Everybody's got a hungry heart

Såhär strax innan midnatt sitter jag och smånynnar lite med Bruce Springsteen, och försöker sammanfatta dagen. En bra dag, verkligen, om man ser till de senaste veckorna. Nu längtar jag efter att min älskling ska komma hem. Längtar mig sjuk efter dendär varma famnen, dedär starka armarna som kan hålla ihop mig när jag tror att jag ska spricka upp och gå sönder ibland.

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Ofta när jag tittar på honom bryter leendet ut, och han ler tillbaka lite frågande och undrar vad det är. Och jag svarar att jag är världens lyckligaste flicka som har honom. Jag känner något för honom som jag inte kan minnas att jag känt förut.

Vid sidan av all den kärleken är det romanen jag tänkt skriva som ligger och bränner under huden. Jag har storyn i huvudet, ibland kan jag tänka fram hela kapitel och formuleringar men jag vågar inte börja skriva ner dem. Kanske är jag rädd att det inte ska bli sådär fantastiskt slående när det väl skrivs ner.

Jag vet inte om jag har vad som krävs för att skriva en roman. Och då pratar jag inte ens om kvaliteten på den. Jag vet alltså inte ens om jag har vad som krävs för att skriva en usel roman. Om jag kan behålla intresset för ett enda skrivprojekt så länge. Om jag kan göra mina karaktärer levande. Om jag kan göra intrigen förståelig för någon annan än mig själv.

Just nu är jag känslig för misslyckande. Att misslyckas med ännu ett projekt är inte vad jag behöver.

Jag behöver hans varma famn nu. Nynnar med Springsteen: "Everybody needs a place to rest (...) Everybody's got a hungry heart"

Kryper ner i sängen och andas in hans doft. Vet att han snart är hos mig. Vet och ler.