Vaknar och gråter

När han går brister det och dendär hysteriska gråten kommer. Jag tvingar ansiktet under det kallaste kallvattnet och säger åt spegelbilden: Skärpning! Lyckas somna om, och vaknar fem timmar senare av att någon skriker - det måste vara jag. Mascara överallt, den jag inte orkade tvätta bort igår kväll. Jag har gråtit i sömnen, det är blött och svart överallt och pulsen är uppe i något som känns farligt högt.

Gråten kommer igen, dendär hysteriska som inte går att kontrollera, det reflexmässiga ljudet som kommer av att det skär i hjärtat och hela huvudet och hela kroppen, det låter omänskligt och kan väl inte komma från mig? Tårarna som bara rinner som smältvattnet där ute, inget val och inga andra vägar. Det är tur att jag inte har naglar längre för jag har haft dem i huden - försökt hålla kvar mig själv? Vart var jag på väg?

Bort, bort, bort.

Så har jag misslyckats ännu en gång, med ännu en dag. Nu kommer jag inte få träffa honom mer än en eller två gånger på över två veckor, och det känns svårt. Jag har vant mig vid hans närvaro, vid hans andning. Samtidigt måste jag ha solen. Jag tror att om något kan rädda mig så är det ljus och värme.

Dags att tvätta bort mascaran och inte måla dit någon ny - make-up was never for girls who cries. Dags att komma på en strategi, en plan för dagen. Försöka plocka ihop alla bitarna av mig och lägga mig i sängen och dra in ett djupt andetag av hans doft - det som håller ihop mig när jag är ensam. Vetskapen om att han finns någonstans och saknar mig tillbaka.

Måste äta något. Äta något och försöka plugga lite. Efter imorgon är det helg.