Tja

Tja, han sitter inte hemma och saknar mig, så jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte gör det heller. Saknar honom gör jag, men jag lever bort honom, skakar ur honom ur systemet med någon annans arm runt mig på promenad i månskenet. Samtidigt som jag inte låter honom driva mig till vansinnets höjder, svårmodets låga eller galenskaper jag egentligen inte behöver.

Därför backar jag när det är nog. Jag behöver inte ge mig åt första bästa för att glömma honom. Eller för att hämnas. Jag behöver inte göra någonting om jag inte a) vill det eller b) behöver det. Otroligt skönt.

Därför biter det inte så hårt när jag får veta att han redan letar efter något nytt. För tja, det gör jag också. Och jag kommer antagligen hitta något bättre, betydligt snabbare. Jag har mer att ge, helt enkelt. Denna gången kanske jag hittar någon som uppskattar det.