Samla mig

Det dåliga samvetet äter upp mig. Jag lovade pappa igår - hela dagen i skolan idag. Sen när ljuger jag såhär? Jag ljuger för alla jag älskar varenda dag. Gång på gång. Små saker, och stora.

Igår natt började vi prata. Dendär känslan av att vända upp och ner på allt, ut och in på sig själv. Han är bra. Han lyssnar, och framför allt blir han inte arg. Jag har verkligen strulat till allt denhär gången och kan bara hoppas att han förstår. Att det går att reda ut.

Jag måste bryta flera kedjor. Kedjan av ångest, kedjan av lögner. Sluta stressa. Komma tillbaka till bra rutiner, bra cirklar, en spiral uppåt istället. En timme kvar tills skolan börjar, jag är inte redo men jag måste ju. I skolan är jag ömtålig. Där har jag ingen hud och allt och alla som rör vid mig klibbar fast och växer in i mig och inflammeras. Där är jag ingen människa, bara ett påklistrat leende i korridorerna och hysterisk gråt på toaletterna.

Jag gör det jag måste och knappt ens det, men bara det känns överväldigande. Valet är inte svårt på morgonen, gå iväg och spricka sönder eller stanna kvar och läka ihop? Ständigt trasig, ständigt bitar som inte passar och håller ihop. Något slags kris.

Kuratorsamtal på fredag. Jag försöker hålla hårt i något stadigt tills dess.