Nej

"Jag är en dåre som aldrig lär,
jag är en man på drift igen"

Berör mig plötsligt på detdär underligt nostalgiska vis som egentligen är omöjligt. Egentligen är det nostalgi som tillhör min mor och inte mig. Jag är lite för ung för att vara nostalgisk - egentligen. Som tur är har jag aldrig låtit min ungdom hindra mig från någonting. Vilket har straffat sig något sjukt, tidvis.

Men bitvis och till syvende och sist är det naturligtvis alltid värt det. Varje sekund av sorg, ångest och olust är till slut ändå välkomna för att bilda den helhet, det liv som faktiskt är det enda jag har. Det enda jag har som jag kan förändra precis hur jag vill. När man tänker på det är det stort.

Jag är inne på det fjärde paret skor på mindre än en månad. Värdsliga ting. Vilket uttryck - vad är inte världsligt? Hans leende. Om en vecka är jag på ett nattåg till Berlin. Längtar efter att få se allt, känna allt. Längtar mig vidare. Samtidigt som jag kan sjunka ner i stunden i en bok. Drömma om allt det jag hade kunnat få.

Försöker tänka: Det jag kommer få. Men saker kommer sällan när man som mest önskar dem.

Mamma berättade i bilen om paret i vänskapskretsen som försökt få barn i tio år och till slut satt upp sig för adoption i september. Nu är de föräldrar. Med biologiskt barn. Så fort de släppte tanken och bestämde sig för ett litet kinesiskt barn passade försynen på - för ingen kan väl kalla det ett sammanträffande?

Därför låter jag honom tvivla. Jag låter mig själv tvivla. Jag söker ingen gud.

Allt jag söker nu är hans varma famn och några stora städer i västra Europa. Solen över ny mark. Allt jag ska se.

Sen kan jag komma hem. Säga allt jag sett. Sen ska vi båda veta.
För att det måste vara så.