Måendet

Det är detdär med måendet. Att det inte hänger med. Att studenten kom och försvann och att jag egentligen inte har en aning om vad jag vill göra av mitt liv (svag i tron och hård i tonen när jag säger att vi inte kan ses inte höras). När solen går ner har ännu en dag gått. En jävla svacka. En dag när femton människor ringer och frågar om jag vill ses. En dag jag längtat efter.

Men här & nu, en svacka. Läser svår poesi och blir inspirerad. Beröra - vill jag. Mer än det jag gör nu. Jag rör dig men förmår inte beröra dig. Du är oberörbar och jag blir oinspirerad (och ledsen). Inga av mina ord räcker längre till. Jag blundar och ser framför mig: ett hörn, med svart färg runt omkring. Målat in mig i ett hörn. I min egen oro och rastlöshet.

Jag hade kärleken och miste den - igen. Min egen misströstan. Mina många omvägar. De känns obligatoriska men gör så sjukt ont varenda gång. En spark i magen tills jag kräks. En örfil som säger "shut the fuck up". & jag skriker rakt ut. I ren trots. Som när mamma säger "du är ju vuxen nu" och jag sparkar hårt på något och säger "jaha, hur vuxet var det då?".

I ren trots säger jag, -fuck you right back.

Fortsätter kämpa och kämpa emot. För att jag inte har något val. För att jag är svag i tron och stark i känslan. För att alla jag vill beröra är oberörbara och jag är onåbar. Viker med blicken och säger ingenting.

Säger inte stora ord.
Tänker mycket lite.