Sex veckor + en dag

När jag inte la ut något obligatoriskt "ännu en vecka har gått..."-inlägg igår kanske min publik lurades att tro att nu, äntligen, har den dumma flickan gått vidare.

Tji fick ni. Jag var bara smart nog att hålla mig tillräckligt sysselsatt för att inte hinna blogga. Sakna, det gör jag precis lika mycket. Fortfarande. Som jag sa till Maria igår: Det är bara att be till gud att han inte ringer och vill ha mig tillbaka innan jag kommit över honom, för då blir det en såndär jävla vända till. Jag hade inte kunnat säga nej.

Neka hjärtat det det längtar och skriker efter om natten?

Jag har kommit till insikt men insikten har inte nått hjärttrakten på långa vägar. Därför är vägskälet jag & Micke står i ännu mer förvirrande. Mina insikter når inte hjärttrakten. Därför kan jag betrakta honom på avstånd och inse att han är en fantasisk människa men i hjärtat bor sorg, tvivel och svek. Tistlar och törnen - allt detdär.

Jag väntar, men visst står jag och stampar. Nu vill jag vidare. Det är mitt liv det här. Inte hans. Men just nu är det som om det är han som lever det. Eftersom att han styr allt jag tänker, tycker och gör.

& drömmer.
& önskar.

Fan, så sorgligt.