och skriker, skrattar och jublar. När en främling bjuder på en öl man inte kan tacka nej till. Nikotinets varv genom kroppen. Cykelfärden hem när gatorna är mörka och tysta, med en envis melodi kvar i huvudet:

"I love you, ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic"

Fast det var ju inte Zlatan, utan Ljungberg... Bäst av allt är iallafall kvällens trogna sällskap, min egen liebling Agnes. Ingen kramas och lyssnar som hon.

Att ännu en av mina naglar försvunnit på vägen kan vi inte ta hänsyn till. Allt är ett stoooort leende!

Sex veckor + en dag

När jag inte la ut något obligatoriskt "ännu en vecka har gått..."-inlägg igår kanske min publik lurades att tro att nu, äntligen, har den dumma flickan gått vidare.

Tji fick ni. Jag var bara smart nog att hålla mig tillräckligt sysselsatt för att inte hinna blogga. Sakna, det gör jag precis lika mycket. Fortfarande. Som jag sa till Maria igår: Det är bara att be till gud att han inte ringer och vill ha mig tillbaka innan jag kommit över honom, för då blir det en såndär jävla vända till. Jag hade inte kunnat säga nej.

Neka hjärtat det det längtar och skriker efter om natten?

Jag har kommit till insikt men insikten har inte nått hjärttrakten på långa vägar. Därför är vägskälet jag & Micke står i ännu mer förvirrande. Mina insikter når inte hjärttrakten. Därför kan jag betrakta honom på avstånd och inse att han är en fantasisk människa men i hjärtat bor sorg, tvivel och svek. Tistlar och törnen - allt detdär.

Jag väntar, men visst står jag och stampar. Nu vill jag vidare. Det är mitt liv det här. Inte hans. Men just nu är det som om det är han som lever det. Eftersom att han styr allt jag tänker, tycker och gör.

& drömmer.
& önskar.

Fan, så sorgligt.

Promise you anything

And I don't have to prove my intentions are golden.
I don't have to tell you where we're going.

Jag är livrädd, fattar du inte det? Skräckslagen och tänker inte bekänna färg. Hellre mista än riskera det ömtåliga hjärtat en gång till. Tänker inte bekänna färg.

Tänker inte säga någonting alls.

Det jag saknar

Det jag saknar är en tro på mig själv.

Måendet

Det är detdär med måendet. Att det inte hänger med. Att studenten kom och försvann och att jag egentligen inte har en aning om vad jag vill göra av mitt liv (svag i tron och hård i tonen när jag säger att vi inte kan ses inte höras). När solen går ner har ännu en dag gått. En jävla svacka. En dag när femton människor ringer och frågar om jag vill ses. En dag jag längtat efter.

Men här & nu, en svacka. Läser svår poesi och blir inspirerad. Beröra - vill jag. Mer än det jag gör nu. Jag rör dig men förmår inte beröra dig. Du är oberörbar och jag blir oinspirerad (och ledsen). Inga av mina ord räcker längre till. Jag blundar och ser framför mig: ett hörn, med svart färg runt omkring. Målat in mig i ett hörn. I min egen oro och rastlöshet.

Jag hade kärleken och miste den - igen. Min egen misströstan. Mina många omvägar. De känns obligatoriska men gör så sjukt ont varenda gång. En spark i magen tills jag kräks. En örfil som säger "shut the fuck up". & jag skriker rakt ut. I ren trots. Som när mamma säger "du är ju vuxen nu" och jag sparkar hårt på något och säger "jaha, hur vuxet var det då?".

I ren trots säger jag, -fuck you right back.

Fortsätter kämpa och kämpa emot. För att jag inte har något val. För att jag är svag i tron och stark i känslan. För att alla jag vill beröra är oberörbara och jag är onåbar. Viker med blicken och säger ingenting.

Säger inte stora ord.
Tänker mycket lite.

Dagens

Dagens bästa: Att min studentdag och studentfest var helt perfekta och att jag hade det så sjukt roligt.

Dagens sämsta: Att jag är så sjukt bakfull att jag tror att jag kommer kräkas och ska vara på jobb om 46 minuter.

Fem veckor

Jag går igenom och slänger papper från min skolmapp och märker att jag öppnat Pandoras ask när jag hittar den där lappen som han la ner i mitt block en morse i vintras när jag mådde sådär dåligt och egentligen inte orkade gå till skolan - ett hjärta där han skrivit "Love U /M".

Han gjorde sällan såna där spontana saker och just därför betydde det så otroligt mycket. Idag är det fem veckor sen vi gick skilda vägar och jag saknar honom fortfarande precis lika mycket.

Inför studenten ett spöklikt lugn.
Bara så.

Du är så ung än

Jag drar med honom på ett äventyr i lustens tecken. Kommer hem röd om kinderna cirka två och en halv timme efter den senast-tid jag sa till min oroliga mor. Hon ger mig en blick och förstår. Förmanar inte. Ler.

Ett äventyr jag behövde. Någonting jag behövde, för att känna mig hel. Livet har inte sprungit ifrån mig, det är jag som försökt springa ifrån det.

Jag ska sluta springa nu.

Arg

Arg på honom, arg på vädret, arg på Friskis öppettider, arg för att jag är trött. Hade velat få slå på något. Kan inte sova heller. Jävla kropp - trött men vill inte sova. Jag blir tokig.

Ännu en gång

Ännu en gång måste han rycka mig tillbaka när jag äntligen börjar gå vidare. Tvinga mig att ännu en gång vara stark och säga nej, säga jag tänker inte vänta på dig, säga du kommer aldrig kunna ge mig det jag förtjänar.

& att jag gråter och att det gör så ont att säga det att jag tror att jag kommer dö?

Det spelar ingen roll.

Biter

Tills det blöder.

Biter till det blöder.

Den där dagen

Idag är det precis en månad sen den där ödesdigra dagen i maj när syster och lillkusinen fyllde år och den jag trodde var mannen i mitt liv lämnade mig. Det gör ont. Fortfarande.

Drog upp nycklarna för att låsa upp dörren idag och insåg varför jag dragit mig för att göra det innan. Alla har gnällt lite när jag ringt på och sagt att "har inte du nycklar hit eller?". Inom loppet av en månad har fyra nycklar försvunnit. Skolans och hans. Inget är bestående.

Jag stod med dem i handen en lång stund och förundrades över hur lätt det hade blivit.

Ingenting väger längre lika tungt.

No longer blondie

Ny hårfärg igen. Erkänn att det är snyggt.