...

"As he begins to raise his voice,
You lower yours and grant him one last choice.
'Drive until you lose the road,
Or break with the ones you’ve followed'
He will do one of two things.
He will admit to everything,
Or he’ll say he’s just not the same,
And you’ll begin to wonder why you came"

Din tystnad, din frånvaro. Så talande. Jag håller andan, vågar inte andas ut, vågar inte ens andas in. När jag vrider om nyckeln i dörren full av förhoppningar och när jag måste inse att det inte finns någonting av dig kvar. Ingenting som skulle kunna tyda på att du kommer tillbaka.

Jag försöker gråta men tårarna är slut, kudden är mascaratäckt, jag är slut sedan länge. Jag har tappat gnistan sedan länge. Jag gör det jag måste för att jag någonstans bland mina papper har en lapp från mig själv som säger "glöm inte mig när det blir mörkt". Att veta en sak och känna en annan.

Jag saknar dig otroligt men mest saknar jag mig själv.

Jag ringer inte till någon. Jag tar inte någon katt i famnen. Jag söker ingen hjälp eller lindring. Jag sliter mitt hår och försöker gråta en gång till. Jag ber tysta böner om att allt snart ska vara över, att solen, livet ska komma åter.

Den hopplöshet jag känner, den maktlöshet det ger, den meningslöshet och tomhet. Den har jag inga ord för.