Va?

Lyckligt omedveten om världen omkring mig. Alla pratar om midsommar, trädgårdsmöbler, att städa undan badkläder och ett badrum som behövs städas. Jag ser bortom och förbi. Igår kaos och panik, idag lugn.

Agnes sa de förlösande orden och tog på sig kvällens middag (att vi alltid har gemensam picknick- och grillmat som ett annat gift par gör mig för övrigt varm om hjärtat) och presentinköpet.

& när han säger:

Micke säger:
Jag är glad att jag träffat dig. På alla möjliga sätt & vis.
Micke säger:
Du är en underbar människa.

Då landar jag plötsligt i all min oro och det kanske kommer tårar men isåfall är det av lättnad. Jag har varit övertygande i min roll och fått allas applåder. Det är när jag med andan i halsen står framför min publik bortom rollen och är bara Sara igen som rädslan kommer.

Om jag kanske är dömd att vara övertygande i mina roller och blek i mig själv? Att de jag älskat kommer minnas mig som någon annan och aldrig sakna den jag envisats med att vara under skalet?

Plötsligt kommer då någon med rosor. Säger: "Du var förtjusande i din roll, men det är dig jag vill ha med mig hem".

Jag släpper manus och improviserar.
Bara Sara.
Kanske inte så bara.
Inte så bara att vara Sara.