Men för helvete...

När jag vaknar känner jag att om jag inte får dra täcket över huvudet och somna om så kommer jag att dö. Egentligen är jag inte trött men jag får väl erkänna att jag inte mår helt bra och hela verkligheten där ute skär i mig som knivar. Kroppen somnar av ren självbevarelsedrift, till och med mardrömmarna är lättare att dras med än världen just nu. Jag har inte varit mycket i skolan den här veckan. Nästan inte alls, om man tänker efter. De få gånger jag varit där har det tagit så otroligt mycket kraft, jag har inte varit mig själv på timmar och timmar efteråt och oftast somnat när jag äntligen börjat skaka av mig känslan och orkat ta mig hem.

Jag vet att jag inte kan ha det såhär, och ändå verkar jag inte orka göra något åt det. Jag vet att jag inte kan sova både hela nätterna och hela dagarna men jag rymmer från någonting som jag inte kan sätta ord på och detta någonting står jag maktlös mot. Om bara våren ville komma. Om bara.