Vad man gör?

När mörkret lägger sig tungt. När jag inte kan sova och liksom inte får plats i mig själv. Vad man gör?

Försöker acceptera.
Prioriterar om.
Skjuter upp åtaganden.
Balanserar.
Försöker vila.
Läser.
Dricker prinsess-te.
Ber honom komma.
Försöker acceptera.
Försöker förlåta.
Försöker våga känna ändå.

Men det är svårt. När man vill så himla mycket. När man älskar livet och vill leva det till 110%. När man tänker att man är ung och borde vara full av energi. När man vill orka jobba, plugga, engagera sig.

Tar på löpskorna, ger mig ut. Försöker fånga ljus, kanalisera. Men fortfarande är det likadant som när jag var 15 år och psykologen sa att en promenad botar ångest. Fortfarande är kroppen inte stark nog att möta det som invaderat mig. Jag kan aldrig gå, springa så långt. Efter löprunda, spikmatta, varmt bad... så är känslan kvar.

Vad man gör?

Försöker. Försöker acceptera. Försöker förlåta sig själv. För sina begränsningar, för sina fel och brister. Håller fast vid tanken, envist, att det kommer bättre dagar. Det kommer nätter då jag kan sova. Det kommer tider där jag är lugn in i själen.

Vilar. Försöker spara på krafterna till det som måste göras och väljer bort det jag kanske egentligen hellre hade velat. Försöker att inte ha dåligt samvete.

Man kan bara försöka sitt bästa. Det måste alltid räcka. Man är ju bara människa. & just nu är jag knappt det.