För det första...

- Jag lever (!!)
- Jag är hemma (!!)
- Jag är faktiskt solbränd, till och med på benen (!!!!!!!)

Och sedan;

Jag är i hans lägenhet. Hans doft och hans saker under mina fingertoppar gör att lyckan väller i mig. På fullaste allvar sitter jag mitt i den stökigaste lägenhet jag någonsin sett och känner mig gråtfärdig av ren lycka. Ingen stress, inga måsten. Bara ren lycka. Min hud talar om solen. Mitt hjärta talar om kärlek. Mitt hjärta ringer och säger, "Hej, jag blir sen men jag kommer snart" och ler i mitt öra.

Bara det, att få höra hans leende i mitt öra och slippa veta att han är tusen mil bort och att leendet kostar typ tolv kronor i minuten. Det kryper i hela huden av mitt leende som bryter ut i samma sekund som jag registrerat hans - det smittar.

Borta är rädsla för en sekund, borta är alla tvivel.

Jag har kommit hem. Jag har flugit tusentals meter över marken men kommit hem. Snart kommer min älskling hem. Tills dess fortsätter jag att hålla kvar solen, lugnet, och städa bland hans saker med leende och lyckorus från hjärtat och ut i fingrarna och tårna.

Det här är så stort. Världen är så otroligt stor. Livet är något så otroligt stort. & det jag känner nu, för honom, är otroligt stort.

Vackert,
iallafall.

Alltså...

Man sitter i godan ro och letar efter Sophie Zelmanis senaste och tänker att en ljuv kvinnostämma skulle förgylla morgonen. Och vad får jag slängt i ansiktet?

"One-armed man gets dominated in sex"
"Topless man oiled by other"

Och ett tjugotal andra filmer med liknande, lika lockande titlar. WTF!? One-armed man? Vad är det för jävla värld vi lever i?

Vad tror de att min faster säger om jag plockar med mig "One-armed man" istället för Zelmani? Jag säger då det...

Fortfarande lika sömnlös

Kan inte somna om. Vrider och vänder mig i sängen, vandrar runt, runt i rummet som en osalig ande. Funderar. Vi pratade härom natten (dagen? - jag har visst tappat greppet om tiden) om alla mina rädslor och nojor när det kommer till kärlek, förhållanden osv. Han sa något i stil med att det var "deras fel, idioterna du träffat innan". Jag funderar på om det inte säger något om en människa om hon drar till sig idiot efter idiot. Och när man stannar med dem gång på gång, är man inte den största idioten själv då?

I vissa fall klandrar jag mig själv. I vissa fall klandrar jag någon annan. Jag har gått omvägar och letat på fel ställe ibland, men en del gånger blev jag behandlad på ett sätt som ingen förtjänar - omvägar eller ej. Jag tänker på Peter (den senare av dem. Eller egentligen båda två, hur ironiskt är det att inom loppet av ett halvår träffa två dåliga killar med samma namn?) och hur han på ett par månader lyckades krympa mig från vad jag vill minnas var en självständig tjej, med en "take it or leave it"-inställning till något helt oigenkännligt.

Något som böjde sig efter hans vilja på samma obehagliga och osannolika vis som skeden böjer sig i Matrix. Något hårt som stål som plötsligt ger vika.

Fortfarande kan jag känna av det. Fundera på mina val - om jag gör dem för min skull eller någon annans. Fortfarande har jag en våg av skam och skuld och nästan fysiskt illamående som kommer över mig i situationer där jag inte alls skulle behöva känna skam och skuld. Jag hör hans ord som ett mantra:

"Killar har en drömtjej i sängen, och en drömtjej som flickvän. De kommer aldrig bli samma tjej. Blir man aldrig mer än det första, kommer man aldrig bli lycklig."

Och där kommer illamåendet, och allt snurrar, och jag lovar mig själv att bli en av dedär kvinnorna som ger med sig och ställer upp på, skyller på huvudvärk ibland och istället koncentrerar sig på sin karriär eller matlagning eller vad det nu kan vara.

Det finns plötsligt för mycket av mig, för mycket kropp, för mycket lust, för mycket längtan. Jag blundar för jag har en fåfäng förhoppning om att man kanske inte kan gråta om man blundar men tårarna väller fram ändå och så slits jag mellan den jag är och den jag vill vara och den andra vill att jag ska vara och plötsligt vet jag ingenting. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem mannen som säger att han älskar mig vill att jag ska vara. Det naturliga svaret hade varit "Han vill att du ska vara dig själv", men jag minns inte sist någon som sa sig älska mig ville att jag skulle vara mig själv.

Allt är en härva av lögner och svek och gång på gång har jag fått höra att "Om du varit mer såhär eller sådär så hade jag kanske kunnat..."

Jag har glömt vem jag är medan jag jagade efter det han ville att jag skulle vara. Och han försvann och jag blev kvar. Med en smak av blod i munnen och en känsla av att vara en bricka i ett spel, ett skal att fylla med önskvärda egenskaper, någonting utan vilja och värde i sig själv.

Som om jag var bara det någon sa åt mig att vara, bad mig vara, tvingade mig vara, och när ingen längre sa och bad och tvingade var jag ingenting alls. Därför ligger frågan ständigt på tungan - Vad tycker du att jag ska tycka, älskling?

& jag hatar honom för att han sårade mig. För att han gjorde mig sårbar. För att han gjorde mig rädd, och svår att komma nära. För att jag inte litar på något eller någon, för att jag alltid utgår från det värsta, för att jag inte tror att jag är värd någon kärlek.

För att jag är så jävla rädd.

"Because of you I never stray too far from the sidewalk
Because of you I learned to play on the safe side,
so I don't get hurt
Because of you I find it hard to trust
not only me, but everyone around me
Because of you I am afraid"

Sleepless in Malmö

Det var visst svårt att sova. Vaknar i mardrömmar som vanligt, och när jag vänder mig om efter honom är han inte där. I drömmen håller världen på att lösas upp. Någon har bestämt sig för att radera världen, objekt för objekt, atom för atom tills allt var borta. Det sista som händer innan det blir svart är att jag letar efter honom på stadens gator och det regnar, ljusen försvinner ett och ett och till slut hittar jag honom. Kryper in i den famn där jag passar som en pusselbit och han viskar i mitt öra att "om det här är evigheten, är jag inte rädd".

Sedan försvinner vi, allt försvinner och löses upp i intet. Han är inte rädd för någonting men jag är rädd för allt, allt, allt. Speciellt för mardrömmar.

Jag borde sova. Jag måste sova. Om fyra timmar måste jag stiga upp.

Det var fint på något vis. "Om det här är evigheten, är jag inte rädd". Som om han verkligen kände dendär samhörigheten jag ibland är så rädd att bara jag känner. Men i grunden, tanken på att allt löses upp och försvinner... Jag vaknar i panik och kommer inte upp tillräckligt fort. Hans famn är en hägring lite för långt bort.

Snart är jag i solen.

Dödstrött

Dödstrött men känner ändå inte för att sova. Lägenheten ser helt uppochner-vänd ut, hur mycket jag än städar och diskar blir det stökigt lika snabbt igen. Det är iallafall dags att sova nu, även om jag inte vill. Han har lämnat en tröja i sängen och jag älskar att han vet att jag inte kan somna utan hans doft någonstans i bakhuvudet. Jag älskar att ligga och gosa med hans tröja hela natten tills han kommer hem på morgonen och kryper ner till mig i sängen.

Egentligen är det sjukt, att han går och lägger sig när jag stiger upp. Men dendär lilla stunden när han precis kommit hem, innan jag måste gå upp, den är guld värd.

Imorgon är det dags att ta tag i tvätt och packning. Snart, snart är jag i solen!

Latmask nr 1

Jag gick upp klockan tio och gnuggade sömnen ur ögonen. Sen insåg jag att det finns inte en chans att jag byter sovmorgon mot träning och gick och la mig i sängen igen. Sov till kvart i ett. Sovmorgnar är betydligt mer sällsynta än potentiella träningspass - så det var nog en bra prioritering.

Dagen idag ser hektisk ut. Vi ska göra om vårt kök och det ska rivas både väggar och golv, så idag ska vi flytta möbler, kylskåp osv. Sen blir det några månaders diska i badkaret, äta micromat, dela rum med syrran... ni vet? Nycklarna till Martins lägenhet känns ungefär som Aladdins lampa, en försäkring om att bli av med det värsta kaoset, något att använda ifall det krisar. Jag vill tro att jag alltid är välkommen hos honom, eftersom att jag verkar ha fått nycklarna permanent. Men å andra sidan kan det vara en förvirrad tjej-förvillning (finns det något som heter förvillning?) och det kan säkert finnas tusen andra tankar i hans huvud. Och jag är för tjejig för att fråga rakt ut. Det verkar vara lätt att vara nån som kan fråga rakt ut.

Iallafall, förutom att vi ska flytta och städa är det även födelsedags-middag hos faster med kille i svindyr lägenhet med utsikt över hamnen och sen ska jag spela en pokerturnering åt Martin eftersom han kommer hem för sent för att hinna spela den. Det känns en smula skrämmande att jag kan vinna allt mellan 625$ (=4 771,31 SEK enligt Forex) och exakt noll. Just för att det är åt någon annan, alltså.

Jag satsar på att ha kul, spela tight osv. så får det bli en bonus om jag vinner något.

Nu är det dags för frukost. Ska läsa Cosmo, och desperat försöka tränga bort de värsta mardrömmarna (sex med exet, uuh!) och istället fokusera på drömmen där jag hittade vad som i drömmen iallafall var de idealiska skorna. De var typ vita med någon form av grön strass och vridna (!?) klackar.

Det måste ses som ett orostecken att jag drömmer om skor. På tal om skor: Den dåliga nyheten är att fjärilssandalerna gått från 13 kr till 51 på typ en timme på Tradera, och det är flera dagar kvar. Den goda nyheten är att mamma lovat bidra om jag får dem under 75. Vad vore jag utan min mamma?

Svar: Ofödd och skolös.

Dags för frukost? I think so. Jag skyller på blodsockret eller liknande.

Sommardrömmar

Jag drömmer om sommar. Drömmer att vi ligger vid havet under stjärnorna och ändå inte fryser. Mer än sådär lagom mycket att vi måste ligga riktigt nära varandra för att hålla värmen. Att han viskar i mitt öra att jag lyser upp natten lika klart som stjärnorna, när jag vänder mig om och kysser honom. Jag är trött på vintern nu. Nu vill jag ha ljuset, och värmen. Och sommaren. Och min älskling.

Efter...

Efter en dusch där jag för första gången sedan i somras kände för att duscha kallt de sista minuterna stod jag dessutom i badrummet i handduk med öppet fönster och drog in sol och alldeles lagom kall kall-luft och fnittrade lite för mig själv över hur jag kan bli så lycklig över sol och mänskliga temperaturer.

Nu har jag smort in mig, torkat håret, petat i mig lite yoghurt och müsli och snart bär det alltså iväg till kyckling-filmen. Sen är det tänkt att jag ska städa, tvätta och plugga. Rena komedin, alltså.

Det ser ut som sol

Det ser ut som sol utanför mitt fönster. Jag sover lika oanständigt länge som jag alltid gör på helgen, men det gör ingenting.

Dagen idag känns underlig. Han ska se Arsenal-Bolton på Highbury och jag är kvar i Malmö och ska se "Den lilla kycklingen" på Filmstaden. Det roligaste är att jag antagligen får mer ut av kycklingen än jag skulle fått av fotbollen. Imorgon natt kommer han iallafall hem och då ska jag andas ut. Ha en supereffektiv vecka innan jag åker.

Har precis köpt nya sandaler att ha på stranden och har bestämt mig för ett par till. Jag kunde inte motstå:

Ah, jag älskar tanken på att jag om en vecka ska packa ner vita små sandaler i resväskan. Om åtta dagar ligger jag på stranden!

Med ett helt hav emellan

"Inatt kom isen över sjön och snön föll försiktigt över Skandinavien
Nordsjön är väl stilla och kall så här års, innan våren sätter av igen
& det är nånting stilla mellan dig och våren,
det är nåt kallt mellan mig och England"

Plötsligt har vi ett helt hav emellan oss. Det är då jag säger tack gud för mobiltelefonen, som låter mig veta att han lever. Jag är så dålig på avstånd. Samtidigt unnar jag honom semester mer än någon annan jag känner. Jag försöker le och tänker tack gud för att ingen bryr sig tillräckligt för att genomskåda leendet, det spricker liksom i kanterna.

Istället sätter jag mig med Agnes på café och äter frukostbuffé och pratar om allt detdär viktiga, och allt det oviktiga också, för den delen. Promenerar i solen. Sitter i solen utan jacka och suger åt mig minsta lilla värme och ljus. Tackar gud för sol och gott sällskap. Och kaffe med mjölk på morgonen.

Och ser fram emot tisdagsmorgonen när vi ska äta Allahjärtansdags-frukost i sängen. För första gången någonsin vill jag fira Alla hjärtans dag. Det säger väl en del?

Dessutom fick jag högsta betyg på båda delarna i det nationella provet (de två jag gjort) och svenskaläraren sa "Det verkar så lätt för dig, Sara, du bara glider in och tar upp pennan och skriver och så blir det sådär". Jag funderade på att gapskratta och säga att då kunde han ju ha överseende med de sakerna som inte är så lätta för mig. Istället var jag alldeles tyst.

Något har jag lärt mig efter 12 år i skolbänken. Tala är silver, tiga är guld. Om man inte håller med läraren såklart. Då kan det vara läge för lite smörande. Men annars, då är det bäst att vara tyst.

Vaknar och gråter

När han går brister det och dendär hysteriska gråten kommer. Jag tvingar ansiktet under det kallaste kallvattnet och säger åt spegelbilden: Skärpning! Lyckas somna om, och vaknar fem timmar senare av att någon skriker - det måste vara jag. Mascara överallt, den jag inte orkade tvätta bort igår kväll. Jag har gråtit i sömnen, det är blött och svart överallt och pulsen är uppe i något som känns farligt högt.

Gråten kommer igen, dendär hysteriska som inte går att kontrollera, det reflexmässiga ljudet som kommer av att det skär i hjärtat och hela huvudet och hela kroppen, det låter omänskligt och kan väl inte komma från mig? Tårarna som bara rinner som smältvattnet där ute, inget val och inga andra vägar. Det är tur att jag inte har naglar längre för jag har haft dem i huden - försökt hålla kvar mig själv? Vart var jag på väg?

Bort, bort, bort.

Så har jag misslyckats ännu en gång, med ännu en dag. Nu kommer jag inte få träffa honom mer än en eller två gånger på över två veckor, och det känns svårt. Jag har vant mig vid hans närvaro, vid hans andning. Samtidigt måste jag ha solen. Jag tror att om något kan rädda mig så är det ljus och värme.

Dags att tvätta bort mascaran och inte måla dit någon ny - make-up was never for girls who cries. Dags att komma på en strategi, en plan för dagen. Försöka plocka ihop alla bitarna av mig och lägga mig i sängen och dra in ett djupt andetag av hans doft - det som håller ihop mig när jag är ensam. Vetskapen om att han finns någonstans och saknar mig tillbaka.

Måste äta något. Äta något och försöka plugga lite. Efter imorgon är det helg.

Stulet

Det här har jag stulit från Lotten och Maria. Sök på Google på "'ditt namn' är" och se vad du hitta för nåt spännande! För att spetsa till det hela ytterligare har jag dessutom fetstilat det jag tycker mig stämma på den här Saran.

- Sara är ny Ungreporter.
- Sara är en hjälp, men det måste vara en människa som fattar besluten.
- Sara är visserligen ingen iller, men här är lite bilder på henne ändå...
- Sara är schlagertrött.
- Sara är 14 år och orkar inte leva längre.
- Sara är kritisk till de stora skivbolagen.
- Sara är mitt kvinnliga jag.
- Sara är ensam hemma.
- Sara är så enkel att använda.
- Sara är strax över 30 och oj vad man känner igen det där.
- Sara är på stormarknad och handlar med pappa.
- Sara är misstänkt lik väldigt många andra tjejhuvudpersoner i kärlekshistorier.
- Sara är 20 år och bor ihop med fotbollsstjärnan Kalle.
- Sara är en målmedveten ung kvinna i karriären med tydliga planer för livet.
- Sara är sådär.
- Sara är utbildad bildlärare.
- Sara är jättesöt och snäll, hon är omtänksam också.
- Sara är övertygad om att det blir bättre med tiden.
- Sara är en läsmaskin med prestanda till lågt pris.
- Sara är en sann godisgris.
- Sara är på väg att gifta sig.
- Sara är främst specialiserad på att ge kommersiella juridiska råd till klienter.
- Sara är förstås överlycklig och tycker det är lika mysigt att flyga med Peter Pan.
- Sara är en outtröttlig shoppare.
- Sara är gravt utvecklingstörd och har tilläggshandikapp.
- Sara är en hjälpande hand i inredningsvalet.
- Sara är en medarbetare med kreativa idéer.
- Sara är nu lugn igen, eller så har hon resignerat.
- Sara är idag mammaledig men kommer att återvända till sitt arbete i september.
- Sara är utanför huset med ett gevär.
- Sara är osäker på när det passar att ringa.
- Sara är svag för choklad, vackra saker och snygg design.
- Sara är ett islandshäststo efter välmeriterade hingsten Dugur.
- Sara är välkänd i hela mellansverige.
- Sara är 11 år och vill bli veterinär.
- Sara är medveten om att det har hänt en del.
- Sara är ett bra exempel på hur otäck en människa kan bli under den pressen.
- Sara är och kommer troligtvis att fortsätta vara ett psykfall.
- Sara är en bra spik.
- Sara är oslipad och kanske inte direkt banbrytande.
- Sara är mycket aktiv i studentlivet.
- Sara är troligen ett skrivfel.
- Sara är känd som är en av de klarast ljudande feministiska rösterna.
- Sara är alltid där hon ska vara.
- Sara är knappast en unik ung kvinna.
- Sara är dock långt ifrån ensam.
- Sara är med barn.
- Sara är uppvuxen i Skåne i en riktig kärnfamiljsmiljö.
- Sara är PROFFS-BLOGGARE!

Okej, jag erkänner att den sista är med glimten i ögat. Nu MÅSTE jag sluta blogga och börja plugga!

Oro

Jag har ett litet nystan av oro som sitter någonstans i hjärttrakten. Jag vill kunna ha ett förhållande, jag vill kunna älska och bli älskad, men någonstans i mig sitter ändå en rädsla som är enorm och som jag inte tycks kunna bli av med. Rädd att bli sårad. Rädd att bli ensam. Rädd att bli sviken. En rädsla jag vet att jag måste göra mig av med men jag verkar inte lyckas. Vissa dagar är jag lugn och sansad, men minsta lilla gör mig fortfarande sjuk av oro. Så fort något händer som gör mig rädd skenar tankarna iväg (vad har jag gjort den här gången? ska han lämna mig nu? har jag lyckats misslyckas med ett förhållande ännu en gång?).

Jag är så rädd att förlora honom att jag riskerar förlora honom just därför. Samtidigt som jag vill ha en relation där vi står varandra nära men ändå har utrymme för att göra saker på var sitt håll gör rädslan att jag vill hålla fast honom och aldrig släppa. I valet mellan riskera att förlora och riskera att kväva står jag handfallen. Jag är för rädd för att kunna stå rakryggad och säga "Ja, det kan hända att vi någon gång går skilda vägar", samtidigt som jag vet att det är det enda rätta.

Jag hatar alla människor som gått bakom min rygg och sårat mig, för att de gjort mig orolig och osäker och svartsjuk. Samtidigt kan jag egentligen bara skylla på mig själv. Jag måste vara stark nog att lägga det bakom mig.

Men ibland undrar jag om jag är det. Stark nog, alltså. Jag försöker resonera fram att det är värre att alltid vara ensam än att riskera att bli sårad - och rent logiskt går det ihop i huvudet. Men i hjärtat, i tankarna som skenar iväg för minsta lilla... Där är det inte lika enkelt. Jag vill vara stark men jag vet inte om mitt hjärta klarar att bli krossat en gång till. Det är där det ligger. Vad händer om han hittar någon annan? Om han är otrogen? Om han slutar älska mig? Om vi inte kan få det att funka? Även om jag vet att han aldrig medvetet skulle såra mig om han kunde undvika det är alla scenariona såna som faktiskt kan hända, utan att man menar det. Man kan hitta någon annan även om man inte letar. Man kan vara otrogen även om man inte planerat det. Man kan tappa känslorna för någon utan att hjälpa det. Och ibland får man inte saker och ting att fungera, hur gärna man än vill det.

Frågan är inte om något av scenariona är sannolika. Frågan är om jag hade överlevt något av dem. Och om svaret är nej, kan jag ha en relation då?

Å andra sidan, kan man avsluta en relation med en människa man älskar för att man är rädd? Nej, det kan man kanske inte. Men rädslan försvinner ju inte bara med det.

Han har sina saker att reda ut med sig själv om vi ska få det att fungera - åldersskillnaden, vad folk tycker och tänker och säkert många andra saker. Hur ska jag kunna be honom reda ut det om jag inte kan reda ut min rädsla? (Här någonstans började jag gråta)

Jag har känt mig stark, trygg och stabil över lag de senaste månaderna. Stark i mig själv, framför allt, men de situationer jag inte klarat ut har jag kunnat överleva och uthärda i hans armar. Om han krossar mitt hjärta, och jag inte kan läka det i hans famn - kommer jag någonsin kunna laga det igen då?

Skit samma egentligen. Han är värd det. För honom hade jag slitit ut mitt hjärta och låtit det gå i kras mot golvet tusen gånger om. Varje sekund med honom är värdefull. Jag kan inte kasta bort det för att jag är rädd. Jag vet det. Jag vet ju det så väl.

Men vetskap är fortfarande bara vetskap, där rädsla är en instinkt. Hur förmår man sig att stå rakryggad kvar när instinkten skriker "spring!"? Hur fan är man modig när man är så jävla, jävla rädd?

Trött!

Fatta att jag är TRÖTT. Dessutom till bredden fylld med ångest, tilltagande magsår och en stark ovilja till allting som gör att jag måste gå upp sisådär fem-sju timmar för tidigt. Hade inte Martin funnits och tröstat hade jag nog stannat kvar i sängen - typ på livstid.

Sängliggande... är inte det ett yrke egentligen?

En gång till, vad gör jag!?

Jo, jag äter popcorn trots att jag inte kunnat vare sig träna eller promenera och spelar av min käre far lite pengar på Texas Hold'em. Han har någon fåfäng önskedröm om att någon gång vinna oftare än han förlorar mot mig - jag ler och säger sockersött att poker, det är ett skicklighetsspel. Jag är bättre än honom och han vet om det. Jag försökte räkna ut hur mycket jag ligger på plus - gissningsvis fem eller sextusen. Och jag har spelat i ungefär ett år. Det är ingen årsinkomst att leva på direkt, men ett schysst tillägg till den årinkomst som inte heller går att leva på från CSN.

Nu har jag tagit mod till mig och anmält mig till högskoleprovet. Det kombinerat med ett betyg i spanska 4 och lite pluggande såhär mot slutet av gymnasie-tiden ska ge mig iallafall tillräckligt många möjligheter för att jag inte ska känna mig uttråkad. Oavsett vad jag gör nästa år har jag lovat mig själv att det ska vara något som känns bra, som jag vill göra.

Nu ska jag anstränga mig för att inte kräkas upp popcornen och istället tvätta håret och försöka få någonting gjort. Antingen något vettigt eller också iallafall sömn.

Ps: Naturligtvis menar jag inte kräkas upp popcornen med vilje. Jag mår så illa att jag faktiskt är orolig att kroppen ska börja kräkas alldeles av sig själv. Jag är så mäkta trött på ätstörningar och alla halvätstörda tjejer som mycket hellre än den perfekta kroppen vill ha uppmärksamhet att jag inte tror att jag hade kunnat förmå mig att kräkas om jag så körde ner hela handen i halsen.

Men jag borde ätit mindre popcorn. Då hade jag mått mindre illa och inte behövt tänka på ätstörningar utan kunnat koncentrera mig på viktigare saker. Som att tvätta håret, till exempel.

Vad gör jag?

Vad gör jag när jag alldeles nyss konstaterat att jag har makabert mycket att göra de närmaste månaderna och att jag desperat måste tvätta? Just det - jag kryper ihop till ett litet ångestknytte och sätter mig framför datorn. Jag önskar att min taktik var annorlunda, att jag reagerade genom att sätta igång med saker och ting istället. Jag är typiskt dålig på att sätta igång med saker och ting.

Men jag måste väl.

Snöhelvete

Från och med nu är det konstaterat som fakta - det finns ingenting jag hatar som jag hatar snö. Jag skulle egentligen varit på ett träningspass just nu och fått springa av mig rastlösheten, men det går inte att ta sig dit. Och jag kan inte gå ut och promenera istället, för det är typ en halv meter snö precis överallt.

Jag får alltså vackert sitta här och ha ångest över att jag inte får någonting gjort. Jag som har så mycket jag borde göra. Det är helt hysteriskt. Jag försöker tänka sportlov/Tenerifa, försöker tänka juni/studenten men ångesten sitter i för innan dess måste jag ha rett ut så många saker som inte är utredda än.

Men idag fick jag tillbaka min religions-uppgift med ett MVG och det kan jag leva på i flera dagar.

Dagar som alltid tar slut

Vi har haft en underbar dag, en av de där man kan längta sig sjuk efter. Jag somnade i hans säng i en hel hög av täcken och filtar vid halv två. Vid halv fyra kom han hem från jobb och kröp ner i sängen hos mig, och först då blev det varmt. Vaknade vid elva och gosade och pratade lite, somnade om igen och vaknade tre. Badade skumbad tillsammans och sen handlade vi mat, lagade mat och diskade. Drack kaffe. Kröp ner i sängen och vilade/halvsov några timmar till. Sen följde jag honom till jobbet och tog bussen hem.

Min älskling. Jag tror att jag hade kunnat ligga i hans famn resten av livet och vara nöjd med det.

För att citera en känd spansk smörsångare:

"Am I in too deep?
Have I lost my mind?
I don't care, you're here tonight"

Jag måste tro på kärleken. Den är det enda som trots att den ibland sviker faktiskt alltid är värd det. Hur illa han än kan göra mig är det värt det. Vår tid tillsammans har varit fantastisk - en saga, nästan. Och när vi ligger där i varandras armar i ett sådär självklart samförstånd, en tystnad där själva tystnaden tycks dra efter andan... Då glömmer jag att det är mörkt och snöar ute. Jag glömmer att världen där ute brinner. Jag glömmer att jag såg en kille med spruckna knogar och tom blick på bussen.

Jag vilar i hans famn och i mig själv och känner mig så fullkomlig som jag faktiskt är i hans ögon. Vilar i hans ögon, hans armar. Håller honom hårt.

Det här är det finaste jag någonsin haft.

Vaknar

Vaknar av att han kryper ner i sängen brevid mig mitt i natten. Naturligtvis är det iskallt men när han ligger brevid tar det fem minuter eller så innan det blir varmt. Täcken och filtar i all sin ära men på vintern behöver man en man. Kroppsvärme. Hud mot hud.

Det snöar igen. Jag blir hysterisk och fylld av ångest - var är min vår som skulle komma nu? Var är allt det gröna, fåglarna som kvittrar, och viktigast av allt: Var är solen och ljuset?

Jag somnar om igen i hans famn, vad annars kan man göra när det snöar, och drömmer att vi får barn igen (fyrlingar denna gången) och pussar på honom när jag vaknar.

Jag älskar honom.

Ledtrådar

Nu har jag lämnat en ledtråd och det ska bli mycket spännande att se om någon lyckas ta sig till min blogg. Det blev verkligen en kort promenad - iskallt ute, vet inte hur kallt men många minusgrader. Snart ska jag börja tänka på att bege mig till lägenheten om jag ska orka diska. Ska försöka gå och lägga mig i vettig tid och inte vänta på att han kommer hem - han slutar 02 men det kan bli både en och två och fem timmars övertid om jag känner hans jobb rätt. Det spelar inte så stor roll, det kommer att vara mysigt när jag vaknar till av att han kommer hem och kryper ner i sängen när det än blir. Dessutom har jag en anledning att sova länge imorgon. Att han ligger kvar i sängen är anledning nog för mig, då skippar jag det dåliga samvetet.

Däremot har jag haft helg länge nog nu - imorgon är det dags att ta tag i skolarbetet igen. Annars har helgen varit över alla förväntningar bra, jag har lyckats äta rätt trots att alla runt omkring mig ätit så fel som man bara kan och det är en bedrift i sig.

En kopp te till, sen åker jag.

Tänkte bara tillägga...

...att ifall någon som läser dethär känner sig som en vänlig själ så kommentera. Vet jag att någon läser kanske det kan hålla kvaliteten på det jag skriver uppe. Med lite tur.

Nu ska jag bege mig ut på en promenad, ska försöka gå ett par kilometer iallafall. Sen ska jag till lägenheten, har fått nycklar dit nu och jag börjar känna mig hemma där. Om jag känner Martin rätt kommer det verkligen behöva diskas. Om han visste att jag rymmer en kärleksförklaring också till smutsig disk skulle han kanske inte låta sådär smått skuldmedveten och överväldigande tacksam varje gång jag diskar. Jag känner mig vuxen, oberoende och ansvarstagande när jag diskar. Dessutom är det en av de få gånger jag kan fundera på alla dedär sakerna jag behöver få fundera över (kommer världen gå under snart? kommer det vara utomjordingar som tar över planeten och utrotar vår art då? hur många klockslag blir egentligen något baklänges? finns det matematiska formler för det?) i lugn och ro utan att ha dåligt samvete.

Men jag tycker om när han låter sådär smått skuldmedveten och överväldigande tacksam. Jag tror att jag gör detsamma när det kommer till en del saker han gör som han egentligen inte har något emot att göra.

En kärleksförklaring till alla gånger vi gör varandra små tjänster bara för att underlätta lite eller locka fram ett leende i någon annans vardag. Leenden är guld värda.

Ger med mig

Har stått emot blogg-trenden så länge nu att det känns lagom trotsigt och obstinat att starta en. Jag behöver skriva mer och kanske kan dethär bli mitt nya sätt, jag vet inte. Jag är van vid en bred publik till det jag skriver, och detta tänkte jag nog försöka hålla hemligt. Iallafall ett tag. Det kan vara skönt att göra något för sin egen skull, tänker jag. För en gångs skull någonting bara för mig.

En kärleksförklaring till det skrivna ordet, till mig själv och till kärleken.