Så lycklig

Det finns en anledning till att jag är lite frånvarande i cybervärlden just nu. Jag är helt enkelt så lycklig i den verkliga verkligheten att jag inte har behovet. Jag kan ändå inte med ord beskriva lyckan, så varför försöka skriva om den?

Men, att min själsfrände och älskade blivit min sambo. Att vi om mindre än en månad flyttar till vår nya, fina lägenhet. Det är väl det som mycket av lyckan springer ur.

Annars. Fullt upp att balansera tuffa jobbveckor, flyttstök, lägenhetsköp, lägenhetsförsäljning... och så vardagslivet, lite träning, försöka hinna ge livstecken till de närmaste.

Men, lärt mig något viktigt. De som är nära, på riktigt, de försvinner inte på en vecka, en månad eller ett år. & vice versa. De som är nära tar jag emot lika självklart efter en vecka som efter ett år. Resten kan kvitta. Jag träffar så otroligt mycket människor i mitt arbete (kollegor, patienter, anhöriga) att jag är ganska socialt mättad. Den egentid jag har behöver jag få vila, slippa vara tillgänglig. Det kan tyckas som ett högt pris, eller ett lågt kanske, med tanke på att jag får arbeta med det jag tycker bäst om av allt.

Jag har inget behov av att gräva och älta just nu, jag lever och njuter av verkligheten just som den är.

Älskade, älskade du

"You're here
there's nothing I fear
and I know that my heart will go on
We'll stay forever this way
You are safe in my heart and
my heart will go on,

and on"

Jag ska äntligen få det jag önskat. En ärlig chans. Nu ska vi få älska varandra färdigt. Det finns inga löften om hur länge, kanske inte tills döden skiljer oss åt. Men en ärlig chans att få älska tills kärleken tar slut, inte tills omvärlden gjort det allt för svårt.

Ett hem och en säng som vi delar. Ett äkta försök att skapa ett gemensamt liv, trots alla praktiska hinder. Jag bryr mig inte om siffror, ålder eller historia. Jag bryr mig bara om att mitt hjärta ständigt talar, längtar, sjunger efter dig.

Att varje minut med dig är så, så värdefull.

...

"I'm starting to feel just a little abused, like a coffee machine in an office"

Hur kan man låta bli att älska Shakira...?

8e mars

Man kan väl säga att jag inte är en traditionell kvinna och därmed har jag inte spenderat 8e mars så särskilt traditionellt. Men har gjort ett par saker idag som jag borde gjort för länge sedan. Tagit saker i egna händer och sett till att de blivit gjorda istället för att vara beroende av andra människors goda vilja.

Det är väl girl power, om något?

Kyss min själ, den smakar honung...

Dagens soundtrack

"I'm your biggest fan,
I'll follow you until you love me"

Svårigheterna att fokusera på vissa saker och det enkla i att fastna i vissa andra. Solen lyser, jag har nytvättat hår och är på väg för att möta en vän.

Men hur jag ska få vissa saker ur mitt huvud. & hur jag sedan ska få in vissa andra. Säga vad man vill om mig men en effektiv människa är jag icke.

Känslostyrd med huvudet bland moln, virvelvindar och andra meteorologiska fenomen som skakar om och gör det svårt att se och koncentrera sig.

Men gillar livet, jodå, serru...

En fantastisk människa

Som berört mig. & som jag drömmer om. Så spännande. Hur, varför är jag så lyckligt lottad att jag ständigt möter människor som är fantastiska?

Tjej med tur?

Tänk om det var tvärtom, bara tänk om...

"And some days I pray for silence,
And some days I pray for soul
Some days I just pray to the God
of sex and drums and rock 'n' roll"

Ibland är jag mest grymt tacksam för att jag är sjuksköterskan som får gå hem,
och inte patienten som blir kvar.

Mindre av mig

Mer av sjuksköterskan, mindre av mig. Det kan vara skönt att lyfta fokus. Men för att jag ska orka med. Så blir det jobb och inte mycket mer. Jag prioriterar hårt, men de som förstår vet jag blir kvar. Det är skönt, förståelsen.

Att jag gått långt för att komma hit. Att jag faller djupt när det blir mörkt. Att det finns det jag inte kan processa om.

Idag: Stressig jobbdag. Trist stämning. Känslan av att inte hinna med, inte räcka till. Tvingas prioritera hårt även, i synnerhet, på jobbet. Men hela känslan uppvägs när patientens syster går förbi mig och i förbifarten stannar till, lägger en hand på min rygg och säger ett tyst "tack för att du finns".

Det fina med omvårdnad är att hur mycket man än ger, får man så mycket mer tillbaka. Hur många tårar man än ser vägs de upp av leenden. Att se människor tillfriskna eller åtminstone må lite bättre. Att små saker. Ett leende, en lätt beröring. Kan göra sån skillnad för människor.

Att för en människa när hon är svagast, mest utelämnad, ensam och förvirrad. Bara med min yrkesroll och min närvaro i rummet kunna säga "jag finns här, du är inte ensam". Skänka lugn, trygghet, tröst, bot och bättring. Stilla den värsta oron och ovissheten.

Jag växer med min uppgift.

Calling your bluff

"The sweetest thought -
I had it all
cause I did let you go
All our moments keep me warm
when you're gone"

Vi har spelat högt båda, nu står vi plötsligt här och allt är lugnt. Inte en krusning på ytan. För att vi släppt taget lite, släppt på kraven? Vi har båda kallt synat den andre och blivit tvungna att bekänna färg. Vad kan få situationen att ständigt dras till sin spets?

Två starka människor, med starka känslor, som drar åt varsitt håll.

Jag är inte nöjd med allt som hänt och jag är inte nöjd med att inte veta vad som händer om en månad eller ett år, men jag är glad att vi är där vi är. Att vi när vi väl möts gör det med ett leende, att allt inte längre är hårda ord och ultimatum.

Du har gett mig andrum, utrymme att utveckla mig själv. Jag ska försöka våga ge dig detsamma. Jag ska försöka göra det svåraste du kan be mig om: Lita på dig, och din förmåga att hålla allt samman.

Men att det inte finns någon annan väg, som vi orkar gå ett längre slag.
Jag köper det här, jag tänker försöka.

Early

Man kan säga att det är lite väl tidigt, kanske... Jag sover ju fortfarande... & ville helst få somna om ett par timmar till. Men plikten kallar. Ut i kylan.

& du, min kära.
Vackraste du.

Min kärlek till dig når inga gränser, vet inget slut. Jag älskar dig tills universum en dag sluter sig åter, och allt tar slut.

Fjärilar (part 2)

"I've been awake for a while now.
You've got me feeling like a child now.
'Cause every time I see your face,
I get the tingles in a silly place

It starts in my toes,
And I crinkle my nose
Wherever it goes I'll always know,
That you make me smile
Please stay for a while now
Just take your time,
Wherever you go"

Fjärilar

Min mage är full av små, små fjärilar som rusar runt i kroppen och tvingar fram ett leende gång på gång på gång. Livet är fantastiskt och oförutsägbart.

Me like.

Ålder och annat

Ibland ondgör jag mig över att jag är så ung och ivrig. Men egentligen är det nog mest prat. Jag trivs ganska bra med att vara ung och ivrig, det har tagit mig långt. Men den här strävan efter att kunna landa bland människor, sällskap som är något eller mycket äldre. När killen är 12 år äldre och hans umgänge därefter. När kollegorna är 20 eller till och med 30 år äldre med barn i min ålder. När patienterna är 50 eller till och med 60 år äldre med barnbarn i min ålder.

Då måste man sträcka sig lite på tå. Hävda sig, fast ödmjukt. Visa att man klarar av det mesta, men samtidigt är läraktig. Jag har stor respekt för att ålder ger erfarenhet. Att den som är 12, 20 eller 50 år äldre har saker jag inte kan ha eller ens kan sträva efter, just nu.

Men - att min person, min landning i mig själv hänt tidigt. Att det kan ge plattform för att mötas, trots åldersskillnad. Jag blir ständigt uppmätt och ibland också utdömd vid första ögonkastet. För att jag är 22 och ser ut att vara ännu yngre. Jag måste ständigt vara på min vakt i detta, att inte visa för mycket av min ungdom och min ivrighet.

Men när jag visat vad jag går för. När jag blivit omvärderad och bedömd som mogen för min ålder och kapabel mina uppgifter. Då uppstår möten som är så berikande. Då lär jag mig mycket som jag annars inte ens kunnat ana.

Så egentligen trivs jag, med att vara ung, eldig, intensiv - en rastlös själ, ett ungt och öppet sinne. Men jag kan inte visa det alltför öppet, jag är rädd om dessa mellanmänskliga möten som visat sig vara den bästa baksidan av en upp&nervänd relation, den bästa löneförmånen, den bästa läromästaren.

Jag vill gå i döden en dag - mätt, tillfreds, nära nog fullärd. Med ett stort leende.

J'veux ton amour

I want your love,
I don't wanna be friends

J'veux ton amour, et je veux ta revanche
J'veux ton amour, I don't wanna be friends

Idag ligger världen för mina fötter. Natten i dina armar påminde mig om allt världens ljuvliga. Du har visat mig dina kyligaste sidor och det gör att jag uppskattar dina varma desto mer. Någonting har hänt mellan oss, blivit helare, lugnare. Jag vilar lugnt i detta.

Idag firar jag ett halvår sedan jag gjorde mitt första, trevande pass som sjuksköterska. Jag firade med att sitta på slutbedömning med min första sjuksköterskestuderande. En våg av stolthet, över vad han presterat men också över mig själv. Vad jag åstadkommit.

I mitt fack ett anställningsavtal för ytterligare ett halvårs vikariat.

Den sjunde dagen vilade Gud och betraktade vad han skapat. Detta är min sjunde dag, jag njuter av den.

Dagens soundtrack - skissa och gissa

Först: Känslan av hela världens jävlighet, Murphys lag och total resignation.

Låtlista
Bad Romance - Lady Gaga
The girl and the robot - Röyksopp ft Robyn
Frozen - Madonna

Senare: Offerkoftan av. Look at your watch now, I'm still a super hot female.

Ny låtlista
I'd do anything for love (but I won't do that) - Meatloaf
Die another day - Madonna
Sexy bitch - David Guetta ft Akon

Sedan, dags att lägga av hela mig själv, på med sjuksköterskerollen. Idag sitter den trångt, nästan obekvämt...

Hur?

Hur visar man kärlek på ett helt kravlöst sätt? Vi är uppfostrade och invanda med att ett "jag älskar dig" ska besvaras med "jag älskar dig också". Hur visar man kärlek utan att i samma andetag kräva någonting tillbaka?

Hur håller man någon nära utan att denne känner sig kvävd? Om man låter sin älskade flyga fritt, hur orienterar man sig i den ensamhet man trots allt upplever?

Jag undrar över vad jag lärt mig om kärleken, egentligen, och hur mycket av det som är relevant.

Moder Teresa sa "Om jag älskar tills det gör ont, så försvinner smärtan och bara kärleken finns kvar". Gibran sa "Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja".

Men nu är det nya tider, skilsmässan är ständigt på tapeten och Anna Anka förklarar att det som krävs är att man villigt suger av sin man varje morgon, om det är det han önskar. Jag börjar tänka att det inte finns kärlek kvar i de här delarna av världen.

Jag kan inte orientera mig i allt detta. Vad jag vet är att jag älskar dig, att jag vill dela mitt liv och mina dagar med dig. Jag vill vakna brevid dig varje morgon, ljusa junimorgnar likväl som regniga mörka novembermorgnar. Jag vill dela och växa. Vill föda dina barn och dela glädjen i att se dem växa upp.

Var, när och hur? I do not know. Ditt hjärta talar inte till mitt om sådant, det är tyst på den fronten. Jag känner din kärlek men inte dess riktning, dess syfte, vart den skall ta mig.

& det är väl läge att vara smart, hålla tyst, anamma 80-talistens individualism och koncentrera mig på karriären och mitt eget liv. Men det vore väl heller inte likt mig. Jag är väl lika delar typisk och atypisk. Lika delar snäll och trotsig, en charmig mix hos en ung kvinna, don't you say?

Men ändock 80-talist, jag är uppfödd på Walt Disney, somnar jag om så väcker du mig med en kyss, dör jag så väcker du mig med en kyss - oavsett vilket så ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Amen.

Trots avstånd

Du är mig nära, det vet du.

Novemberkväll

Vad kan rädda en mörk novemberkväll?

Träning. En varm dusch. En kopp te. Desperate housewives.

Som jag sa till en viss person i telefon igår: Jag har varit under ytan ett tag nu i ett stort mörker, nu har jag kommit upp i ljuset. Det är dags att dra efter andan och njuta av allt jag kan se, göra, förnimma. Ikväll känner jag stort hopp inför framtiden.

Man har ansvar för sitt liv. Jag och bara jag kan se till att jag mår bra och är lycklig. & det är det jag ska göra nu.

Det är svårt

Vissa saker är svåra att höra. Men jag tänker inte vara rädd. Jag tänker hålla fast vid kärlek, förtröstan. Inte sjunka till rädsla och panik. Jag tänker inte livet utan dig. Jag tänker kärleken till dig.

Men visst ångrar jag. Att jag inte tagit vara på tiden och nuet. Att jag mått så dåligt att jag inte kunnat njuta av det vi haft. Det känns så otroligt orättvist, ett sådant slöseri. När jag nu gjort vad som helst för en minut, en sekund i dina armar. Att få viska i ditt öra, allt vad jag känner.

Fast jag tänker inte bäva. Inte fega ur. Jag bryr mig inte om vad du svarar - jag säger åt dig att jag älskar dig, att jag saknar dig. Min känsla är oberoende av din. Jag har inte hängt ut mig för att jag är ärlig, jag har varit modig och sann mot mig själv.

Tårarna jag gråter när vi lägger på är sorg, inte rädsla. Jag är inte rädd för att sörja dig. Jag är bara ledsen för att rädsla har drivit oss isär. Jag är ledsen för att jag inte tagit vara på det vi haft, att jag inte kunnat visa dig kärlek.

Kärleken är god, även när den gör ont.
Rädslan är ond, även när den är som tillgängligast och lättast att ta till.

Egoism

"Hellre hundra tårar
i min hand
från dig,
än att du skrattar
i nån annans famn"

Det kan vara svårt men jag tror att det är värdefullt att skilja på kärlek och egoism. Jag har varit så uppfylld och därmed uttömd av det senare att jag inte vågat känna det första. Ett förtroligt samtal med en patient just vid rätt tidpunkt fick mig att känna mig upplyst och lätt om hjärtat. Att man kan få så mycket tillbaka... Ibland är det verkligen ett kall, ett privilegium att vara sjuksköterska.

Ikväll är jag inte så rädd, jag är full av förtröstan. Det är värdefullt att skilja på rädsla och lycka. Jag är inte rädd för vad som komma skall.

Jag har varit förtvivlad, rädd, instängd i mina egna farhågor och rädslor. Jag tyckte ett slag att livet var slut, oavsett om du skulle komma tillbaka eller inte. Men nu, ikväll, känner jag trots allt att livet just har börjat - oavsett om du kommer tillbaka eller inte.

Det är inte kärlek att hålla någon kvar som inte vill stanna, det är bara egoism. Jag kan älska dig oavsett om du vill leva med mig eller ej. & kärleken är ju inte ond, även om den kan göra ont. Jag är tacksam för allt jag känner för dig oavsett om du kan besvara det eller ej.

Men du ska veta att jag ångrar att jag inte kunnat visa dig kärlek. Att jag varit så fylld av rädsla, egoism, osäkerhet att jag inte kunnat visa dig kärlek.

Det enda jag är rädd för är att du ska minnas mig så.
Annars är jag inte rädd.
Annars är jag lycklig.

Lika

Det enda jag känner, det starkaste, det som fyller mig och lämnar mig tom, det enda jag tänker, känner, önskar, vill. Ni ber mig: Säg inte så. Så jag säger inte. Men jag tänker, känner ändå.

Jag är lika närvarande som solen.

Jag är lika skakad som hela staden var igår kväll.

Lika levande som vilken död som helst.

...

"As he begins to raise his voice,
You lower yours and grant him one last choice.
'Drive until you lose the road,
Or break with the ones you’ve followed'
He will do one of two things.
He will admit to everything,
Or he’ll say he’s just not the same,
And you’ll begin to wonder why you came"

Din tystnad, din frånvaro. Så talande. Jag håller andan, vågar inte andas ut, vågar inte ens andas in. När jag vrider om nyckeln i dörren full av förhoppningar och när jag måste inse att det inte finns någonting av dig kvar. Ingenting som skulle kunna tyda på att du kommer tillbaka.

Jag försöker gråta men tårarna är slut, kudden är mascaratäckt, jag är slut sedan länge. Jag har tappat gnistan sedan länge. Jag gör det jag måste för att jag någonstans bland mina papper har en lapp från mig själv som säger "glöm inte mig när det blir mörkt". Att veta en sak och känna en annan.

Jag saknar dig otroligt men mest saknar jag mig själv.

Jag ringer inte till någon. Jag tar inte någon katt i famnen. Jag söker ingen hjälp eller lindring. Jag sliter mitt hår och försöker gråta en gång till. Jag ber tysta böner om att allt snart ska vara över, att solen, livet ska komma åter.

Den hopplöshet jag känner, den maktlöshet det ger, den meningslöshet och tomhet. Den har jag inga ord för.

Faller ihop och tillbaka

Går runt, andas och är till synes högst levande, antar jag. Men så själlös. Så trött. Försöker hålla masken uppe men den är tung att bära. Murarna har jag låtit rasa, det var meningslöst att försöka hålla dem kvar. Så att. Allt går rakt in. Jag måste gå ifrån arbetet flera gånger varje pass och gråta. Det känns så meningslöst med dessa charader, vem försöker jag lura?

Jag är ingen människa, jag är ett tomt skal som snart ger vika. När såg vi solen sist? De sista löven har fallit av, jag har helt kapitulerat.

& att du. Den enda som ser mig fullt ut just nu. Att du sårar mig nu, det är mer än dålig timing.

Jag kvävs, går under av min egen otillräcklighet. Räknar timmar, dagar. Tills när det vänder. Tills när det kan tänkas att solen kommer fram igen. Tills jag kan få ligga i sängen och inte behöva uppleva. Lediga kvällar, dagar, helger... allt spenderas i sängen, helst sovandes.

Så meningslöst att kämpa emot. Så meningslöst att leka stark. Så meningslöst allting, just nu. Låt mig sova tills våren kommer...

Struntar i

Jag struntar blankt i alla måsten och borden som kantade den lediga dagen igår. Studier, diskberget, återvinningen, städning, tvätt, ärenden...

Spenderade istället dagen med att vårda ett par relationer och läsa en fantastisk bok (Medinas juvel). Kom hem med den dyra tegelstenen med lite halvånger, jag hade lovat mig själv att inte spendera så mycket pengar på dyra böcker. Bättre vänta tills de kommer i pocket, önska i julklapp, låna på bibliotek. När jag var på biblioteket insåg jag att både julen och pocketdebuten skulle komma före den dag jag skulle få låna den (34 reservationer).

Så jag köpte den. Trots allt. Släpade hem tegelstenen och tänkte lägga undan den. Men började läsa lite smått. Fastnade. 380 sidor senare märkte jag att det blivit mörkt och kväll. & att jag var rätt hungrig. & att boken var slut. Det är en magisk känsla när en bok sliter med en på det viset att man tappar tid och rum.

Är barnsligt nöjd med mina val igår. Hade jag dött i sömnen hade jag dött lycklig.

Lever, men...

...jag längtar efter våren,
och mina vingar.

Vad som inte får hända:

Man vaknar 4.20, pigg, men tänker att det är för tidigt att gå upp och somnar om.

Man vaknar 5.40, dödstrött, gråtfärdig och inser att man måste gå upp oavsett.

Hur kan detta vara möjligt? Hur?

Vad man gör?

När mörkret lägger sig tungt. När jag inte kan sova och liksom inte får plats i mig själv. Vad man gör?

Försöker acceptera.
Prioriterar om.
Skjuter upp åtaganden.
Balanserar.
Försöker vila.
Läser.
Dricker prinsess-te.
Ber honom komma.
Försöker acceptera.
Försöker förlåta.
Försöker våga känna ändå.

Men det är svårt. När man vill så himla mycket. När man älskar livet och vill leva det till 110%. När man tänker att man är ung och borde vara full av energi. När man vill orka jobba, plugga, engagera sig.

Tar på löpskorna, ger mig ut. Försöker fånga ljus, kanalisera. Men fortfarande är det likadant som när jag var 15 år och psykologen sa att en promenad botar ångest. Fortfarande är kroppen inte stark nog att möta det som invaderat mig. Jag kan aldrig gå, springa så långt. Efter löprunda, spikmatta, varmt bad... så är känslan kvar.

Vad man gör?

Försöker. Försöker acceptera. Försöker förlåta sig själv. För sina begränsningar, för sina fel och brister. Håller fast vid tanken, envist, att det kommer bättre dagar. Det kommer nätter då jag kan sova. Det kommer tider där jag är lugn in i själen.

Vilar. Försöker spara på krafterna till det som måste göras och väljer bort det jag kanske egentligen hellre hade velat. Försöker att inte ha dåligt samvete.

Man kan bara försöka sitt bästa. Det måste alltid räcka. Man är ju bara människa. & just nu är jag knappt det.

Närvaro

När mörkret och tröttheten lägger sig tungt över mig misströstar jag svårt. Hela dagar går i denna tunga dimma. Men så kommer det en liten stund framåt sena kvällen, när jag landar i någonting annat. När jag sätter mig med en bok och en kopp prinsess-te och känner ett djupt lugn.

Känner mig närvarande och tillfreds. Blickar ut mot världen och vet att jag inte är ensam.

Vilar i detta.

...

Mamma brukade säga att om man inte har något trevligt att säga är det bättre att vara tyst. Idag är jag tyst.

Morgonstund

Jobbar mitt första dagpass på över en månad. Ångesten infinner sig helt kort när klockan ringer och det är beckmörkt i rummet. Jag hade förträngt att mörkret och hösten knackat på. Sovit dåligt såklart.

Men så, mitt i frukosten. Den första strimman ljus över horisonten. Tackar Gud för solen och österfönster. Djupt andetag.

Fast ändå. Tänker. Älskling, kom hem. Vill vila i dina trygga armar igen. Det är hos dig jag hör hemma och jag har så många kyssar att ta igen. Höra dig viska alla kärleksförklaringar i mitt öra. Spendera en hel dag i sängen, ligga och prata och skratta. Jag saknar dig, kom hem. Snart.