I wanna love you but I'd better not touch

Spanskatentan över. Om jag blir godkänd återstår att se. Skämde inte ut mig nämnvärt. Har gjort mitt allra yttersta och det duger bra för mig.

En läskig sak kvar: engelskaexamen. Annars börjar jag känna mig klar med dethär.

Drömmer givetvis mardrömmar när jag somnar om. Vaknar i tårar. Det värker i nacken som om någon verkligen haft detdär greppet där. Måste legat konstigt. Intalar. Bara en dröm.

Iväg. Rör på dig. Ingenting händer om du bara sitter här.

Fyra veckor

Cirkeln sluts. Jag slutade blöda och började gråta då. Idag har fyra veckor gått och jag slutar blöda, med gråten är det sådär. Tack vare p-pillerna går menscykeln som en klocka. Med känslolivet är det sisådär. Ingen klocka direkt. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att älska någon annan när min tideräkning fortfarande går efter honom. Ger mig själv tid. En dyrbar present.

Inatt:
Två timmar senare. Tappat tråden. Han ringde - givetvis. Jag log. Jag skriver om dig, sa jag. Vill ha hans medgivande. Pratade mig trött med hans röst i ena örat. Tills han nästan somnade. & jag tror jag kan sova nu. Alldeles lugn, i hela kroppen. Vilken vinstlott.

Just nu vill jag förstås inget annat än sova. Har sällan fasat för något så mycket som spanskatentan. Varje cell och atom i kroppen säger nej. Vi försöker iallafall.

Hundra

Jag inser det smått patetiska i att citera Linda Bengtzing i mitt hundrade blogg-inlägg men de här raderna är precis det jag behöver höra och tänka och känna just nu. Jag hör inte "jag ljuger så bra"-raden.

"Du kanske tror jag ligger här och gråter
men baby där har du fel
Man mister en så står där tusen åter
Jag går och shoppar och dricker dyra drinkar
och jag tänker bara på mig
Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll
komma hem när jag vill
Se en skräckfilm och sen kan jag somna igen
utan dig tätt intill
Har min tidning ifred och en säng som är bred
så bättre kan ingenting va"

En ursäkt

Han skickar en ursäkt och erkänner det jag velat höra. Att han inte gav mig det jag förtjänade. Att han inte satsade. Att han svek mig.

Några bitar ramlar på plats, att jag gjorde rätt ändå. Jag måste hålla fast vid det. Jag måste hålla hårt om att jag gjorde rätt. Frågan är om det hedrar honom eller inte, att han faktiskt erkänner. Det kan vi väl låta vara osagt.

Solen skiner där ute och två män vill träffa mig idag. Jag väljer och vrakar och vägrar ta hänsyn, så då ska jag fan inte ta hänsyn till honom heller. Du ska ut ur mitt huvud nu. Sen ska jag med glädje le och hälsa om vi ses på stan - och tänka "tack gud att det inte blev du".

Nu får det vara nog.

Naturligtvis

Naturligtvis börjar jobbdagen med en snattare, och av alla poliser i hela Malmö måste det vara just han som kommer. Det är fint att han kan hälsa och le när han går förbi mig, när jag genast måste säga till Annika att jag tar mina tio och kastar mig in på kundtoaletten och nästan kräks, slänger mig ner på stengolvet i fosterställning och gråter i 8½ minut innan jag stoppar ansiktet under kallvattnet och slänger på mig yrkesrollen (söt, glad, lite smådum men vääääldigt trevlig).

Jag strular till varenda jävla kund timmen efter det, gråter igen på lunchen och samlar ihop mig igen. Gråter fyra gånger på bussen till stan och två gånger på vägen hem. Ingen ser och ingen hör. Jag har lärt mig att gråta tyst, nästan osynligt. Torkar tårarna efter hand som de kommer. Ingen ser och ingen hör.

Du ser och hör inte. Du ler och säger hej och fortsätter med ditt liv. Ditt jävla svin. Jag hatar dig. Jag hatar dig så mycket att jag vill döda dig.

Jag älskar dig.
Fortfarande.

Fan.

Oh, oh no, no no no...

Han samlar ett grepp om mig och jag skriker rakt ut i panik. Ta mig men rör mig för guds skull inte. Orkar inte det här. Inte nu, inte en gång till. Nu är det bara jag. Jag som står på mina egna ben, jag som överlever, jag som gråter när ingen ser och jobbar mig uppåt trots uppförsbacken.

Jag har fattat nya beslut och hittat nya vägar. Det enda jag kan känna med lite glädje är leklusten. Lust att upptäcka, se, väcka, lista ut. Se om det fungerar. Tänker inte låsa in mig i någon form av låtsas-monogami utan känslor. Antingen allt eller inget. Singel är singel. Man kan inte få allt. Ni kan inte både få och hålla mig. Sorry.

I've been doing research for years
I've been practicing my ass off
I've been training my whole life for this moment I swear to you
Culminating just to be this well-versed leader before you

Jag har allt på min sida. Tiden, kunskapen och lusten. Kom, så leker vi. Blanda in allvar och jag går igen. Jag försöker som sagt överleva. Det är allvarligt nog. Ska jag göra något är det leka. Inget annat är aktuellt. Inte nu. Okej?

Du

And maybe you can keep me from ever being happy

but you're not gonna stop me from having fun.

Kärleksbrev, bestraffningar, modet som försvann

Jag straffar honom på det för mig sista möjliga sättet att göra så. I en desperat vändning raderar jag de hundratals mail han sparat från mig i sin inkorg. Får jag inte ha dig kvar ska du inte få ha mig kvar. Jag vet mycket väl att han kanske inte ens märker det. Han är en såndär sund människa som går vidare och sitter knappast och gräver ner sig i gamla mail.

Men skulle han någon gång sakna mig finns jag inte kvar. Du får ingenting av mig.

Jag borde ha gått till skolan idag. Kanske är det att skåpen ska tömmas som skrämmer mig något sjukt. Kanske är jag bara trött. Jag har ett kärleksbrev till en av tjejerna i klassen på mitt golv men har inget mod att stoppa det i ett kuvert. Och inte hjärta att riva det. Jag önskar mig tillbaka till den gamla goda tiden när jag kunde skriva ner mina innersta tankar, och lämna över kuvertet innehållande mitt hjärta utan att vara rädd.

Herregud, nu kan jag inte ens göra det till mig själv. Jag står framför spegeln och darrar och säger tyst "jag vet inte..." och "jag vågar inte...".

Det som saknas är modet.
Modet som försvann.

Tre veckor

Nu är det ganska precis tre veckor sen jag fick nog, packade ihop mina saker, rökte tre cigg i hans lägenhet och gick min väg. Ganska precis på minuten. På något bisarrt vis har jag inte riktigt förstått det än. Jag trevar fortfarande efter honom när jag vaknar.

Jag har liksom tappat kontrollen. Jag vet inte vad jag vill. Det finns ljusa och bra stunder men i grunden ligger en förvirring som inte går att beskriva i ord. Någon slags känsla av att det bara är en mardröm eller illusion. Jag kan inte ta in att han är borta, det gör fortfarande för ont.

Försöker ta in tystnaden efter hans ord. Tomheten efter allt han gjorde, även det dåliga och hemska. Den spränger mig inifrån och ut. Ett tomt leende. Till och med när han gjorde mig illa var han iallafall där. Jag trevade inte förgäves när jag vaknade.

Har spenderat hela dagen idag i sängen.
Ni vet en sådan där dag.

Det blir väl bra igen, va?

Borta

Så var du borta. Jag orkar inte ha dig i mitt system. Du är en drog och det är nog att kämpa emot dig utan att veta att du finns där. Jag gör det enda jag kan göra.

& sen gråter jag.

Renlevnad

Jag bryter min renlevnad. Röker, äter kött och sover ihop med någon annan. Jag trotsar mitt sunda förnuft och skriker rakt ut. Rakt ut i natten.

Det börjar klarna. Det är bra, för det får vare sig regna på studenten eller när jag och Malin ska tågluffa i zon C och E. Ut och röra på sorgen. Med en budget som inte tål vare sig kött, cigg, sprit eller droger. Renlevnad. Inte så svårt i en vacker stad som Paris.

Smörgåstårta till frukost. En sista gång, sådär.

Du...

Well, I don't have to prove my intentions are golden.
I don't have to tell you where we're going.

Jag håller på att försöka överleva. Den som tänker klandra mig för ett enda av mina val får hålla sig på sin kant. Jag gör mitt bästa för att överleva. Bara det. Ingenting annat.

Släktmiddag

Så ringer de från jobb och vill att jag ska jobba och jag måste tacka nej till en timlön på minst 175 kr/h för en släktmiddag. En halv förmögenhet för en smörgåstårta. Jag blir vansinnig på dethär med pengar som aldrig finns och framtidsdrömmar jag inte är smart nog för.

Vem fan bestämde att man måste vara smart för att klara läkarlinjen?

Anledningen till varför jag aldrig igen kommer få en kille

När jag ska förklara för Micke varför jag inte vill släpa hem folk till mig hur som helst säger jag:

"Jag känner mig slampig om jag gör det. Min familj tror att jag haft sex med alla som varit här hemma, inklusive mina tjejkompisar. Och det är faktiskt bara sant i vissa fall!"

Förutom

Förutom att den gud jag inte tror på aldrig upphör i sin ironi som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt och att en av mina visdomständer växer ungefär rakt ut i min kind och med största sannolikhet kommer behövas opereras ut akut sådär den sjunde så att jag inte kan vara med på studenten så leker livet.

Imorgon ska jag dissa mitt nya vego-liv för mammas smörgåstårta och äta skinka, leverpastej och rostbiff inlindat i sådär osannolikt mycket kalorier som smörgåstårta innehåller så att jag säkert inte kommer i studentklänningen även om tanden på något mirakulöst sätt börjar växa rätt.

En örfil till någon som ber om det och en käftsmäll åt det här jävla vädret.

Over and out.




Ps. Mina studentskor:

Bara Sara

Jag får höra gång på gång om mina förutsättningar, min talang, min begåvning - min gåva. & alla karriärer som ligger öppna. Om jag bara orkar, vill, försöker. Om du bara vill lite, Sara. Om bara Sara. Men det är ju just det. Bara Sara. Jag är bara Sara.

& fortfarande drömmer jag inte om avhandlingar eller karriär utan om man & barn, familj och villa, volvo, hund, parmiddagar, jacuzzi på vinden, semester i sommarstugan, charterresor, filmkvällar.

En gåva jag aldrig får mer än ana vidden och bredden av. Jag behöver en dubbelsäng och en famn att gräva ner mig i, innan jag kan gräva ner mig i ännu en utbildning, en karriär, allt detdär.

Bara Sara.
Ja, bara Sara.

Hjärtat

Någonting hoppade till i mitt hjärta. Ekot lät inte som sten mot glas utan som fjäril mot mjukt tyg.

Jag bara gapar.

Tiden läker alla sår.
Tiden och lite vilja.

Så rörde du redan vid något jag inte tänkte låta någon...

Vi

Vi gör samma sak nu, han och jag. Men jag gör det bättre.

Jävla, jävla, jävla

Ibland undrar jag vem som är min värsta fiende. Kanske är det jag. Drömmer om honom, att han tar mig tillbaka, att han ångrar sig. Vi älskar, ligger sked och han håller om mig sådär som ingen annan man har kunnat göra, viskar och kysser. Säger älskling sådär som bara han kan. När ska du försvinna ur mitt huvud? Jag vill inte ha dig i mitt huvud. Jag hatar dig.

Jag vill att mitt huvud och hjärta ska vara tomt, en ledig plats åt någon som är tusen gånger bättre än dig. Försvinn, försvinn, försvinn.

Idag för två veckor sen låg jag i hans famn.
Då regnade det inte heller.

Fan. Nu gråter jag.

Ljuset i tunnelns slut närmar sig

Det underligaste är inte att jag svarar på "Hur är det?" med "Idag har jag slagit mitt rekord i tid utan sex. Jag har ett jobb och tar snart studenten. Flirtar med de som behandlar mig som jag förtjänar och kunde inte bry mig mindre om resten. Har fantastiska vänner som jag älskar. Det kunde inte bli bättre."

Det underligaste är inte det.
Det är underligaste är att det är sant.

Äntligen, det ljusnar.

19.59

Han säger att han ska ringa vid åtta. 19.59 skickar jag sms:

"Ring inte. Det finns ingenting du eller jag kan säga. Jag är ledsen"

När meddelandet är skickat slår klockan över till 20.00. I sista minuten krossar jag mitt eget hjärta. För att undvika att han gör det, ännu en gång.

Tro det eller ej, idag var jag i kyrkan. Tog en sten med ett bibelcitat.

"Därför ber jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas"
(Lukas 11:9)

Han svarade "Jag önskar att det fanns något jag kunde göra".

Det finns det. Bli den människan du borde vara. Älska mig så mycket som jag egentligen förtjänar. Nej, just det.

Mirakel finns inte.

Blomma

Någon tänkte på mig när han tog det här fotografiet. Han sa "den här hade jag kunnat knäböja inför". Det var fint, på något vis.

Vad

Vad i helvete ska jag göra när han ringer? Låtsas att jag som han tycker att det är skönt att vara singel? Åh, jag hade velat döda honom.

Det är fint att någon av oss är nöjd.

Jag tänker inte svara och sen tänker jag hitta någon mycket bättre som kommer göra mig mycket lyckligare så att han kan ångra sig sen, när det är för sent.

Fint att någon av oss är lycklig.

Fan

Fan fan fan fan helvetes jävla... Jag är den dummaste, sjukaste, mest masochistiska människan i världen - på något sjukt och morbidt vis älskar jag att plåga mig själv, såra mig själv...

Jag ringde honom. Naturligtvis.

Fan.
Jag är så jävla, jävla, jävla, jävla dum.

Vill

Jag vill bli förälskad och lycklig med någon annan än dig. Jag vill bara få glömma dig och gå vidare. Ändå hägrar du, lurar bakom vartenda jävla hörn.

Jag saknar dig och hatar dig och älskar dig och hatar dig och saknar dig om vartannat.

Mest saknar dig.

Ensam

Där ute finns en fågel och en måne som är lika ensamma som jag.

Vem försöker jag lura?

Jag vill bara ha dig tillbaka.

Blommar

Min krukväxt i fönstret som borde varit död tio gånger om eftersom att jag inte är så duktig på att vattna överraskade mig med att ha presterat en blomma. En liten liten rosa blomma vänd mot solen. Hoppfullt, på något vis.

Jag älskar dig fortfarande, precis lika mycket

Om tre minuter är det hans födelsedag. Det enda som fattades mig för några månader sen var denna tiden: hans födelsedag, sommaren.

Nu är han det enda som fattas mig.

& hur han fattas mig -
ofattbart.

Jag vill ringa och be honom komma tillbaka. Det enda jag inte kan eller får göra.

Kaos

Min mamma sa "Det här är det jävligaste jag någonsin sett". Jag är böjd att hålla med. Jag har inte varit ute ur hans lägenhet och liv en vecka ens, och resultatet var på ett sjukt och deprimerande vis tillfredsställande. Hans liv är kaos utan mig.

Jag lämnade nycklarna och tog min favorittröja som födelsedagspresenten jag aldrig fick. Stängde dörren bakom mig. Grät inte. Ingen har legat på min plats i sängen förutom hans egen ångest och hans kaos. Ingen har rört vid det jag så länge ansåg vara till hälften mitt. Jag skiter i om han knullar nån annan brud för att försöka glömma, jag kan egentligen inte klandra honom för det.

Däremot den som somnar i mina täcken, i famnen som var min, den som diskar alla glas och tallrikar jag rört vid, plockar i hans liv som jag brukade göra... Hon bör inte korsa mina vägar.

Han är olyckligare än jag.
Ja, naturligtvis.

Mognar

Jag har mognat. Säger tack men nej tack. Det där viktiga ordet nej. Klär på mig och promenerar hemåt i natten. Säger hit men inte längre. Tar det jag vill ha och låter bli med resten.

Det lyste i hans fönster. Jag började inte gråta.

Bara nästan.

Älskling...?

Jag vet att man klistrar in femhundra låttexter som ingen läser. Därför ber jag er speciellt att verkligen läsa denna. Allra helst ladda ner den och verkligen lyssna. För att det är sådär precis, exakt.

Nothing is so good it lasts eternally
Perfect situations must go wrong
But this has never yet prevented me
Wanting far too much for far too long

Looking back I could have played it differently
Won a few more moments, who can tell?
But it took time to understand the man
Now at least I know I know him well

Wasn't it good?
Oh so good
Wasn't he fine?
Oh so fine
Isn't it madness?
He can't be mine?

But in the end he needs a little bit more than me
More security
He needs his fantasy and freedom
I know him so well

No one in your life is with you constantly
No one is completely on your side
And though I move my world to be with him
Still the gap between us is too wide

Looking back I could have played it differently

Looking back I could have played it some other way
Learned a little more before I fell
I was just a little careless maybe

But I was ever so much younger then
I was so much younger then
Now at least
I know I know him well

Wasn't it good?
Oh so good
Wasn't he fine?
Oh so fine
Isn't it madness
He won't be mine?

Didn't I know how it would go?
If I knew from the start
Why am I falling apart?

Wasn't it good?
Wasn't he fine
Isn't it madness
He won't be mine?

But in the end he needs a little bit more than me -
More security
He needs his fantasy and freedom
I know him so well
It took time to understand him

I know him so well.

En bra vän

En bra vän är ovärderlig. En sådan är Daniel som nu är länkad här till höger. En mycket bra vän.

Det blir bra

För att sammanfatta:

We are taking it easy and bright and breezy
We are living it up just fine and dandy

And it really doesn't matter that we don't eat
And it really doesn't matter if we never sleep
No it really doesn't matter, really doesn't matter at all

Cause we are so young now, we are so young, so young now
And when tomorrow comes we can do it all again

We are chasing the moon just running wild and free,
We are following through every dream and every need

And it really doesn't matter if we don't eat
And it really doesn't matter if we never sleep

No it really doesn't matter, really doesn't matter at all,
Cause we are so young now, we are so young, so young now.
And when tomorrow comes we can do it all again
We are so young now, we are so young, so young now.
And when tomorrow comes, we'll just do it all again.

Tja

Tja, han sitter inte hemma och saknar mig, så jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte gör det heller. Saknar honom gör jag, men jag lever bort honom, skakar ur honom ur systemet med någon annans arm runt mig på promenad i månskenet. Samtidigt som jag inte låter honom driva mig till vansinnets höjder, svårmodets låga eller galenskaper jag egentligen inte behöver.

Därför backar jag när det är nog. Jag behöver inte ge mig åt första bästa för att glömma honom. Eller för att hämnas. Jag behöver inte göra någonting om jag inte a) vill det eller b) behöver det. Otroligt skönt.

Därför biter det inte så hårt när jag får veta att han redan letar efter något nytt. För tja, det gör jag också. Och jag kommer antagligen hitta något bättre, betydligt snabbare. Jag har mer att ge, helt enkelt. Denna gången kanske jag hittar någon som uppskattar det.

...

Is it getting better
Or do you feel the same?
Will it make it easier on you now
You've got someone to blame?

You say one love, one life
It's one need in the night
One love, get to share it
Leaves you darling, if you don't care for it

Did I disappoint you?
Or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love
And you want me to go without

Well it's too late, tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to carry each other
Carry each other

Have you come here for forgiveness?
Have you come to raise the dead?
Have you come here to play Jesus?
To the lepers in your head

Well, did I ask too much, more than a lot?
You gave me nothing, now it's all I got
We're one, but we're not the same
Cause if we had each other
Then we'd do it again

You say
Love is a temple
Love is a higher law
Love is a temple
Love is the higher law
You ask me to enter
Well then you make me crawl
And I can't keep holding on
To what you got
Cause all you got is hurt

One love
One blood
One life
You got to do what you should
One life
With each other
Sisters and my brothers
One life
But we're not the same
We get to
Carry each other

Stark

Just nu är jag stark. Efter personalmötet promenerar jag hem med Annika och Duls (Dulce? Dulse?) som intygar hur rätt jag gjort. Blir bjuden på en cigg, ett tuggummi, ett leende. Jag trodde att lönen var det största pluset men just nu känns det som kollegorna.

Just nu är jag stark. Jag ler och säger att efter regn kommer sol och att tiden läker alla sår.

Frågan är om det hjälper när jag ska somna ensam för tredje natten i rad.

Ljus dag

En ljus, varm dag. Agnes sällskap har hållt humöret uppe och tankarna på annat håll. En varm kram av Maria pusslade ihop några bitar till. Vänner är guld. Vi kramas för sällan.

Fem spanskaböcker att plugga in på två veckor. Jag har inte läst spanska på ett och ett halvt år. Har dessutom femtioelva prov, inlämningar, uppgifter, redovisningar. Plus jobb. Det ska gå. Ni ska få se.

Sommaren väntar. Allt i mitt liv ramlar på plats utom du.

Du är verkligen skitdålig på att ramla på plats.

Bara tårar

Naturligtvis svarar han något korrekt och kallt. Degraderar mig till någon av hans ytligt bekanta när han avslutar sms:et med "/nyman". Som om jag inte känner igen hans nummer. Som om jag inte vet vad han heter. Som om ingenting av det vi delat finns.

Idag ska jag hämta mina saker i lägenheten. Lämna nycklarna. Slå igen dörren bakom mig och inte komma tillbaka. Utan att gråta? Det kan nog bli svårt.

Mår sådär fruktansvärt illa att jag inte orkar göra någonting alls. Röker två bloss men det bara vänder sig. Jag slutade ju röka. Varför slutade jag röka? För att han aldrig skulle vara tillsammans med en rökare.

Visst kom det positiva effekter. Men det var ändå han. En av de saker jag avvarade för att få leva med honom. Vad avvarade han någonsin för mig?

Allt är bara tårar.

Ingen människa

Jag dricker, röker och gråter tills jag kräks. Skickar sms till honom mot detdär bättre vetandet jag kanske borde ha:

"nu kräktes jag också. är vi kvitt då? jag minns när du lovade att du alltid fanns där när jag behövde dig. var är du nu?"

Jag vet att han inte kommer svara. Jag vet att jag kommer kräkas igen. Jag gör det jag aldrig igen skulle göra: stoppar fingrarna i halsen och gräver efter tröst.

Det finns ingen tröst.

Jag är ingen människa längre.

Slutet är början

Slutet är början. Jag grät då & jag gråter nu. Du drev mig till gråten trots att jag kämpade emot, minns du?

Då lämnade jag dig blåslagen. Denna gången är det mycket värre.

Jag grät då. Nu gråter jag mer.

"Det sägs att det finns alltid något bra i det som sker,
och tron är ofta den som ger oss styrka"

Jag är starkare än du. Du var stark nog att gå, jag var stark nog och beredd att stanna. Tills döden skiljde oss åt.

Du är vassare än döden.