Sleepless in Malmö

Det var visst svårt att sova. Vaknar i mardrömmar som vanligt, och när jag vänder mig om efter honom är han inte där. I drömmen håller världen på att lösas upp. Någon har bestämt sig för att radera världen, objekt för objekt, atom för atom tills allt var borta. Det sista som händer innan det blir svart är att jag letar efter honom på stadens gator och det regnar, ljusen försvinner ett och ett och till slut hittar jag honom. Kryper in i den famn där jag passar som en pusselbit och han viskar i mitt öra att "om det här är evigheten, är jag inte rädd".

Sedan försvinner vi, allt försvinner och löses upp i intet. Han är inte rädd för någonting men jag är rädd för allt, allt, allt. Speciellt för mardrömmar.

Jag borde sova. Jag måste sova. Om fyra timmar måste jag stiga upp.

Det var fint på något vis. "Om det här är evigheten, är jag inte rädd". Som om han verkligen kände dendär samhörigheten jag ibland är så rädd att bara jag känner. Men i grunden, tanken på att allt löses upp och försvinner... Jag vaknar i panik och kommer inte upp tillräckligt fort. Hans famn är en hägring lite för långt bort.

Snart är jag i solen.