Idag

Idag har det tagit 14 timmar att komma upp ur sängen, duscha och äta frukost, åka hem, äta middag och plugga lite filosofi. Det är helt sjukt vilken tid allting tar. Det tar timmar att komma upp ur sängen. Timmar att orka klä på mig, se mig i spegeln. Så fort jag kommer utanför hemmets trygga är jag så skör. Jag tycker att alla tittar på mig, tänker om mig - jag kan nästan höra vad de tänker och det är ingenting snällt.

Jag känner igen alla tecken och jag håller på att gå ner mig igen - när allting fungerade och jag var glad, äntligen, då kommer bakslaget såklart.

Jag vill inte ens prata med honom om det, jag vill inte att han ska se på mig så och jag vill inte att han oroar sig. Jag vill vara mer än dethär i hans ögon så jag håller fasaden uppe så gott det går. Bara ibland gråter jag - jag har så ont, älskling, och är så rädd. Men jag säger ingenting. Gråter tills jag kan förmå mig att sluta och plockar ihop bitarna av mig, pusslar i hans famn. Möter med ett nytt leende.

Som spricker när ingen ser.
Allt spricker när ingen ser.