Faller ihop och tillbaka

Går runt, andas och är till synes högst levande, antar jag. Men så själlös. Så trött. Försöker hålla masken uppe men den är tung att bära. Murarna har jag låtit rasa, det var meningslöst att försöka hålla dem kvar. Så att. Allt går rakt in. Jag måste gå ifrån arbetet flera gånger varje pass och gråta. Det känns så meningslöst med dessa charader, vem försöker jag lura?

Jag är ingen människa, jag är ett tomt skal som snart ger vika. När såg vi solen sist? De sista löven har fallit av, jag har helt kapitulerat.

& att du. Den enda som ser mig fullt ut just nu. Att du sårar mig nu, det är mer än dålig timing.

Jag kvävs, går under av min egen otillräcklighet. Räknar timmar, dagar. Tills när det vänder. Tills när det kan tänkas att solen kommer fram igen. Tills jag kan få ligga i sängen och inte behöva uppleva. Lediga kvällar, dagar, helger... allt spenderas i sängen, helst sovandes.

Så meningslöst att kämpa emot. Så meningslöst att leka stark. Så meningslöst allting, just nu. Låt mig sova tills våren kommer...