Med ett helt hav emellan

"Inatt kom isen över sjön och snön föll försiktigt över Skandinavien
Nordsjön är väl stilla och kall så här års, innan våren sätter av igen
& det är nånting stilla mellan dig och våren,
det är nåt kallt mellan mig och England"

Plötsligt har vi ett helt hav emellan oss. Det är då jag säger tack gud för mobiltelefonen, som låter mig veta att han lever. Jag är så dålig på avstånd. Samtidigt unnar jag honom semester mer än någon annan jag känner. Jag försöker le och tänker tack gud för att ingen bryr sig tillräckligt för att genomskåda leendet, det spricker liksom i kanterna.

Istället sätter jag mig med Agnes på café och äter frukostbuffé och pratar om allt detdär viktiga, och allt det oviktiga också, för den delen. Promenerar i solen. Sitter i solen utan jacka och suger åt mig minsta lilla värme och ljus. Tackar gud för sol och gott sällskap. Och kaffe med mjölk på morgonen.

Och ser fram emot tisdagsmorgonen när vi ska äta Allahjärtansdags-frukost i sängen. För första gången någonsin vill jag fira Alla hjärtans dag. Det säger väl en del?

Dessutom fick jag högsta betyg på båda delarna i det nationella provet (de två jag gjort) och svenskaläraren sa "Det verkar så lätt för dig, Sara, du bara glider in och tar upp pennan och skriver och så blir det sådär". Jag funderade på att gapskratta och säga att då kunde han ju ha överseende med de sakerna som inte är så lätta för mig. Istället var jag alldeles tyst.

Något har jag lärt mig efter 12 år i skolbänken. Tala är silver, tiga är guld. Om man inte håller med läraren såklart. Då kan det vara läge för lite smörande. Men annars, då är det bäst att vara tyst.