Dagar som alltid tar slut

Vi har haft en underbar dag, en av de där man kan längta sig sjuk efter. Jag somnade i hans säng i en hel hög av täcken och filtar vid halv två. Vid halv fyra kom han hem från jobb och kröp ner i sängen hos mig, och först då blev det varmt. Vaknade vid elva och gosade och pratade lite, somnade om igen och vaknade tre. Badade skumbad tillsammans och sen handlade vi mat, lagade mat och diskade. Drack kaffe. Kröp ner i sängen och vilade/halvsov några timmar till. Sen följde jag honom till jobbet och tog bussen hem.

Min älskling. Jag tror att jag hade kunnat ligga i hans famn resten av livet och vara nöjd med det.

För att citera en känd spansk smörsångare:

"Am I in too deep?
Have I lost my mind?
I don't care, you're here tonight"

Jag måste tro på kärleken. Den är det enda som trots att den ibland sviker faktiskt alltid är värd det. Hur illa han än kan göra mig är det värt det. Vår tid tillsammans har varit fantastisk - en saga, nästan. Och när vi ligger där i varandras armar i ett sådär självklart samförstånd, en tystnad där själva tystnaden tycks dra efter andan... Då glömmer jag att det är mörkt och snöar ute. Jag glömmer att världen där ute brinner. Jag glömmer att jag såg en kille med spruckna knogar och tom blick på bussen.

Jag vilar i hans famn och i mig själv och känner mig så fullkomlig som jag faktiskt är i hans ögon. Vilar i hans ögon, hans armar. Håller honom hårt.

Det här är det finaste jag någonsin haft.