Naturligtvis

Naturligtvis börjar jobbdagen med en snattare, och av alla poliser i hela Malmö måste det vara just han som kommer. Det är fint att han kan hälsa och le när han går förbi mig, när jag genast måste säga till Annika att jag tar mina tio och kastar mig in på kundtoaletten och nästan kräks, slänger mig ner på stengolvet i fosterställning och gråter i 8½ minut innan jag stoppar ansiktet under kallvattnet och slänger på mig yrkesrollen (söt, glad, lite smådum men vääääldigt trevlig).

Jag strular till varenda jävla kund timmen efter det, gråter igen på lunchen och samlar ihop mig igen. Gråter fyra gånger på bussen till stan och två gånger på vägen hem. Ingen ser och ingen hör. Jag har lärt mig att gråta tyst, nästan osynligt. Torkar tårarna efter hand som de kommer. Ingen ser och ingen hör.

Du ser och hör inte. Du ler och säger hej och fortsätter med ditt liv. Ditt jävla svin. Jag hatar dig. Jag hatar dig så mycket att jag vill döda dig.

Jag älskar dig.
Fortfarande.

Fan.