Panik

Får panik och säger ingenting. Får panik och somnar om. Försöker åter igen med det jag egentligen vet inte fungerar - somna om och försöka gömma mig för världen. Mardrömmarna är på mig direkt. & på dagarna kommer ångesten som kryper och kryper strax under huden.

Jag kämpar så gott jag kan. Han ser oroad ut, men funderar i tysthet. Jag är livrädd för hans tankar. Tänker han kanske "kan jag leva med en människa som är såhär eller inte?". Två gånger gråter jag när han inte ser. Håller tillbaka när han gör det.

Vågar inte visa mig svag, inte nu. Kanske inte nånsin.

Säger "vi behöver prata" och vi är rörande överens men det finns ingen tid att prata. Ingen tid för annat än ångest och mardrömmar, mardrömmar och ångest. Allting gör ont, det gör ont när han rör vid mig och jag kan inte förmå mig säga något. Jag försöker slappna av men kroppen är på helspänn och det går bara inte.

Jag gör det jag inte får göra - vänder mig inåt och säger ingenting. Gråter när han inte ser och ler när han frågar. Prata, öppna Pandoras ask? Jag vet inte, kanske.

För inget gör så ont som hans blick när oron härjar i honom som ångesten i mig.