Inte tänka

Inte tänka. Inte stanna upp. Bara fokusera på att överleva. Njuta av varje lånad sekund. Stjäla så många kyssar jag kan. Gråta så få tårar jag kan. Inte stanna upp. Inte tänka. Inte gråta.

Inte än.

/each moment is new
freeze the moment/

Varje sekund är värderad till miljoner. Kom hem älskling. Jag behöver din famn. En liten stund till. En liten stulen stund. En stulen kyss.

Säg att du älskar mig,

så förlåter jag dig allt.


(fan, nu, gråter jag ju, igen)

Förlåt, då

Jag kan inte hjälpa det men jag blir så jävla ledsen när jag inte räcker till för honom.

Någonting som alltid påminner

I still hear your voice when you sleep next to me,
I still feel your touch in my dreams
Forgive me my weakness,
but I don't know why
Without you it's hard to survive

Cause everytime we touch,
I get this feeling,
and every time we kiss,
I swear I can fly
Can't you feel my heart beat fast?
I want this to last,
need you by my side.
Cause everytime we touch,
I feel the static,
and everytime we kiss,
I reach for the sky
Can't you hear my heart beat so?
I can't let you go,
want you in my life

Your arms are my castle,
your heart is my sky
They wipe away tears that I cry
The good and the bad times,
we've been through them all
You make me rise when I fall

'Cause everytime we touch,
I get this feeling,
and everytime we kiss,
I swear I can fly
Can't you feel my heart beat fast?
I want this to last,
need you by my side.
'Cause everytime we touch,
I feel the static,
and everytime we kiss,
I reach for the sky
Can't you hear my heart beat so?
I can't let you go,
want you in my life

"gå med ansiktet mot vinden, och ta stora kliv. fall inte på knä, nej, fall aldrig på knä"

Man gör så gott man kan.
Jag älskar så gott jag kan.

På mitt sätt.

Omvärderar

Efter natten omvärderar jag. Vi är det viktigaste jag har. Jag värderar varje sekund med dig till miljoner. Jag tror att vi klarar det tillsammans.

Samla mig

Det dåliga samvetet äter upp mig. Jag lovade pappa igår - hela dagen i skolan idag. Sen när ljuger jag såhär? Jag ljuger för alla jag älskar varenda dag. Gång på gång. Små saker, och stora.

Igår natt började vi prata. Dendär känslan av att vända upp och ner på allt, ut och in på sig själv. Han är bra. Han lyssnar, och framför allt blir han inte arg. Jag har verkligen strulat till allt denhär gången och kan bara hoppas att han förstår. Att det går att reda ut.

Jag måste bryta flera kedjor. Kedjan av ångest, kedjan av lögner. Sluta stressa. Komma tillbaka till bra rutiner, bra cirklar, en spiral uppåt istället. En timme kvar tills skolan börjar, jag är inte redo men jag måste ju. I skolan är jag ömtålig. Där har jag ingen hud och allt och alla som rör vid mig klibbar fast och växer in i mig och inflammeras. Där är jag ingen människa, bara ett påklistrat leende i korridorerna och hysterisk gråt på toaletterna.

Jag gör det jag måste och knappt ens det, men bara det känns överväldigande. Valet är inte svårt på morgonen, gå iväg och spricka sönder eller stanna kvar och läka ihop? Ständigt trasig, ständigt bitar som inte passar och håller ihop. Något slags kris.

Kuratorsamtal på fredag. Jag försöker hålla hårt i något stadigt tills dess.

Räknat ut

Jag har räknat ut att om jag lägger varje eftermiddag/kväll + hela helgen på projektarbetet kan jag kanske, kanske bli klar i tid. Dessutom räknat ut att första gången han hade sex var jag sex och gick i förskolan. La pärlplattor och allt detdär.

Dessutom räknat ut att antalet timmar per dygn är för få för att allt ska hinnas med.

Antal tårar? - Massor
Antal leende? - Ännu fler

Ekvationen är som sådan. Slutsumman blir ändå. Tvärtemot vad jag kanske ger sken av ibland:

Livet>Döden

Livet är störst.

Panik

Får panik och säger ingenting. Får panik och somnar om. Försöker åter igen med det jag egentligen vet inte fungerar - somna om och försöka gömma mig för världen. Mardrömmarna är på mig direkt. & på dagarna kommer ångesten som kryper och kryper strax under huden.

Jag kämpar så gott jag kan. Han ser oroad ut, men funderar i tysthet. Jag är livrädd för hans tankar. Tänker han kanske "kan jag leva med en människa som är såhär eller inte?". Två gånger gråter jag när han inte ser. Håller tillbaka när han gör det.

Vågar inte visa mig svag, inte nu. Kanske inte nånsin.

Säger "vi behöver prata" och vi är rörande överens men det finns ingen tid att prata. Ingen tid för annat än ångest och mardrömmar, mardrömmar och ångest. Allting gör ont, det gör ont när han rör vid mig och jag kan inte förmå mig säga något. Jag försöker slappna av men kroppen är på helspänn och det går bara inte.

Jag gör det jag inte får göra - vänder mig inåt och säger ingenting. Gråter när han inte ser och ler när han frågar. Prata, öppna Pandoras ask? Jag vet inte, kanske.

För inget gör så ont som hans blick när oron härjar i honom som ångesten i mig.

Halvår

Igår firade jag min nittonårsdag, idag firar jag ett halvår som rökfri. Visserligen rökte jag igår, men det var ju min födelsedag... Dock har jag insett att det inte håller att röka då och då - då och då blir oftare och oftare har jag märkt. Jag måste nog acceptera att det är lite att vara ickerökare som att vara nykter alkoholist, då kan man inte dricka någon gång ibland trots att andra kan. & jag kan inte feströka trots att andra kan.

Så nu ska jag försöka hålla nästa halvår som 100% icke-rökare.

Ja, så var man nitton. Åren går så fort. Det var ju inte länge sen jag var femton, och sexton... Nu är det dags att packa sakerna och börja röra på mig. Ska handla frukost till oss till imorgon och sedan krypa ner i sängen och läsa, slötitta på tv, dricka te och andra saker man förtjänat när man varit i skolan till sex.

Försöka skaka av mig ångesten. Jag försöker ju.

Everybody's got a hungry heart

Såhär strax innan midnatt sitter jag och smånynnar lite med Bruce Springsteen, och försöker sammanfatta dagen. En bra dag, verkligen, om man ser till de senaste veckorna. Nu längtar jag efter att min älskling ska komma hem. Längtar mig sjuk efter dendär varma famnen, dedär starka armarna som kan hålla ihop mig när jag tror att jag ska spricka upp och gå sönder ibland.

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Ofta när jag tittar på honom bryter leendet ut, och han ler tillbaka lite frågande och undrar vad det är. Och jag svarar att jag är världens lyckligaste flicka som har honom. Jag känner något för honom som jag inte kan minnas att jag känt förut.

Vid sidan av all den kärleken är det romanen jag tänkt skriva som ligger och bränner under huden. Jag har storyn i huvudet, ibland kan jag tänka fram hela kapitel och formuleringar men jag vågar inte börja skriva ner dem. Kanske är jag rädd att det inte ska bli sådär fantastiskt slående när det väl skrivs ner.

Jag vet inte om jag har vad som krävs för att skriva en roman. Och då pratar jag inte ens om kvaliteten på den. Jag vet alltså inte ens om jag har vad som krävs för att skriva en usel roman. Om jag kan behålla intresset för ett enda skrivprojekt så länge. Om jag kan göra mina karaktärer levande. Om jag kan göra intrigen förståelig för någon annan än mig själv.

Just nu är jag känslig för misslyckande. Att misslyckas med ännu ett projekt är inte vad jag behöver.

Jag behöver hans varma famn nu. Nynnar med Springsteen: "Everybody needs a place to rest (...) Everybody's got a hungry heart"

Kryper ner i sängen och andas in hans doft. Vet att han snart är hos mig. Vet och ler.

Lösning

Måste vara smart och hitta en lösning. Mailar psykologiläraren, tigger om en lösning. Det får gå om det går. Ska vila en timme och försöka få i mig någon typ av mat innan jag åker till skolan. Jag mår så sjukt dåligt över dethär. Fan då.

Förutom

Förutom att jag sovit sisådär tre timmar uppdelat på sisådär tre omgångar och mycket mycket hellre vill fundera ut ett lagom plågsamt sätt att ta livet av mig på än göra denhär dagen har han på något vis fått upp mig ur sängen.

Biter mig i underläppen. Börjar jag gråta är det kört, då kommer jag inte kunna sluta. Men det här, det kommer inte gå. Redovisa utan att förbereda? Ställa mig inför allas dömande blickar och låta dem mäta, avväga, tycka, tänka, döma?

Avfärda utan att tänka. En dag i min kropp innan du dömer. Bara det.

Vardagsförförelse

Står avklädd för natten vid sängen. En varm, precis lika avklädd, manskropp tätt intill. Ett tungt andetag i örat. "Vad varm och skön du är..." Alla anar vartåt vi ska komma. Den ultimata förförelsen. Vilken kvinna kan motstå...?

Men tji fick ni. Och jag för den delen. För sedan kommer:

"Jag måste bara snyta mig och ställa klockan..."

Till min mans försvar vill jag påpeka att han annars är en duktig förförare. Det är inte lätt med förförelse och vardag i kombination. Men gud som jag skrattade... Ja, herregud.

Vilket liv dethär är.
Jag tror jag älskar det.

Förutom...

Förutom att jag ska redovisa ett arbete jag knappt minns vad jag skrev i imorgon bitti och inte har börjat planera vad jag ska säga, och förutom att jag måste kunna alla mina repliker till teatern imorgon till den sex timmar långa repetitionen trots att jag inte riktigt är frisk...

Ja, förutom det är allt lugnt. Förutom att jag inte har något sommarjobb eller några vidare framtidsutsikter. Inga betyg att tala om och ett tämligen instabilt psyke. Förutom att det är mindre än två veckor tills projektarbetet ska lämnas in och teatern spelas upp och högskoleprovet göras...

Ja, förutom det så...

& dessutom är det meningen att jag ska fylla 19 någon gång där emellan. På söndag närmare bestämt. Eventuella festligheter får vänta till april. Men det blir nog inga festligheter att tala om. Jag kan tänka mig att stå över min födelsedag om någon ville ge mig ett jobb. Det är det som är felet. Det finns inga jobb. Det är där det sitter.

Tänk vad man kan hitta

Hittade en länk till min blogg på det mest mystiska ställe: På bästa vännens pappas blogg. Jag har läst hans blogg länge, länge utan att (som jag trodde) lämna några spår. Det började någon gång när hon sa att "pappa har skrivit om mig i sin blogg" och så var det igång.

En av de få bloggar som jag faktiskt tycker ger mig något. En människa jag vet tillräckligt mycket om för att det ska vara givande, samtidigt tillräckligt lite om för att det ska vara spännande. Dessutom är det alltid lika fascinerande att få en glimt av vem människor är bakom sin föräldra-roll. Inte minst när mina egna föräldrar visar litegrann.

Iallafall, en blogg där jag tycker att jag hittar många vettiga funderingar. Bilden av människan bakom den blir på något vis bredare och bredare. Jag skrattar lite åt ett av mina första minnen: Är hemma hos vännen för första gången hos pappan, vi sitter på hennes rum och pratar, vi är väl tretton eller så och pappan kom in med en tvättkorg på huvudet.

Jag minns inte varför, kanske var det ett försök att göra henne generad eller så fanns det någon djupare mening bakom det än så. Men den händelsen har etsat sig fast. Ofta nämns den "ja, men jag har ju knappt träffat honom sen den där gången han kom in med tvättkorgen på huvudet".

Vad jag ville säga med det här inlägget? Tja, kanske ingenting... Men jag blev förvånad. Och lite glad. Det är kanske fler som läser min blogg än jag trott.

Dags nu, att gråta de sista tårarna över att det inte finns några jobb (fick nej från det jag var på anställningsintervju på förra veckan. Förutom att de inte hade någon anledning till varför fick jag dessutom ringa och be om ett svar, trots att de sa att de skulle höra av sig i förra veckan. Och så undrar de varför ungdomar mår dåligt. Vi känner oss värdelösa, helt enkelt.)

Sen är det dags att skriva detdär psykologiarbetet så att jag kan få det ur världen.

Dagens värme var att Carro anförtrodde sig åt mig. En vän jag inte räknat med. Jag tror att jag behövde det mest, behövde känna mig behövd. Jag vet inte om jag hade något vettigt att säga, men man gör så gott man kan.

Vänner är guld.

Han säger...

Han säger "älskling, är det säkert att det är okej om jag går till jobbet?".

& jag vet hur mycket han tycker om sitt jobb. Hur han hoppar upp ur sängen när klockan bara är fem och nånting och verkar förväntansfull snarare än dödstrött. Naturligtvis ber jag honom inte stanna hemma hos mig.

Det behöver jag inte heller. Det räcker att jag tror att han hade gjort det, om jag bad honom. Och den här gången tror jag faktiskt det.

Man måste vara nummer ett för att kunna ta ett steg tillbaka och vara nummer två.

Dags för skola.
Herregud.

No place to go

Jagad, jagad. Ramlar åter - ännu ett fall. Återfall? Jag tvingar mig igenom sjukdomsbeskrivningar som påminner om något jag minns, medicinlistor jag känner igen. Kan man säga till sin psykologilärare att man inte kan skriva ett arbete för att det ligger för nära?

Det ni hör om på tv är min vardag.

Det sista jag minns innan jag biter mig blodig i tungan är "håller jag på att bli galen nu?".

Trixy, trixy.
Frisk som en nötkärna.
De flesta som är galna har ingen sjukdomsinsikt.

Hur vet man om man är frisk,
eller helt enkelt galen?

Mardrömmar

Mardrömmarna jagar mig. Styr och ställer i ett liv jag trodde var mitt allena. Jag vaknar med panik och total sömnbrist, jag minns inte ens att jag tagit beslutet, jag vet bara att jag är kvar här när klockan är halv två trots att jag började klockan tio.

Jag kan inte ens förklara vad jag drömmer om, för jag skulle inte kunna få det att låta skrämmande hur mycket jag än ansträngde mig. Men jag vet ju hur pulsen är när jag vaknar. Ännu en dag åt helvete. Minns inte när jag var på teatern senast, har jag offrat betyget nu? De lär iallafall inte vara glada, någon av dem. Helvete. Helvete helvete helvete.

Martin säger att man inte ska säga att man vill dö när man egentligen inte vill det, så jag säger istället att jag inte vill leva. Jag vill trycka på paus och sova ett par år innan jag tar nya tag. Men leva, fullt ut, här och nu... det verkar vara bortom min förmåga.

Denna dagen - ett liv

Förutom enorma menssmärtor som inte vill gå över har dagen varit fantastisk över alla förväntningar.

Det är så otroligt skönt att vakna brevid honom tjugo i sju på morgonen, se att solen börjar kika fram bakom de mörka gardinerna och somna om igen. Vakna vid tio och pussas och somna om en liten stund till. Vakna vid tolv och kela, krypa ner i ett hysteriskt varmt bad och äta frukost. Krypa ner i sängen för att torka och få tillbaka värmen efteråt.

Åka ut till IKEA och känna hans hand treva efter min bland alla människor. Le åt alla dubbelsängar och bebisar som jag hoppas att vi ska ha en gång. Dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Det spelar ingen roll att halva Malmö springer runtomkring oss, när jag ser honom i ögonen finns bara han och jag ändå - det blir ändå en kopp kaffe i lugn och ro. Eller ja, två koppar kaffe. En med mjölk och en utan. Och en "kalla det vad du vill". Det heter faktiskt chokladboll.

Sen promenerade vi runt en stund på Bulltofta i snön. I snön och i solen. Ljuset och hans närvaro är otroligt välgörande. Den blå himlen, den kristallklara luften. Middag på McDonalds och sju djupfrysta minuters väntande på bussen. En lugn och mjuk dag i kärlekens tecken.

Jag ska plugga lite repliker, packa om mina saker och sen ska jag tillbaka. Dit, där. Där mitt hjärta hör hemma.

Av alla saker...

Av alla saker jag tänkt göra idag har jag gjort exakt noll. Däremot har jag vaknat i min älsklings famn och druckit chai te latte på uteserveringen i solen utan jacka. Och känner mig rätt nöjd med det. Jag är inte lagd åt det ambitiösa hållet, helt enkelt.

Nu har jag sökt sisådär tio sommarjobb. Inget av dem är egentligen något jobb jag vill ha, men som det ser ut nu vill jag ha ett jobb och det spelar ingen roll vad det blir. Jag vill ha något som är mitt: mitt jobb, min lägenhet, min smutsiga disk och tvätt, mina högar av räkningar.

Stå på mina ben. Mina egna ben.

Idag

Idag har det tagit 14 timmar att komma upp ur sängen, duscha och äta frukost, åka hem, äta middag och plugga lite filosofi. Det är helt sjukt vilken tid allting tar. Det tar timmar att komma upp ur sängen. Timmar att orka klä på mig, se mig i spegeln. Så fort jag kommer utanför hemmets trygga är jag så skör. Jag tycker att alla tittar på mig, tänker om mig - jag kan nästan höra vad de tänker och det är ingenting snällt.

Jag känner igen alla tecken och jag håller på att gå ner mig igen - när allting fungerade och jag var glad, äntligen, då kommer bakslaget såklart.

Jag vill inte ens prata med honom om det, jag vill inte att han ska se på mig så och jag vill inte att han oroar sig. Jag vill vara mer än dethär i hans ögon så jag håller fasaden uppe så gott det går. Bara ibland gråter jag - jag har så ont, älskling, och är så rädd. Men jag säger ingenting. Gråter tills jag kan förmå mig att sluta och plockar ihop bitarna av mig, pusslar i hans famn. Möter med ett nytt leende.

Som spricker när ingen ser.
Allt spricker när ingen ser.

Men för helvete...

När jag vaknar känner jag att om jag inte får dra täcket över huvudet och somna om så kommer jag att dö. Egentligen är jag inte trött men jag får väl erkänna att jag inte mår helt bra och hela verkligheten där ute skär i mig som knivar. Kroppen somnar av ren självbevarelsedrift, till och med mardrömmarna är lättare att dras med än världen just nu. Jag har inte varit mycket i skolan den här veckan. Nästan inte alls, om man tänker efter. De få gånger jag varit där har det tagit så otroligt mycket kraft, jag har inte varit mig själv på timmar och timmar efteråt och oftast somnat när jag äntligen börjat skaka av mig känslan och orkat ta mig hem.

Jag vet att jag inte kan ha det såhär, och ändå verkar jag inte orka göra något åt det. Jag vet att jag inte kan sova både hela nätterna och hela dagarna men jag rymmer från någonting som jag inte kan sätta ord på och detta någonting står jag maktlös mot. Om bara våren ville komma. Om bara.