Kanske den sötaste låtraden någonsin

"Black dove, black dove
you're not a helicopter"

Att vissa saker aldrig försvinner och viss saknad aldrig går över. Vi tar inte det igen, va? Istället säger jag att pluggandet går bra och allt annat med. Allt går bra. Jag är duktig och allt går bra.

Guess I'm not so suicidal after all...

Hej, inatt har jag sovit fyra timmar jämfört med förra nattens fjorton och det känns väl som om självmord borde vara ett enkelt och bra sätt ur situationen men så tror jag kanske inte att självmord är någon bra sak, kanske.

Även om det känns lindrigare än att dra och slita i den kropp som gör ont i varje cell, varje liten del. Trötthet och ledsenhet kan visst göra ont.

Samtidigt ska människor höra av sig och säga "äsch, detdär klarar du". Anledningen till att jag fräser tillbaka är att ingen vet vad jag går igenom. Jag låter er helt enkelt inte se det. Så lite som möjligt. Därför kan ni omöjligt veta att jag klarar det. Goda råd såsom "ryck upp dig" eller "försök se det fina med hösten" är också typiska saker i all välmening som mer känns som ett knytnävsslag någonstans.

Framför allt är jag trött på att dras med något ingen annan kan se, något som inte går att mäta och jämföra och dokumentera och bevisa. Jag hade hellre haft cancer eller något som man faktiskt kan konstatera, som man kan kämpa emot på ett adekvat sätt och behandla. Något som människor inte klappar en på huvudet åt och kommer med goda råd.

Säger du "ryck upp dig" till cancerpatienter? Isåfall borde du läsa en av mina tusen böcker om omvårdnad som jag inte heller orkar ta mig an.

Nu har jag gnällt av mig lite. Gud så skönt. Nu är allt bra igen. Eller?

Nu börjar det

Nu börjar det. Sovandet, timmarna i sängen utan att göra någonting alls. Ljugandet. Allt för att dölja det som plötsligt tar över och kväver mig. Tänker inte låta er se. Tänker låta er tro att allt är bra.

Hellre det.

Lättare så.

Mörkt

Mörkt och kallt. Jag försöker så desperat hålla fast vid någonting men det glider, rinner mellan fingrarna som sand. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag sjunker?

Glöden börjar falna. & vart tog viljan vägen?

& tron,
vad hände med den?

Min kloka, kloka man...

Han är fantastisk, man kan inte säga något annat:

Micke säger:
Kärleken är inte alltid lätt och verkligen inte en rak väg
Micke säger:
Men nånstans där i snåren kanske man hittar en plats, en glänta där man kan sitta och se solen för en stund... eller för alltid
Micke säger:
Jag har haft turen att få dig på min filt. Jag skall verkligen göra allt för att du skall trivas där, på min filt... i solen

Jag vet att jag har hittat något bra här. Jag trivs på hans filt, i solen.

A love story

Dethär är en kärlekshistoria, med allt vad det innebär.

Jag vet inte om någon minns det ex som lyckats krossa mitt hjärta mest av alla - hans tid var långt före denna bloggen i vart fall. För att försöka göra en stor, fantastisk kärlekssaga kort så blev vi båda förälskade vid första ögonkastet, vi kysstes hejdå första gången vi sågs och hade en kort men intensiv tid tillsammans. Jag var hans prinesessa och han skämde bort mig med rosa kärleksbrev, långa rosor, långa kvällar med rödvin i jacuzzin...

Så kom dagen när han skulle åka bort över några dagar och jag kände det på mig redan då. Jag sa det till honom också och han svarade mig, lugnande, "det är hos dig jag hör hemma, min prinsessa".

När han kom hem hade han träffat någon annan och blivit huvudstupa förälskad. Det var så otroligt hårt - jag grät i flera dagar. Sov inte, åt inte, bara grät. Jag tror att jag anade då, att jag skulle komma att sakna honom länge, länge.

När jag slutat gråta var jag arg. Arg och bitter. Det sjuhelvetes temperament jag var känd för gjorde sitt till och jag försökte desperat straffa honom, på något vis. Ett gigantiskt vadderat kuvert fyllde jag med sönderrivna rosa kärleksbrev och söndersmulade rosor. Adresserade till nämnde hjärtekrossare och skrev ett dräpande "När du saknar mig: ring" på baksidan.

Detta är 1½ år sedan och jag hade slutat tänka på honom hela tiden och slutat hoppas att han skulle sakna mig.

Igår ringde han. Som jag hade bett, när han saknade mig. Himlen måste ansträngt sig för att uppbåda all denna ironi, visst?

Och efter tre-fyra timmars samtal till gryningen var jag tvungen att säga kanske det svåraste jag någonsin sagt:

Jag vill nog inte vara en prinsessa längre

Tänk hur kärlek alltid tycks komma tillbaka försent. Så otroligt hårt. Detta var min kärlekshistoria. Den gör ont än.

Vem?

"Det sägs att det finns alltid något bra i det som sker,
och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket men man vet så lite om sig själv
när ångesten och ensamheten kommer"

Idag lät jag depressionen äta upp halva dagen. En halv dag åt helvete i sängen. Det har gått upp och ner. & nu började jag gråta av allt bråk. Jag tål inte bråk, helt enkelt. Jag går upp i små små atomer.

Plötsligt vet jag inte var jag har honom och det känns också svårt. Någon har jagat fatt honom i telefonen och jag får snällt vänta. Vet inte på vad. Vet inte om någonting spelar någon roll.

Hemskt va?

Så det är dethär som är att bli vuxen?

Varit på banken och skrivit på ytterligare papper. Min namnteckning ser skakig och lite barnslig ut och jag tänker att herregud, ska jag föreställa vuxen? Vuxen nog att låna en halv miljon, flytta hemifrån, teckna hemförsäkring och skaka hand med mäklare och banktjänstemän.

Att utbilda mig på högskolan, jag börjar inse att jag ska ha ett yrke där jag ständigt tar beslut som rör liv och död. Ständigt med min egen hälsa, mitt eget liv som insats. Förra veckan stod det i tidningarna om sjuksköterskan som blev ihjälhuggen av en patient. Och vad gör man om man blir smittad med HIV eller hepatit? Lägger ner sitt sexliv och tanken på barn?

Vuxenlivet känns stort och skrämmande. Samtidigt lockande, såklart.

Jag har en pojkvän som skickar sms och säger "I maj träffade jag dig och nu minns jag inte hur jag fick livet att gå ihop tidigare". Detta är en människa som inte står ut med tanken på att vara beroende av någon eller något. Det som stod på hans presentation på det community där vi först träffades var ungefär "frisk luft i lungorna, rent vatten i kranen - behöver man mer än så?"

Nu säger han att han behöver mig, ganska stort sådär.

Jag ler mot hösten och låtsas att han går brevid och håller sin hand i min. Oh, sweet love.

Och så en rolig grej...

En rolig grej var också när vi skulle cykla hem från Fredrik och Maria sa något jag inte hörde och jag sa "Vad säger du? Att du har Gud i magen?" och hon svarade "Ja, det är så när man heter Maria" och jag fattade grejen först efter flera sekunder så att det blev ett skratt långt försent a la Kristina i högstadiet...

Gud, som jag skrattade.
När jag fattade.

Minnen

Jag visste att det skulle vara ödesdigert att börja sortera i min bokhylla och packa ner mina böcker. Jag kan inte låta bli att bläddra, och så mycket av det är ren nostalgi som skär rakt igenom hjärtat. Ett perfekt kirurgiskt snitt som gör att jag måste tänka på gamla vänner och gamla älskande och älskare och tänka:

Skulle det varit du och jag?

Det är flickor som blivit kvinnor och skaffat pojkvänner och pojkar som nästan blivit män och skaffat flickvänner eller pojkvänner eller har vigt sitt liv åt hatet och vapen. Vissa ligger i Lund, vissa ligger i lumpen, vissa ligger med andra eller sig själva.

Det enda de har gemensamt med varandra är att jag älskat dem alla. Kanske har jag älskat för mycket i mitt liv. Det har varit så många tårar. Så många uppbrott. Och när jag börjar bläddra är det så mycket nostalgi. Det finns så många "skulle det ha blivit du och jag?".

Skulle jag levt med en annan kvinna? Skulle jag ha levt med en homosexuell man, hade jag kunnat få honom att älska mig innan han valde väg? Skulle jag ha levt med två, med tre? Skulle jag ha lärt mig att stå ensam?

Gemensamt är att jag mötte dem innan vi valde vägar. Vi var unga, oskrivna blad. Tabula rasa. Det var ingen som visste vem som skulle leva med kvinnor, vem som skulle leva med män. Vem skulle bli Svensson, vem skulle göra tvärtemot? Vem skulle leva på ytan och vem skulle dyka djupt?

Vem av oss har fått mest kärlek? Vem är mest nöjd?

Skulle jag ha levt med någon av er, istället? Skulle jag kanske vara din flickvän och du skulle inte vara singel, eller homosexuell, eller heterosexuell, eller Svensson, eller tvärtemot.

Kanske är vi själsfränder, du och jag. Oavsett vilket, så är det något som går rakt in i hjärtat när jag bläddrar. Och fortfarande, när ni rör vid mig, er jag fortfarande träffar. Beröringen frågar: borde vi varit mer än vi är?

Borde vi älskat varann?

When are you gonna love you as much as I do?

(- Vet du en sak?
- Nej?
- Mitt hjärta slår fortare när jag tänker på dig...)

Fick jobba med Petronella och dagen gick fort som väntat. Sa till henne som det är: det är så mycket roligare att jobba med dig. Och hon svarade: så tycker jag också. Jag tänker, "nu är det helg, då ska Sara jobba!".

Bekräftelse.

Vänskap och vänner är något av det viktigaste som finns. Flera timmars samtal över köksbordet hemma hos J gjorde mig glad och pigg igen. När jag kom hem sa pappa "Vill du äta grekiskt med oss? Det räcker till dig också". Snart ska jag hem till älsklingen. Allt har gått som det ska och det blir bara bättre.

En otroligt bra dag. Tänk att det krävs så lite.

Tänk att det finns så många anledningar, att vara glad, trots att det är mörkt och kallt där ute. Här inne är det varmt och ljust.

Varmt och ljust fastän det är höst. Tänka sig.

Jobb

Tänk om någon hade ringt nu och sagt att jag inte behövde jobba... Gud, jag är så trött. Jobbet är en hatkärlek utan dess like. Det är en avskyvärd arbetsplats på vissa sätt, å andra sidan så trivs jag rätt bra när det någon gång går bra med allting.

Som igår, när allting faktiskt flöt på och jag inte behövde fråga Carina någonting alls på hela kvällen utan kunde stå själv i kassan ett par timmar och lösa alla problem. Av någon anledning är kunderna trevligare när det bara är jag. Idag ska jag förhoppningsvis jobba med Petronella och då kanske tiden kommer gå lite fortare. Dags att åka snart.

Fast jag hade hellre sovit.

Idag ska jag...

...lära mig att bädda en säng med en sjuk människa i.
...gå på ett lärande seminarie trots att jag inte kan nånting om ämnet.
...gå direkt från skolan till jobb och jobba till sju trots att jag är trött och krasslig och knappt orkade gå från bussen till skolan.

När jag tänker på dagen idag får jag panik. Dagen börjar om 18 minuter vilket gör att jag liksom inte kan göra någonting åt situationen, det är bara att le och se glad ut.

Vilken jävla dag.

Lägenhetsägare

Dagens skakigaste: Skriva namnteckningen på papper som säger att man ska ge någon nära en halv miljon

Dagens nya konstiga fenomen: Funderingar kring hemförsäkring

Innan första december ska jag alltså förhoppningsvis ha flyttat. Jesus.

Jag kan inte tro det heller...

...men imorgon 9.30 skriver jag på kontraktet och blir lägenhetsägare.

Fantastiskt.

Gröna ärtor

Jag tänker och intalar mig att det nog är ett dumt påhitt, att jag inte tycker om gröna ärtor. När jag jobbat mig igenom halva pastasalladen inser jag att jag inte ätit en enda grön ärta. Petar i mig en... det smakar ju helt okej. Vilken insikt!

När pastan och salladen är slut ligger det plötsligt femtusen gröna ärtor kvar i botten och jag tänker att det var ju rätt så gott med gröna ärtor. Men ändå blir jag lätt trött vid tanken på att äta dem... och bestämmer mig för att jag är nog mätt.

Vilket sammanträffande, att jag just innan de goda ärtorna blev mätt.

Min hjärna är smart, jag kan inte lura den. Inte ens att äta gröna ärtor.

Hundra sidor, tio minuter, noll tålamod

Sitter i skolan. Har just skrivit ut 120 powerpointsidor till föreläsningarna idag och imorgon. Trots att skrivaren är kanske den snabbaste jag någonsin sett tar det ju tid. Mitt tålamod är noll, jag är trött och vill inte gå på någon himla föreläsning.

Jag vill tillbaka hem, ner i min säng och helst få sova fem timmar till.

Det får jag inte.

Dessutom ska jag jobba ikväll. Strategin är att inte tänka. Tänker man kan man lika gärna ge upp. Nu ska jag ha KAFFE!

Vänner

Fantastisk dag: mysmorgon med mannen, fantastisk fika med tre av mina favorit-tjejer, ett hårt träningspass, en stunds fika hos J och så ett långt telefonsamtal med Agnes tills jag faktiskt nästan somnade. En mysig känsla, när man pratar fastän man nästan inte kan hålla ögonen öppna.

Ibland undrar jag om jag inte bekräftar mina vänner nog. Jag försöker ju förklara för er, vad ni betyder för mig och hur värdefulla ni är. Ibland känns det som att det inte når fram, går in.

Jag tänker fortsätta försöka. & säger här, nu: ni är guld för mig.

Börjar bli...

Börjar bli trött... men drar mig för att sova. Känner igen mönstret, mardrömmarna. Varm i hela kroppen av teet. Sätter alarmet, kvart i sju. Dags att sova. Vill inte. Vill hellre spela röj-flaggor, läsa lite, titta lite på tv. Kommer vara trött imorgon. Javisst.

Men imorse hade jag sovmorgon med min älskling. Det kan jag leva på några morgnar framöver. Finns inget mysigare än att bli väckt med en massa pussar, någon som kan hålla om en och hålla kvar en i sängen hela förmiddagen... Jag är lyckligt lottad, helt enkelt.

Hösten

Humöret svänger okontrollerat och ibland kommer den stora Meningslösheten över mig som säger att ingenting spelar någon roll. Dagarna är kantade av panik och ångest-troll. Vaknade trött som jag vet inte vad och inser att nu räcker inte åtta timmars sömn längre, det som för en månad sen gjorde mig alldeles lagom utvilad, pigg och glad. Om en månad kommer inte tio timmar räcka heller.

Jag kan dethär mönstret. Människor säger åt mig att inte ta ut något i förskott men det känns mest förmätet av dem. Detta är min sjätte höst/vinter så jag börjar bli van. Jag känner igen tecknen och jag vet vad som väntar.

Men jag kämpar mig envist igenom. Jag tänker inte somna om. Jag tänker slåss för mitt liv mot ångest-trollet som vinner mark för varje dag som går. Jag tänker inte sjuka mig, jag tänker inte ligga i sängen och inte orka göra någonting. När sjukdomen skriker kan jag inte hålla för öronen men jag kan låta bli att svara den.

Någonting annat skriker högre denna hösten: viljan att lyckas.

Jag SKA lyckas.