Fyra veckor

Cirkeln sluts. Jag slutade blöda och började gråta då. Idag har fyra veckor gått och jag slutar blöda, med gråten är det sådär. Tack vare p-pillerna går menscykeln som en klocka. Med känslolivet är det sisådär. Ingen klocka direkt. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att älska någon annan när min tideräkning fortfarande går efter honom. Ger mig själv tid. En dyrbar present.

Inatt:
Två timmar senare. Tappat tråden. Han ringde - givetvis. Jag log. Jag skriver om dig, sa jag. Vill ha hans medgivande. Pratade mig trött med hans röst i ena örat. Tills han nästan somnade. & jag tror jag kan sova nu. Alldeles lugn, i hela kroppen. Vilken vinstlott.

Just nu vill jag förstås inget annat än sova. Har sällan fasat för något så mycket som spanskatentan. Varje cell och atom i kroppen säger nej. Vi försöker iallafall.