Oro

Jag har ett litet nystan av oro som sitter någonstans i hjärttrakten. Jag vill kunna ha ett förhållande, jag vill kunna älska och bli älskad, men någonstans i mig sitter ändå en rädsla som är enorm och som jag inte tycks kunna bli av med. Rädd att bli sårad. Rädd att bli ensam. Rädd att bli sviken. En rädsla jag vet att jag måste göra mig av med men jag verkar inte lyckas. Vissa dagar är jag lugn och sansad, men minsta lilla gör mig fortfarande sjuk av oro. Så fort något händer som gör mig rädd skenar tankarna iväg (vad har jag gjort den här gången? ska han lämna mig nu? har jag lyckats misslyckas med ett förhållande ännu en gång?).

Jag är så rädd att förlora honom att jag riskerar förlora honom just därför. Samtidigt som jag vill ha en relation där vi står varandra nära men ändå har utrymme för att göra saker på var sitt håll gör rädslan att jag vill hålla fast honom och aldrig släppa. I valet mellan riskera att förlora och riskera att kväva står jag handfallen. Jag är för rädd för att kunna stå rakryggad och säga "Ja, det kan hända att vi någon gång går skilda vägar", samtidigt som jag vet att det är det enda rätta.

Jag hatar alla människor som gått bakom min rygg och sårat mig, för att de gjort mig orolig och osäker och svartsjuk. Samtidigt kan jag egentligen bara skylla på mig själv. Jag måste vara stark nog att lägga det bakom mig.

Men ibland undrar jag om jag är det. Stark nog, alltså. Jag försöker resonera fram att det är värre att alltid vara ensam än att riskera att bli sårad - och rent logiskt går det ihop i huvudet. Men i hjärtat, i tankarna som skenar iväg för minsta lilla... Där är det inte lika enkelt. Jag vill vara stark men jag vet inte om mitt hjärta klarar att bli krossat en gång till. Det är där det ligger. Vad händer om han hittar någon annan? Om han är otrogen? Om han slutar älska mig? Om vi inte kan få det att funka? Även om jag vet att han aldrig medvetet skulle såra mig om han kunde undvika det är alla scenariona såna som faktiskt kan hända, utan att man menar det. Man kan hitta någon annan även om man inte letar. Man kan vara otrogen även om man inte planerat det. Man kan tappa känslorna för någon utan att hjälpa det. Och ibland får man inte saker och ting att fungera, hur gärna man än vill det.

Frågan är inte om något av scenariona är sannolika. Frågan är om jag hade överlevt något av dem. Och om svaret är nej, kan jag ha en relation då?

Å andra sidan, kan man avsluta en relation med en människa man älskar för att man är rädd? Nej, det kan man kanske inte. Men rädslan försvinner ju inte bara med det.

Han har sina saker att reda ut med sig själv om vi ska få det att fungera - åldersskillnaden, vad folk tycker och tänker och säkert många andra saker. Hur ska jag kunna be honom reda ut det om jag inte kan reda ut min rädsla? (Här någonstans började jag gråta)

Jag har känt mig stark, trygg och stabil över lag de senaste månaderna. Stark i mig själv, framför allt, men de situationer jag inte klarat ut har jag kunnat överleva och uthärda i hans armar. Om han krossar mitt hjärta, och jag inte kan läka det i hans famn - kommer jag någonsin kunna laga det igen då?

Skit samma egentligen. Han är värd det. För honom hade jag slitit ut mitt hjärta och låtit det gå i kras mot golvet tusen gånger om. Varje sekund med honom är värdefull. Jag kan inte kasta bort det för att jag är rädd. Jag vet det. Jag vet ju det så väl.

Men vetskap är fortfarande bara vetskap, där rädsla är en instinkt. Hur förmår man sig att stå rakryggad kvar när instinkten skriker "spring!"? Hur fan är man modig när man är så jävla, jävla rädd?