Kärleksbrev, bestraffningar, modet som försvann

Jag straffar honom på det för mig sista möjliga sättet att göra så. I en desperat vändning raderar jag de hundratals mail han sparat från mig i sin inkorg. Får jag inte ha dig kvar ska du inte få ha mig kvar. Jag vet mycket väl att han kanske inte ens märker det. Han är en såndär sund människa som går vidare och sitter knappast och gräver ner sig i gamla mail.

Men skulle han någon gång sakna mig finns jag inte kvar. Du får ingenting av mig.

Jag borde ha gått till skolan idag. Kanske är det att skåpen ska tömmas som skrämmer mig något sjukt. Kanske är jag bara trött. Jag har ett kärleksbrev till en av tjejerna i klassen på mitt golv men har inget mod att stoppa det i ett kuvert. Och inte hjärta att riva det. Jag önskar mig tillbaka till den gamla goda tiden när jag kunde skriva ner mina innersta tankar, och lämna över kuvertet innehållande mitt hjärta utan att vara rädd.

Herregud, nu kan jag inte ens göra det till mig själv. Jag står framför spegeln och darrar och säger tyst "jag vet inte..." och "jag vågar inte...".

Det som saknas är modet.
Modet som försvann.