Ålder och annat

Ibland ondgör jag mig över att jag är så ung och ivrig. Men egentligen är det nog mest prat. Jag trivs ganska bra med att vara ung och ivrig, det har tagit mig långt. Men den här strävan efter att kunna landa bland människor, sällskap som är något eller mycket äldre. När killen är 12 år äldre och hans umgänge därefter. När kollegorna är 20 eller till och med 30 år äldre med barn i min ålder. När patienterna är 50 eller till och med 60 år äldre med barnbarn i min ålder.

Då måste man sträcka sig lite på tå. Hävda sig, fast ödmjukt. Visa att man klarar av det mesta, men samtidigt är läraktig. Jag har stor respekt för att ålder ger erfarenhet. Att den som är 12, 20 eller 50 år äldre har saker jag inte kan ha eller ens kan sträva efter, just nu.

Men - att min person, min landning i mig själv hänt tidigt. Att det kan ge plattform för att mötas, trots åldersskillnad. Jag blir ständigt uppmätt och ibland också utdömd vid första ögonkastet. För att jag är 22 och ser ut att vara ännu yngre. Jag måste ständigt vara på min vakt i detta, att inte visa för mycket av min ungdom och min ivrighet.

Men när jag visat vad jag går för. När jag blivit omvärderad och bedömd som mogen för min ålder och kapabel mina uppgifter. Då uppstår möten som är så berikande. Då lär jag mig mycket som jag annars inte ens kunnat ana.

Så egentligen trivs jag, med att vara ung, eldig, intensiv - en rastlös själ, ett ungt och öppet sinne. Men jag kan inte visa det alltför öppet, jag är rädd om dessa mellanmänskliga möten som visat sig vara den bästa baksidan av en upp&nervänd relation, den bästa löneförmånen, den bästa läromästaren.

Jag vill gå i döden en dag - mätt, tillfreds, nära nog fullärd. Med ett stort leende.