Vi

Vi sitter och pratar om vårt vi i dåtid som om vi vore vänner (och gud förbjude, som om det vore slut, jag inser att det är slut och genast kommer tårarna igen herregud när ska de ta slut?). När han till slut konstaterar att jag borde hata honom säger jag att visst gör jag det, det måste jag för att överleva. Varför vi sitter och pratar som om vi vore vänner? Tja, jag har läst 450 gymnasiepoäng teater, tycker jag. & är väluppfostrad dessutom.

Sanningen är att det är de små stunderna i skuggan av det vi var som är värda någonting. All annan tid bara flyter förbi. Ingenting berör mig.

Jag är på väg till jobb och är varm och trött och hade kunnat döda för att få somna om. Som vanligt. Men som vanligt har jag planer och egentligen gör det mig glad. Visst är jag glad över jobb och vänner. Visst är jag lycklig över dethär livet.

Men han fattas mig och ingen och inget kan fylla upp det gigantiska tomrum han lämnar efter sig. Det drar inte ihop sig som vanliga sår.

Det kommer ta tid, det här.